Dr Brandts beprövade behov och läckra rutor från Grekland

Jag fick en förfrågan på mejl där frågeställaren undrade om viljan fanns hos mig att ställa upp i en inomhusturnering i fotboll. Måste tillstå att jag fann frågan minst sagt förbryllande. I fler avseenden än ett. Bristande intresse är en av orsakerna, den andra är att jag inte har något bollsinne som skulle främja en medverkan och föra laget mot seger.
Antingen har mejlet hamnat i fel mottagares inkorg eller så finns det någon där ute som ser mig som ett blivande fotbollsämne. I damernas seniorlag utgår jag ifrån.

Med ljudet av smattrande regn mot fönsterrutan satt jag och funderade över erbjudandet. Allt medan jag åt nybakade kanelbullar. Ljumma och väldoftande av kardemumma och kanel. Där till ett glas mjölk trots att mjölk tillhör den kategorin av drycker som jag helt avstår från. Men nybakade bullar bör inmundigas tillsammans med kall mjölk och jag är inte den som begår oskrivna lagbrott.

Det kommer ganska ofta erbjudande av allehanda slag till min mejl. Åldersrelaterande mejl. Erbjudande som lovar att trolla bort, inte min ålder, utan de tecken som en begynnande ålderdom medför.

En viss doktor Brandt anser att jag är i stort behov av Crease release whit GABA. Kostar enkom 1650 kronor för 30 gram. Eller mirakelkrämen Nanoblur Indeed som hyllas stort i England. Bäst av allt är nog krämen Athena som med sin vidunderliga kraft kommer att göra mig yngre på futtiga sju minuter.

Det går väl an när dessa reklamdragare gör sig gällande. Spiller inte så stor energi på erbjudandena som dräller in. Förpassar mejlen till skräpposten medan jag går ytterligare ett steg och blockerar all vidare kommunikation.
Värre är det då lättklädda herrar, med ränder och rutor på magen som är icke åldersrelaterade, pockar på min uppmärksamhet. Samtliga ser ut att ha sitt ursprung i sydliga länder, som Italien, Grekland eller Spanien. Förvisso stila män men det som bekymrar mig mest är vad de tror sig ha gemensamt med en ålderstigen kvinna i Norden som enligt doktor Brandt är i skriande behov av mirakelkrämer.

Livet är fylld med mysterier och frågor som aldrig får några svar.

När jag tänker efter så kanske jag ändå ska tacka ja till att ställa upp i den där inomhusturneringen i fotboll. Det skadar i alla fall inte att prova. Jag kanske är en jäkel på att trixa med trasan.

Den brandgula bilen och en kaffedrickande postkörare

Medveten har jag hållit mig borta från min dator och sociala medier i nästan en veckas tid. Men så sitter jag nu åter igen här och knappar på tangentbordet.
I min tragiska ynkedom inser jag att all den där hurtigheten gällande svampplockning, matlagning och bullbak inte omfattar mig och mina göromål. För närvarande vill säga. Har gett mig själv påbackning och gett mig ett löfte. Ett löfte jag ska försöka mig på att införliva. Med det sagt tänker jag baka kanelbullar på måndag. Så vi har något att hugga tänderna i då vi ska fira Kanelbullens dag den 4 oktober. Bildbevis kan tänkas komma på Instagram.

Hur har befolkningen tidigare genomlevt sina dagar utan mobiltelefoner och internet? Det samtalet hade maken och jag vid köksbordet i morse då vi intog vår frukost.
Vi drog oss till minnes att vi gick över till grannen för att utforska hälsotillstånd och eventuella skvaller om vad som utspelats på bygden under senare tid.
Eller så ringde vi till våra bekanta efter att först ha förvissat oss om att tevenyheterna med efterföljande väderleksrapport var till ända.

Minnet av den revolutionerande händelsen som tilldrog sig då televerkets brandgula bil svängde upp på vår gårdsplan blev plötsligt knivskarp. Ut bilen hoppade Nisse och Holger och med sig hade de den svarta utomhusklocka som skulle efter avklarad installation påkalla vår uppmärksamhet då telefonen ringde i vårt kök.
I lugn och ro kunde vi därefter sitta i vår trädgårdsmöbel i den visshet att ringde någon skulle vi inte missa samtalet. Det skramlade vilt i utomhusklockan varpå vi med raska steg rusade in i köket för att lyfta luren och svara med vårt telefonnummer.
Med tiden utvecklade vi vårt svarande med gårdsnamnet Nybäck. Oerhört vågat och nymodigt tänkande.

För övrigt kom Nisse och Holger att bli våra vänner. Hade de ärenden gällande strulande telefoner eller inkoppling av nya apparater runt omkring på orten stannade de alltid till hos oss för att tigga till sig en slurk kaffe och en macka. Lika gällde vår lantbrevbärare. Behövde vi skicka post lade vi kuvertet i en plastpåse och lät en del av påsen hänga utanför postlådans kant. Ville vi ha en mer personlig kontakt hakade vi fast en gul plastbricka på lådan varpå postköraren svängde upp på gårdsplanen, steg ur bilen och klev in i farstun. Med förhoppning om att kaffepannan var rykande het.
Pengar och rekommenderande brev lämnades kvar i postbilen allt medan Post-Olle  drack kaffe och pratade bort en stund av sin arbetstid. När vi lämnade Värmland för Östergötland kom postkörarna att heta Mats och Hasse. Där en gång Post-Olle suttit på vår kökssoffa satte sig de nya postkörarna, lika lugna och ostressade som vår forna postkörare.
Kom sotaren mitt uppe i allt fick han en kaffekopp han också.

