Tillfälligheter och ömsesidig förtrolighet

Naturen gör sig redo inför vintervilan. Det närmar sig höststädning i vår trädgård. Allt dött ska skäras ner och kastas på avskrädeshögen. Trädgårdsmöblerna måste in i förrådet för vinterförvaring och i det rörförsedda betongfundamentet där vårt solparasoll varit placerad ska årets utomhusgran med belysning få ta plats. Om ett par månader.
Det är enkom sex månader kvar till mars. Då vårsolen värmer marken och väcker allt till liv igen. Och bilens vinterdäck byts ut mot sommardäck.

Det känns som om hösten medför att vi närmar oss varandra. Att mörkret gör att vi behöver en annan närhet än under sommarmånaderna. Som att det i går kväll knackade på vår ytterdörr. Där stod grannarna, överlämnade en höstblomma och frågade om vi ville bjuda på kvällsfika. Jag älskar den sortens spontanitet!

Livet består av ständiga kontakter. Vissa kontakter skapar starka band och när vi möts kan det ske under omständigheter vi aldrig räknat med.
När vår dotter råkade ut för en mycket allvarlig olycka vårdades hon av många mjuka händer. Men ett par händer var mjukast av dem alla. Mitt i skräcken och förvirringen blev resultatet av mötet med just de händerna ett band och en framtid som vi föga då anade.

Dottern kvicknade till, såren läkte och den som vårdade försvann ur våra liv. Till den dag då vi åter möttes men denna gång med våra kameror. Utanför sjukhusets väggar och vita rockar. En tillfällighet som gjorde vårt möte möjligt.

Kvinnan med de mjuka händerna och jag har under åren skapat en ömsesidig förtrolighet. Jag har fått följa med henne på en svindlande resa. Hon är nästan framme vid slutdestinationen och jag känner mig omtumlad, glad och förväntansfull.

Det som påverkat mig mest under resan är hennes beslutsamhet. Att besitta gåvan att aldrig ge upp trots stora påfrestningar. Att nå målet har varit hennes ambition och högsta önskan.
Ibland önskar jag att jag hade den förmågan. Att aldrig ge upp. Inte vackla och kastas fram och tillbaka mellan tvivel och hopp. Hålla det hela på en balanserad nivå. Men jag är född till en ivrare. Vill ha snabba resultat utan att behöva lägga ner allt för stor energi på tålamod. Med den egenskapen kan det jag vill uppnå kännas som en evighetslång väg att vandra.

En kurvig trasa och onaturligt korvskinn

Jag har köpt en disktrasa som en gång i tiden speglade skillnader mellan könen. Vilket även i viss mån speglas än idag om jag ska vara helt korrekt.
Bilden på trasan förställer en glad och välsvarvad hemmafru som med ett enda enkelt svep tar bort smuts med mirakelsvampduken Wettex. Kan föreställa mig makens uppskattande blickar och belåtenhet då han trött och hungrig stiger in över tröskeln till sitt hem och den kurviga frun står i beredskap att servera maten i det skinande rena köket.

Wettex skapare var en man. För att underlätta i hushållsarbetet uppfann civilingenjören  Curt Lindqvist denna mirakelsvampduk och händelsen utspelade sig i Norrköping. Min sann!
Mirakelsvampduken består av regenererad cellulosa som förstärkts med bomullsfiber.
När herr Lindqvist ändå var i farten med att laborera fram en förstärkare i hushållsarbetet som gagnade alla hemmafruar passade han även på att tillverka korvskinn av cellulosa. Eftersom det under 1930-talet rådde brist på tarmar blev skinnet genast en succé hos alla hemmafruar som stoppade korv på egen hand. Den hemmafru som inte ville utsätta sig för korvstoppning kunde gå till Konsum och köpa färdigstoppat eftersom just KF blev underleverantör av onaturliga korvskinn.

En gång i tiden blev jag upplärd av min svärmor i den ädla konsten korvstoppning. Smeten pressades in i helt naturliga gristarmar som vi först omsorgsfullt skrapat rena då den årliga grisslakten var överstökad.
Maken jämrade sig. Han var aldrig glad åt att jag varje vår envisades med att köpa oss två spädgrisar. Han fasade för slakten. Men när korven var stoppad, pölsan färdigställd, paltbrödet bakat och julskinkan låg uppskuren slutade han att beklaga sig.

