Skendräktighet och snedsteg i ålderstrappan

När våra barnbarn väntades till världen kände jag mig lätt medgravid. Så att det till och med syntes utanpå. Vilket jag blev varse då kyrkvaktmästare Gert påpekade att han tycktes skönja att jag befann mig i grossess.
Då de verkligt gravida magarna efter fullgången tid försvann och ersattes med bebisar fortlöpte min skendräktighet och gör så än idag. Byx-och kjollinningen stramar och överflödet pyser över. Priset jag får betala för mina medgraviditeter.

Det gick så långt att jag stundom drömde gravida drömmar. De där nattliga drömmarna som varje havande kvinna drabbas av. Skräck och förväntan i en mixad kompott.
En av dessa drömmar var så tydlig att jag minns den än idag. Det var när småtvillingarnas storasyster låg i tryggheten under sin mammas hjärta.
Jag hade blivit utsett till barnvakt och fraktade vårt alldeles nyfödda barnbarn i vår bil. Som av en händelse råkade jag tappa barnet mellan bilens framsäten. Hon slank ner i den smala springan där oftast tappade småmynt, pennor och smågodis så förargligt kan hamna. Pinaler som är näst intill omöjligt att lirka fram och allt för oftast får bli liggande där de är.
Paniken växte sig stark. Ungen måste till varje pris fram ur skrymslet varpå jag slet i de små armarna.
Så uppenbarades barnets nyförlösta moder och skällsorden lät inte vänta på sig. Det skulle bli både den första och sista gången jag anlitades som barnvakt.

Jag vaknade upp ur mardrömmen och föräldrarna till våra barnbarn litar till fullo på vår kompetens och vi anlitas ofta till att hålla ett vakande öga på de största gåvorna vi berikats med.

Idag är det vårt yngsta barnbarns födelsedag. Och i morgon är det hans storasyskon stortvillingarnas bemärkelsedag. Två respektive sex årsljus i tårtorna. Småtvillingarna är sommarbarn och har redan klarat av sina bemärkelsedagar. Nu återstår endast deras storasyster som fyller år nästa vecka. Det är tätt mellan given.

Då dagens jubilar togs emot av sina föräldrar togs han även emot av mig. Jag hade tillfrågats om jag ville närvara under förlossningen och jag kände mig hedrad av frågan. Att stå bredvid och se föräldrarna kämpa sig igenom timmar av arbete blev för mig en händelse som påverkade mig starkt. Jag har aldrig tidigare sett ett barn födas. Om jag inte räknar in de otaliga gånger jag varit behjälplig då våra kossor kalvade. Principen är dock den samma. Det som en gång kommit in ska även komma ut. Men jag måste tillstå att det var mäktigare att se sitt barnbarn komma ut till livet än en kalv.

Nu ser vi fram mot kommande tårtkalas. Det är roligt att fylla år då jubilaren inte uppnått den ålder då det är lätt hänt att ostadiga fötter snubblar på stegen i ålderstrappan.

Att bara få vara och ett efterlängtat möte

När jag bara vill vara. Då tar jag fram stickningen, lägger upp benen i soffan och slutar helt att tänka.
Kopplar ner och stänger av.

Lasarettsansluten hemsjukvård. Många gånger har jag i mitt tidigare yrkesliv träffat på dessa ytterst kompetenta läkare, sköterskor och undersköterskor vilka träder in då livet närmar sig vägs ände.
Nu har jag åter igen slussats in i den palliativa vården men denna gång på ett personligt plan. Det känns tryggt. Mycket tryggt. Om detta är vi, samtliga inblandade rörande överens.

Det är nu som det känns skönt att ta fram min stickning. Bara få vara jag för en liten stund.

I morse vaknade jag av en liten hand som strök över min arm. "Mormor, är det morgon nu"?
Vi låg tätt intill varandra. Mormor, morfar och småtvillingarnas storasyster. En ny dag hade tagit sin början. Jag låg alldeles stilla. Kände värmen från flickans kropp. Fångade upp stunden. Körde ner min näsa i den morgonrufsiga, blonda kalufsen. Det doftade nyvaket och milt schampo.

Kvällen innan, då flickan och jag tillsammans stod och skar upp frukt hade vi ett samtal. Snart fyllda sju år och med huvudet fylld av tankar. Samtalet gick ut på att hon talade och jag lyssnade. Uppmärksamt och med visat intresse. Glad över att jag fick bli mottagare av de innersta tankarna. Att barnet känner tillit till sin mormor. Jag sparar orden i mitt hjärta för jag förstår att det är så hon vill ha det.