Jag har fått en viss kontakt med mammas postutdelare. Vi ses ganska ofta för jag har en förmåga att vara hos mamma när han kommer och då står min bil i vägen för honom. Varpå jag springer ut för att ta emot mammas post och då brukar han utnyttja tillfället och be mig dela ut även hennes grannars post. Men att bjuda honom på kaffe blir det inte frågan om. Han ska dela ut reklam och fönsterkuvert på utstakad tid. Möjligtvis att han hinner ta en liten rast sittande i sin postbil och kan då passa på att se vad hans bekanta och bekantas bekanta har för sig på Facebbok.

Skendräktighet och snedsteg i ålderstrappan

När våra barnbarn väntades till världen kände jag mig lätt medgravid. Så att det till och med syntes utanpå. Vilket jag blev varse då kyrkvaktmästare Gert påpekade att han tycktes skönja att jag befann mig i grossess.
Då de verkligt gravida magarna efter fullgången tid försvann och ersattes med bebisar fortlöpte min skendräktighet och gör så än idag. Byx-och kjollinningen stramar och överflödet pyser över. Priset jag får betala för mina medgraviditeter.

Det gick så långt att jag stundom drömde gravida drömmar. De där nattliga drömmarna som varje havande kvinna drabbas av. Skräck och förväntan i en mixad kompott.
En av dessa drömmar var så tydlig att jag minns den än idag. Det var när småtvillingarnas storasyster låg i tryggheten under sin mammas hjärta.
Jag hade blivit utsett till barnvakt och fraktade vårt alldeles nyfödda barnbarn i vår bil. Som av en händelse råkade jag tappa barnet mellan bilens framsäten. Hon slank ner i den smala springan där oftast tappade småmynt, pennor och smågodis så förargligt kan hamna. Pinaler som är näst intill omöjligt att lirka fram och allt för oftast får bli liggande där de är.
Paniken växte sig stark. Ungen måste till varje pris fram ur skrymslet varpå jag slet i de små armarna.
Så uppenbarades barnets nyförlösta moder och skällsorden lät inte vänta på sig. Det skulle bli både den första och sista gången jag anlitades som barnvakt.

Jag vaknade upp ur mardrömmen och föräldrarna till våra barnbarn litar till fullo på vår kompetens och vi anlitas ofta till att hålla ett vakande öga på de största gåvorna vi berikats med.

Idag är det vårt yngsta barnbarns födelsedag. Och i morgon är det hans storasyskon stortvillingarnas bemärkelsedag. Två respektive sex årsljus i tårtorna. Småtvillingarna är sommarbarn och har redan klarat av sina bemärkelsedagar. Nu återstår endast deras storasyster som fyller år nästa vecka. Det är tätt mellan given.

Då dagens jubilar togs emot av sina föräldrar togs han även emot av mig. Jag hade tillfrågats om jag ville närvara under förlossningen och jag kände mig hedrad av frågan. Att stå bredvid och se föräldrarna kämpa sig igenom timmar av arbete blev för mig en händelse som påverkade mig starkt. Jag har aldrig tidigare sett ett barn födas. Om jag inte räknar in de otaliga gånger jag varit behjälplig då våra kossor kalvade. Principen är dock den samma. Det som en gång kommit in ska även komma ut. Men jag måste tillstå att det var mäktigare att se sitt barnbarn komma ut till livet än en kalv.

Nu ser vi fram mot kommande tårtkalas. Det är roligt att fylla år då jubilaren inte uppnått den ålder då det är lätt hänt att ostadiga fötter snubblar på stegen i ålderstrappan.

Att bara få vara och ett efterlängtat möte

När jag bara vill vara. Då tar jag fram stickningen, lägger upp benen i soffan och slutar helt att tänka.
Kopplar ner och stänger av.

Lasarettsansluten hemsjukvård. Många gånger har jag i mitt tidigare yrkesliv träffat på dessa ytterst kompetenta läkare, sköterskor och undersköterskor vilka träder in då livet närmar sig vägs ände.
Nu har jag åter igen slussats in i den palliativa vården men denna gång på ett personligt plan. Det känns tryggt. Mycket tryggt. Om detta är vi, samtliga inblandade rörande överens.

Det är nu som det känns skönt att ta fram min stickning. Bara få vara jag för en liten stund.

I morse vaknade jag av en liten hand som strök över min arm. "Mormor, är det morgon nu"?
Vi låg tätt intill varandra. Mormor, morfar och småtvillingarnas storasyster. En ny dag hade tagit sin början. Jag låg alldeles stilla. Kände värmen från flickans kropp. Fångade upp stunden. Körde ner min näsa i den morgonrufsiga, blonda kalufsen. Det doftade nyvaket och milt schampo.