Korvstoppning är för mig numera flydda tider. Däremot finns originalet Wettex mirakelsvampduk från 1949 att köpa på Stadsmuseet i Norrköping. Ser fram mot härliga stunder tillsammans med min disktrasa som kommer att ge vår diskbänk glans och lyster. Och jag skäms inte ett dugg över att ha införskaffat en mirakelsvampduk som speglar olikheter mellan könen. Hemma hos maken och mig kommer vi att dela nyttjandet av trasan lika. Vi tänker jämställdhet. Även om maken var den som ägnade sig åt grovgörat då vi slaktade grisar medan jag skrapade tarmar, vispade blod och skar fläsket i bitar för att sedan stå i köket och ta hand om förädlingen av råvaran.

Releaseparty och Egyptens pyramider

Blev utsänd som hundsjukvårdstransportör då ledarhunden skulle på återbesök till djursjukhuset med sin tass. Sittande i väntrummet bland små gläfsande jyckar och fräsande katter vars ägare ansåg sig vara beskaffade med det absolut charmigaste husdjuret väntade vi på vår tur.
Undersökningen var snart avklarad och när vi satte oss i bilen för att återvända hemåt fick jag ett sms.
Mina vykort befann sig på Frendo i Skärblacka varpå jag full av iver styrde kosan mot utlämningsstället.

Äntligen, som jag har väntat! Resultatet blev precis som jag förväntat mig. Och känslan över att ha producerat och låtit ett riktigt tryckeri trycka upp mina vykort är överväldigande. Funderar starkt på att arrangera ett releaseparty. Men jag mjukstartar med att skicka ett av korten till en väninna i Småland.

Vykort är inget modernt påfund. Det första vykortet som introducerades kallades  "Brefkort med vyer". Innan vyernas tid var korten enkla med plats för text på framsidan och adress på baksidan.
Generalpoststyrelsen basade över kortens utformning och de privata trycka brevkorten fick enkom postas inom Sveriges gränser.

Värmländska Kristinehamn, min hemstad en gång i tiden, var först ut med att skicka gratulationskort. Lokalt visserligen och frankerat med ett treöres frimärke. Kortet kom att bli ett åtråvärt objekt vid en auktion 1996. 15 000 spänn fick den som ropade in kortet lyfta ur sin plånbok.

Nu är jag alltså en stolt vykortsaktör med både mitt och mitt firmanamn tryckt på baksidan. Visserligen med liten och smått oansenlig stil ty jag vill trots allt inte förhäva mig. Tro att jag är någon med mina vykort.
Huruvida det kommer att bli succé eller ej beror helt och hållet på konsumenten. Det är bara att vänta och se.
Möjligen har jag otur och hamnar i klorna på Jeppe Wikström. Han som skrapat ihop en diger lunta vykort och därefter gjort samlingen "Tråkiga vykort" som säljs inbunden på Bokus.
Enligt recensenterna är boken en utmärkt present att ge bort och den lär innehålla några riktiga guldkorn. Inte bara offentliga byggnader från 1950-talet, en gågata i Uppsala  och Egyptens pyramider.
Kan tänkas att är det en ära för mig om Jeppe framledes tar kontakt.

Maken blev i alla fall exalterad då jag öppnade den stora kartongen. Men det blir han ständigt över det jag åstadkommer så det är inget unikt i sig. Och sonsambon har redan lagt en beställning. Samt min mamma, så klart. Hon är en ivrig förespråkare gällande vykort. Trots att hon numera har ytterst svårt att skriva med sina darriga händer.  Det är ändå en bra kundstart nu när jag slagit in i vykortsbranschen.

Egenmäktigt förfarande och plåtmage

För bortemot tjugo år sedan blev jag utsatt för egenmäktigt förfarande av min själ. En händelse som under åren stundom kommit upp till ytan. Frågor om vad som egentligen hände och varför jag blev indragen har florerat runt i min hjärna utan att gett några tydliga svar.
Så av en händelse träffade jag på personen som åsamkat mig det själsliga ärret. Jag bestämde mig för att "reda ut ett och annat" och vi inledde ett samtal som efteråt visade sig vara mycket givande.
"Du var helt enkelt på fel plats vid fel tidpunkt. Vi hade ingen annan att ösa vår ilska över och för mig är historien för länge sedan lagt till handlingarna".
"Men så är inte fallet för mig", svarade jag.

Vi såg varandra stadigt i ögonen och när samtalet var över lade personen i fråga sin hand på min axel. Klämde åt en smula och jag kände handens värme sprida sig genom blusen och fortplanta sig in i min själ.
Äntligen kan även jag som så oförtjänt fått utstå en uppkommen ilska lägga historien bakom mig.
Förlåt är det svåraste ord att uttala men när någon säger det och verkligen menar dess innebörd gäller det att ha förmågan att ta emot ordet och göra något bra av det. Jag känner stor tacksamhet över att jag har den förmågan! Idag blev förlåt ett guldbestrött ord som jag med glädje mottog.