Förhållandet till min egen mormor var stundom komplicerat. Inte på grund av att hon aldrig visade mig sin kärlek utan av helt andra faktorer. Skapade av vuxenvärlden. När jag själv blev vuxen hade jag en tät kontakt med mormor. Hon fanns där som en självklarhet och jag kommer ihåg hur tomt det blev när hennes röst tystade för alltid.
Min mormor var även mormor till mina kusiner. Vilken bild de har av mormor vet jag inte helt säkert. Något jag tänker ta reda på då jag och två av mina kusiner ska träffas i november. Det var åratal sedan sist. Jag tänker fråga vad de har för minnen av vår mormor. Väva samman våra  minnen för att sedan utforska vilken bild som kommer att växa fram.

Jag känner en stor tacksamhet över att jag fått haft en relation med mina mor- och farföräldrar. Att aldrig någon vuxen satt upp hinder och spärrar som inte gått att ta sig över. Det ingår i alla barns rättigheter att få lära känna sina föräldrars föräldrar. Tyvärr är det inte alltid så. Utforskandet och längtan får stå tillbaka från båda håll på grund av solidaritet då det förväntas att egna fiender även ska vara andras fiender. Det kan naturligtvis finnas andra faktorer som gör att orken till att upprätthålla kontakter försvinner. Som när mor-och farföräldrar enbart förväntas vara presentutdelare vid speciella högtider men för övrigt inte har någon större betydande roll i barnbarnen och deras föräldrars liv. Då är det lätt att krokna till sist. Tragiskt men sant i många fall.

Nu går jag i väntans tider på mina kusiner. Jag är vår mormors äldsta barnbarn. Om det nu har någon betydelse för våra minnen av henne. Kanske kan jag bidra med något som de andra inte vet. Det blir i vilket fall som helst ett efterlängtat kusinmöte som kommer att förgylla årets absolut tristaste månad.

Öronprydnad och en mugg gjord av pressad papp

Snoret rinner och huvudet känns som om det fyllts till bredden av gröt. Höstens förkylning har slagit till. För att förgylla sjukdomsbilden en aning begav maken och jag oss till grannkommunen för att vara åskådare vid årets traktorrace.
Blött, regnigt, lerigt och fartfyllt blev sammanfattningen av det hela. Inte minst gräsklipparracet där en kamp på banan skvätte ner förarna såväl som publiken.

Vid hemkomsten åkte jag och dottern till vår lokala matvarubutik. Som för övrigt firade sitt 100-årsjubileum. Därmed stängde inte enbart vår butik  utan alla ICA-butiker klockan arton så att samtliga anställda kunde följa med på de festligheter som arrangerades. En mycket fin gest av landets handlare måste jag tillstå.
Vi gjorde våra inköp och väl hemma igen däckade jag i soffan efter en händelserik dag.
Det var då jag gjorde upptäckten. På mitt högra öra hade en rejäl lerklump ditkommen från åskådarplatsen vid gräsklipparracet fastnat. Lagt sig till rätta och torkat in. Vilket inte torde ha undkommit mina medkonsumenter i vår lokala matvarubutik. Säkert ej heller kassörskan Karin men hon är finkänslig och ville antagligen inte ställa frågan om jag varit i närkamp med den östgötska myllan. 

I vår affär, liksom i landets samtliga affärer som varit i bruk under 100 år serverades det tårta. Något vi missade eftersom vi inte infann oss på rätt tid. Men media rapporterar om det kaos som uppstod i vissa av landets butiker då ICA dagen till ära sålde kaffepaket till extra lågt pris.
Likt hyenor kastade sig kunderna över kaffet allt medan personalen tog det säkra för det osäkra och flydde ut på lagret.
Något sådant fick dottern och jag inte vara med om att bevittna. Kanske mycket beroende på att Skärblackaborna av naturen är sansade eller så var kaffet helt enkelt slut. Däremot blev jag vittne till ett liknande skådespel när en butik i Värmland för många år sedan slog upp sina nya portar. Då var det köttfärs som reades ut och folk blev som tokiga. Borrade ner fingrarna djupt i köttfärsförpackningarna i hopp om att ta hem segern. Ryckte och slet, plasten gav vika och köttfärsen spred sig över golvet.

Utanför landets butiker sitter tiggarna. "Please mama, please". Skakar den solkiga muggen där några få mynt skramlar mot varandra.
Sällan kastas det ner några mynt i muggen. De som mitt i välfärden lyckats roffa åt sig kaffe och köttfärs till extra låga priser behöver säkert sina pengar själv.

En doktor och hans doktorsväska

Han var som folk är mest, historikern. Dessutom mycket vänlig, lågmäld och hade ett fast handslag. Vilket jag uppskattade. Ett slappt handslag är bland det värsta jag vet.