Kvällen innan, då flickan och jag tillsammans stod och skar upp frukt hade vi ett samtal. Snart fyllda sju år och med huvudet fylld av tankar. Samtalet gick ut på att hon talade och jag lyssnade. Uppmärksamt och med visat intresse. Glad över att jag fick bli mottagare av de innersta tankarna. Att barnet känner tillit till sin mormor. Jag sparar orden i mitt hjärta för jag förstår att det är så hon vill ha det.

Förhållandet till min egen mormor var stundom komplicerat. Inte på grund av att hon aldrig visade mig sin kärlek utan av helt andra faktorer. Skapade av vuxenvärlden. När jag själv blev vuxen hade jag en tät kontakt med mormor. Hon fanns där som en självklarhet och jag kommer ihåg hur tomt det blev när hennes röst tystade för alltid.
Min mormor var även mormor till mina kusiner. Vilken bild de har av mormor vet jag inte helt säkert. Något jag tänker ta reda på då jag och två av mina kusiner ska träffas i november. Det var åratal sedan sist. Jag tänker fråga vad de har för minnen av vår mormor. Väva samman våra  minnen för att sedan utforska vilken bild som kommer att växa fram.

Jag känner en stor tacksamhet över att jag fått haft en relation med mina mor- och farföräldrar. Att aldrig någon vuxen satt upp hinder och spärrar som inte gått att ta sig över. Det ingår i alla barns rättigheter att få lära känna sina föräldrars föräldrar. Tyvärr är det inte alltid så. Utforskandet och längtan får stå tillbaka från båda håll på grund av solidaritet då det förväntas att egna fiender även ska vara andras fiender. Det kan naturligtvis finnas andra faktorer som gör att orken till att upprätthålla kontakter försvinner. Som när mor-och farföräldrar enbart förväntas vara presentutdelare vid speciella högtider men för övrigt inte har någon större betydande roll i barnbarnen och deras föräldrars liv. Då är det lätt att krokna till sist. Tragiskt men sant i många fall.

Nu går jag i väntans tider på mina kusiner. Jag är vår mormors äldsta barnbarn. Om det nu har någon betydelse för våra minnen av henne. Kanske kan jag bidra med något som de andra inte vet. Det blir i vilket fall som helst ett efterlängtat kusinmöte som kommer att förgylla årets absolut tristaste månad.

Öronprydnad och en mugg gjord av pressad papp

Snoret rinner och huvudet känns som om det fyllts till bredden av gröt. Höstens förkylning har slagit till. För att förgylla sjukdomsbilden en aning begav maken och jag oss till grannkommunen för att vara åskådare vid årets traktorrace.
Blött, regnigt, lerigt och fartfyllt blev sammanfattningen av det hela. Inte minst gräsklipparracet där en kamp på banan skvätte ner förarna såväl som publiken.

Vid hemkomsten åkte jag och dottern till vår lokala matvarubutik. Som för övrigt firade sitt 100-årsjubileum. Därmed stängde inte enbart vår butik  utan alla ICA-butiker klockan arton så att samtliga anställda kunde följa med på de festligheter som arrangerades. En mycket fin gest av landets handlare måste jag tillstå.
Vi gjorde våra inköp och väl hemma igen däckade jag i soffan efter en händelserik dag.
Det var då jag gjorde upptäckten. På mitt högra öra hade en rejäl lerklump ditkommen från åskådarplatsen vid gräsklipparracet fastnat. Lagt sig till rätta och torkat in. Vilket inte torde ha undkommit mina medkonsumenter i vår lokala matvarubutik. Säkert ej heller kassörskan Karin men hon är finkänslig och ville antagligen inte ställa frågan om jag varit i närkamp med den östgötska myllan. 

I vår affär, liksom i landets samtliga affärer som varit i bruk under 100 år serverades det tårta. Något vi missade eftersom vi inte infann oss på rätt tid. Men media rapporterar om det kaos som uppstod i vissa av landets butiker då ICA dagen till ära sålde kaffepaket till extra lågt pris.
Likt hyenor kastade sig kunderna över kaffet allt medan personalen tog det säkra för det osäkra och flydde ut på lagret.
Något sådant fick dottern och jag inte vara med om att bevittna. Kanske mycket beroende på att Skärblackaborna av naturen är sansade eller så var kaffet helt enkelt slut. Däremot blev jag vittne till ett liknande skådespel när en butik i Värmland för många år sedan slog upp sina nya portar. Då var det köttfärs som reades ut och folk blev som tokiga. Borrade ner fingrarna djupt i köttfärsförpackningarna i hopp om att ta hem segern. Ryckte och slet, plasten gav vika och köttfärsen spred sig över golvet.

Utanför landets butiker sitter tiggarna. "Please mama, please". Skakar den solkiga muggen där några få mynt skramlar mot varandra.
Sällan kastas det ner några mynt i muggen. De som mitt i välfärden lyckats roffa åt sig kaffe och köttfärs till extra låga priser behöver säkert sina pengar själv.