Swix Blå extra och en ljusbrun man

Så kom vintern. Vi vaknade upp i ett vinterlandskap. Omgående åkte skidorna fram. Vallade med

traditionella fästvalla för nysnö, hällde varm choklad i termosen, skalade en apelsin och drog på mig knickersbyxorna med tillhörande röda långstrumpor.
Naturligtvis är inget av det där sant. Jag har inte skidat på många år. Äger inte ett par lagg att klämma. Inte ens pjäxor finns längre i min skogarderob.

Istället har jag suttit och jobbat. Jag måste göra det ingen annan gör åt mig. Och nu töar det. En helt normal svensk vinter med andra ord.

För några veckor sedan var jag inne i Norrköping. Gick utmed Strömmen, på väg till Arbetsmuseet för att beskåda gammalt hantverk i form av sömnad. Inte för att jag är speciellt intresserad av sömnad men besöket gav mig en slant in på kontot och då går det att stå ut med det mesta.

Människor i rörelse bland de kulturmärkta industribyggnaderna. Några gick snabbt och målmedvetet medan andra mest verkade strosa runt  i godan ro.
Ett äldre par kom mig till mötes. Hand i hand sedan ungdomsåren. Eller möjligtvis en nyuppkommen och spirande kärlek på äldre dagar. Om det vet jag inget utan spekulerar endast i största allmänhet. Kärleken kan slå till precis när som helst. Smygande eller häftigt, lika smärtsamt ljuvligt vilket som.

Det som var iögonfallande var mannens klädsel. Precis som min inledning var mannen klädd i knickersbyxor. Modell äldre. Pösiga upptill och åtsmitande strax under knäna där de hölls på plats med ett spänne. Mannens jacka och byxor gick i ljust brunt och strumpornas rutmönster matchade färgerna i den övriga utstyrseln.
Han såg, liksom sitt tillhörande sällskap, mycket nobel ut. Rak i ryggen och forskande blick. De småpratade med varandra, antagligen om arkitektur och dåtidens industribyggmästare.

Jag anfölls av en plötslig iver att stoppa paret. Säga att jag tyckte de såg stiliga ut. Speciellt stiligt att bära knickersbyxor vilket jag trodde var förlegat i dessa tider.
Men modet svek mig, den typiska svenska hövlighet att inte hoppa på främmande människor för att uttrycka min förtjusning, slog till.
Jag hade velat plocka fram kameran ur min kameraryggsäck, ställt upp paret framför den forsande Strömmen och förevigat dem digitalt.
Nu lät jag dem obemärkt passera. När jag kände mig säker vände jag mig om och såg efter dem. Han i ljusbruna knickersbyxor och rutiga strumpor. Men vad kvinnan bar för klädsel har jag inte den blekaste aning om. Ibland behövs det så lite för att bli sedd. Det räcker med att gå klädd i ljusbrunt. Om plagget är knickersbyxor, vill säga. Annars är främlingar mest osynliga för varandra. Även om det händer att vi vänder bort våra huvuden från de vi känner och låtsas som om vi inget sett.

Bonvax och en argsint Ödla

Ingen jul utan julknäcke, är makens paroll. Annars håller han inte benhårt på julens traditioner. Möjligtvis när han på en dröm att jag ska bjuda honom på hembakade havrekex på självaste julafton. Så som det begav sig i hans föräldrahem då han var en hemmavarande gosse.
Lika nitisk som min svärmor har jag aldrig varit då det lackat mot jul. Även i hög ålder lutade hon fisk, stönkade korv, pressade sylta, lade in sill och rörde ihop ris a´la Malta. Samt stöpte ljus och bakade havrekex. Och bonade köksgolvet, ej att förglömma. Jag har fått höra att stundom blev just köksbonadet utfört i sista stund varpå familjens hemstickade raggsockor klibbade fast vid golvet då de tassade upp i arla morgonstund för att hälsa julaftonen välkommen.

Några havrekex har jag aldrig bakat trots att jag är av en mycket tillmötesgående natur och försöker efter bästa förmåga att tillgodose mina nära och käras önskemål. Efter det att svärmor av åldersskäl slutade baka havrekex som hon alltid försåg oss med under julen har det fått räcka med julknäcke.

Det där med traditioner är djupt rotat hos mänskligheten. Att rubba på det invanda kan bidra med själslig smärta hos många. Så har det nog varit i alla tider kan jag tänka mig. Inte minst julfirandet. Få traditioner är så starkt fästa i våra folksjälar. Dock finns det många traditionsbrytare. Sådana som börjar dricka glögg till Allhelgonahelgen, tända adventsljusstaken en vecka för tidigt, låta fler än en Lucia gå i tåget och klä julgranen till 2 advent. Blir inte förvånad om någon spelat in Kalle Anka för att förlusta sig i julaftonens höjdpunkt på midsommarafton.

Redan under 1600-talet hölls det hårt på traditioner. Inte minst i Kimstad kyrka. Jag syftar på det drama som utspelade sig under den tid då församlingen satte sig längst fram i kyrkbänkarna när det ringde samman till högmässa. Inte längst bak som dagens kyrkobesökare anser vara ett vedertaget handlingsmönster.
Visserligen var de främre bänkarna till för de förnäma och rika församlingsborna under 1600-talet och fram till modern tid. De mindre bemedlade satte sig antagligen lite längre ner bland raderna.
Den främre bänkraden till höger i Kimstad kyrka hade grevinnan på Löfstad slott markerat som sin egen. Därför rann sinnet till på Löfstadgrevinnan då hon upptäckte att grevinnan Ödla påpassligt hunnit slå ner sitt akterkastell på den markerade platsen. Varpå de båda grevinnorna rök ihop och ett vilt slagsmål utbröt i altargången. De rådiga kyrkvärdarna lyckades till sist sära på de adliga kärringarna och prosten kunde därefter påbörja sin predikan.