Historikern hade sin fru i släptåg. Eller om det var så att historikern följde sin fru. I vilket fall som helst hade han en riktig doktorsväska. I äkta skinn. En gåva från frun vilken hon uppmanade sin make att hålla i ett stadigt grepp. Först och främst skulle hon plocka fram sina persedlar ur väskan med den påföljd att de spännen som håller väskan stängd inte gick att få ihop. Med gemensamma krafter försökte det äkta paret att få låsen att klicka samman allt medan frun suckade tungt. Vände sig mot mig och undrade vad män skulle göra om inte fruarna fanns.

Den äkta hälften var även historikerns stylist påpekade hon och rafsade runt i de grå lockarna. Historikern log milt och lät henne hållas. Tittade på mig och påtalade att det serverades mycket god mat på slottet.
"Om man gillar räksmörgåsar vill säga", replikerade frun som plötsligt inte såg lika glad ut.
Kanske hade hon förväntat sig oxfilé på silverfat.

För att lätta upp stämningen frågade jag om historikern hade ett stetoskop i sin doktorsväska. Hans hustru såg förfärad ut. Upplyste mig om att hennes make inte var en sådan doktor utan en hedersdoktor vid Åbo Akademi. Hedersdoktorn fortsatte att le och jag tycktes märka att han blinkade mot mig med ena ögat.

Det blev en trevlig kväll när alla förberedelser var avklarade. Nu vet jag det mesta om Mannerheim och hans stundom vilda leverne. Inte minst då det gällde kvinnor. Och att Mannerheim inte lät sig kuvas ens av den tyske führern vilken han dinerade tillsammans med i en öppen godsvagn.

Sida vid sida satt vi under föredraget, historikerns maka och jag. Fotograferade varje rörelse och hon undrade om jag tänkte göra precis som hon. Lägga upp bilderna på Facebook.
"Kanske, men först och främst ska bilderna användas i min artikel", svarade jag.

Facebook, detta utmärkta instrument när vi vill förmedla våra upplevelser. Så även för en historikerfru.

Svettig nylon och vilse vid Stureplan

Har precis plockat av de sista björnbären vars revor täcker den största delen av snickarbodens långsida. Det suger till i magtrakten. För en kort tid tillbaka var björnbärsrevorna fyllda av blommor.
Känslan av vemod bleknar då jag lägger upp egenodlade söta vindruvor på fruktfatet. Vinstocken är granne med björnbären och de båda sorterna ger en skön mix.
Förra årets skörd av vindruvor hann vi aldrig med. Ledarhunden var före oss. Sträckte upp nosen mot klasarna och snaskade njutningsfullt i sig var enda vindruva.
Vid upptäckten röt jag och schasade bort hunden. Han såg förvirrad ut, förstod inte vad han gjort för fel. Vi tillåter honom att äta obegränsade mängder av vår trädgårds vildväxande blåbär. I hundens värld fanns ingen skillnad på vindruvor och blåbär.

Även vi människor kan stundom känna förvirring. Speciellt då vi tror oss ha koll på situationen och det visar sig att vi är ute på helt fel spår. Som att till exempel köra bil efter GPS i Stockholm.

"Gör nu inte som du gjorde när vi körde bil efter GPS i Oslo", förmanade maken.
Den gången ansåg jag att den datastyrda rösten visade oss åt helt fel håll och tog ett eget beslut. Ett beslut som ledde oss genom en och samma vägtunnel tre gånger. Om inte mer.

Denna gång löd jag GPS-maningarna och körde längst skärmens rosa markering. Svängde höger, vänster och rakt fram. I bilen bakom oss befann sig sonen och hans familj. Litade på mamma som har samtliga bokstäver som går att uppbringa i sitt körkort. 
Plötsligt befann vi oss i ingenmansland trots ett myller av bilar runt omkring oss. Den lilla bilen på GPS-skärmen for fram och tillbaka och jag kände hur mina ben blev varma i nylonstrumporna.
"Gör en U-sväng"! Uppmaningen kom vid Stureplan. Maken hotade med att plocka fram kartboken för att på så vis ledsaga oss till Värtahamnen.
Jag gjorde en U-sväng och sonens vita bil följde tätt efter vår bakdel.

Stockholm har rankats som Nordens värsta stad att köra bil i. Dessutom befinner sig staden på plats nummer tolv över de mest trafikdrabbade städer. Moskva är värre ändå så jag kan skatta mig lycklig att färden inte gick till Ryssland.
Men som alltid när förvirringen känns som värst så löser sig allt på bästa sätt. Så även denna gång. Trots att sonen vid målets framkomst ifrågasatte min förmåga att hitta rätt. Sonsambon verkade däremot rätt nöjd med att ha fått sett Stureplan på nära håll.

Om vi någon gång återvänder till vår huvudstad per bil tänker jag dock inte ikläda mig nylonstrumpor utan satsa på något mer lätt och luftigt.