När jag kom hem efter samtalet var jag psykiskt utmattad. Anspänningen inför mötet hade släppt och känslan av lättnad och glädje att det hela var över resulterade i en lätt huvudvärk.
Varpå jag släppte ut ledarhunden som tillfälligtvis bor hos oss under tre dagar och trädde därefter fötterna i mina gummistövlar. Hund och kamera fick följa med mig på en nära två timmars skogspromenad. Bästa medicinen mot lättare huvudvärk.

Skogen är full av svampar efter allt ihärdigt regnande. Ätliga, giftiga och svampar som mest liknar skira sagoväsen.
Hunden var full av iver. Sprang fram och åter, stannade upp för att se efter var jag befann mig innan det åter bar iväg. Plötsligt började han äta på något. Den vanligtvis väluppfostrade hunden negligerade inkallningen och tuggade febrilt. Jag hörde hur det knastrade mellan tänderna av ben, hud och hår, uppblandat med mossa och jord. En från mig snabb manöver och jag fick tag i hundens halsband. Öppnade käftarna och försökte peta ut det söndertuggande innehållet. Hunden svalde och jag tömde mitt maginnehåll i den mjuka mossan. En nedärvd instinkt att kräkas för att på så sätt skyddas mot något giftigt eller sjukdomsframbringande. Vilket tydligen inte gäller hundar. Så tillvida inte maginnehållet vill stötas upp under nattens timmar.

Promenaden gjorde susen. Huvudvärken är som bortblåst och av själens ärr som skavt under så många år är utslätat.

Spilld mjölk och mustigt öl

När småtvillingarna och deras storasyster påbörjade "pappaveckan" upptäckte deras mamma att det stod en oöppnad mjölkliter i kylskåpet.
Eftersom vår dotter värnar om vår miljö där bland annat matsvinnet ingår lade hon ut mjölken på en lokal säljtråd via Facebook.
Den som ville ha en liter mjölk kunde komma hem till henne och hämta den utan några som helst ekonomiska omkostnader. Bättre än att hälla ut den i vasken då hon inte själv kunde förbruka den, resonerade hon.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. Den kvinnliga delen av de svarande gav tips på att frysa in mjölken för att sedan tina den och tillsammans med mjöl och ägg steka pannkakor till barnen.
Samt att idén om att skänka bort en hel liter mjölk var ett bra initiativ.
De manliga kommentarerna var av en helt annan art. Spydiga och löjeväckande.
För vem skänker en liter mjölk på en lokal säljtråd bland artiklar som folk tröttnat på? Vilket kan vara allt från soffor och prydnadssaker till oljiga motorer och förra modellens mobiltelefoner.
Samt kläder. Både till stora och små. Det är folk villiga att köpa. Något som är mycket hedervärt eftersom det är återvinning när den är som bäst. Speciellt för barnfamiljer där kläderna inte hinner bli utslitna innan de är urväxta.

"WTF"? skrev någon.
"Minska matsvinnet", svarade dottern.

Vår dotter gillar inte öl. Lek med tanken att hon haft en fest och för att behaga sina gäster köpt hem tio öl till maten. Helst starköl eftersom en riktig öldrickare anser att ju starkare brygden är desto bättre smakar den. När kalasgästerna efter kalasandet gått hem till sig finns fem öl kvar i kylskåpet. Vilket vår dotter aldrig skulle dricka själv. Samma tanke och samma säljtråd där mjölken nu befinner sig.
Jag kan med nästan etthundra procent säkerhet påstå att inom en timma hade några av männen som kommenterat mjölken stått utanför vår dotters dörr för att hämta gratis öl.

Om mjölklitern inte redan ligger i frysen utan fortfarande befinner sig på den lokala säljtråden lär den surna ganska så snart. En produkt som mjölkproducenten får 3 kronor och 43 öre kilot för enligt de rön jag läst mig till och som trädde i kraft den 1 juli i år.
På ICA Maxi kostar en liter ekologisk standardmjölk 13 kronor litern medan den dyraste ölflaskan kostar 17 kronor.
Kan tänka mig att det känns svårare att hälla ut en flaska öl i vasken än en liter mjölk. Men att öl nog är lättare att skänka bort på en lokal säljtråd. Fast jag tror å andra sidan att det inte är riktigt tillåtet. Det finns regler för hur vi ska handskas med alkoholhaltiga drycker. Annat är det med mjölk. Även om ingen ville ha den. Trots att mjölken i det här fallet var helt gratis.