Kontentan av detta; det gäller att iakttaga största försiktighet då det utförs regelbrott mot traditioner.

Förväxling och en bukett med sorgband

Har gått igenom sommarens bilder som ligger ostrukturerat lite var stans i min dator. Kunde konstatera att det ätits exceptionellt mycket glass denna sommar. På nära nog varje bild där barnbarnen fångats av kamerans lins sitter de med glasspinnar i händerna då de gästat oss.

Jag har fått för mig att jag är en omåttligt populär farmor/mormor, ej endast baserade på våra barnbarns intryck och en frys fylld med glass. Det tycks även förhålla sig så hos barnens förskolekamrater.
När jag häromdagen skulle hämta småtvillingarna uppehöll de sig i "rörelserummet". Vanligtvis släpper de vad de har för händerna och kommer rusande mot mig. Denna gång upptäckte de inte min ankomst utan hängav sig åt rörelserytmiken enligt frökens instruktioner.
Efter en stund frågade jag om någon ville följa med en mormor hem varpå hela flocken förskoleungar samlades runt mig. Taggade för avfärd ty samtliga ansåg det som ett trevligt avbrott i den ordinära förskoleverksamheten.
Eftersom vi inte är ägare av någon buss lyckades jag avstyra det hela med motiveringen att det inte fanns något lämpligt transportmedel. Snopna tittade de små barnen efter småtvillingarna då vi gick hand i hand till bilen. Lurade på mormorskonfekten.

Värre gick det för den morfar vars opublicerade namn florerar i media. Han tog helt enkelt med sig fel unge då han blivit tilldelad ansvaret att hämta på förskolan. Först efter ett par timmar upptäcktes fadäsen och barnet återlämnades till ett mycket upprört föräldrapar.
Tyvärr måste även jag erkänna att jag gjort samma sak när stortvillingarna en vintereftermiddag skulle hämtas av mig. Hela klassen uppehöll sig på skolgården som var dåligt upplyst. Flickan var inga problem att hitta men med hennes bror var det värre. Flickan kunde dock peka ut sin bror som snällt tog min hand och vi gick mot utgången. Efter några meter tog det dock stopp då fröken påkallade min uppmärksamhet. Det var fel gosse som utan tvekan ämnade följa med till Skärblacka.

Vi gör alla stundom våra fel någon gång under livet. Som då maken och jag under vår verksamma tid som begravningsentreprenörer skulle åka på 50-årskalas. Då vi hade god kontakt med kommunens samtliga blomsterhandlare ringde jag och beställde en blomsterbukett passande en man som tagit sig halva vägen till 100.
Jag gick under attributet "Begravnings-Carina" vilket jag ofta presenterade mig som under vissa omständigheter. Så även vid denna påringning varpå beställningen mottogs och noterades. Då vi skulle hämta blomsterkreationen överräckte blomsterhandlaren en praktfull sorgbukett med vit rosett. Vilket i mitt tycke var mycket opassande att överlämna till en jubilar som i goda vänners lag firade sina 50 år.
"Men du är ju "Begravnings-Carina" försvarade sig den arma blomsterhandlaren och undrade därefter vad som skulle ske med sorgbuketten.
"Jag har ett liv utanför boxen. Spara sorgarrangemanget då ett mer lämpligt tillfälle dyker upp", svarade jag och bytte ut sorgens blommor mot glädjens. Inslagna i cellofan och krusade band i läckra färger.

Rivalen i rutan och vägen mot slaktbänken

Årets julvärdar är korade och det stora rabaldret kunde därmed ta sin början.
Katastrofalt, anser vissa medan andra är nöjda över SVT:s beslut. De som beklagar sig tänker protestera genom att inte titta på teve under julafton. Förhoppningsvis kommer klagolåten övergå i ett hängivet umgänge tillsammans med nära och kära istället för soffhäng framför den moderna bildåtergivningstekniken.
Den som möjligtvis kan tänkas lida mest borde vara en av julvärdarnas före detta. Som efter separationen skrev en bok där den som ville ha inblick i hur det känns att bli utbytt mot en annan kunde få sitt lystmäte mättat. Att se rivalen tillsammans med den nya kärlek under hela julaftonen kan inte stå högt upp på den juliga önskelistan.

Själv har jag ingen åsikt. Teve är inte det jag prioriterar högst under julen men jag kan förstå alla som finner det som en nöjsam sysselsättning. Speciellt om det inte finns någon annan än teveapparaten att fira julen med.
I kväll tänker jag dock titta på julvärdarna när de på gammalt manér åker till Amerika. Ser verkligen fram mot den serien.
Jag hyser en stor förkärlek till allt det gamla, om det som hände förr i tiden.

Om allt var bättre förr är ett ämne för diskussion. Frågar jag dagens skolelever om de tror att skolan var bättre förr får jag säkert ett rungande NEJ! För vilken av dagens skolelever skulle till exempel  nöja sig med att titta på faunan och floran, bibliska motiv och historiska händelser uppvisade på planscher. Nu gnäller de att det finns för få eluttag i skolväggarna eftersom det förorsakar problem med deras mobiluppladdning. Utan mobila verktyg stannar skolarbetet.
Jag som är så gammal minns med glädje då dessa underbara planscher hängdes upp på kroken ovanför svarta tavlan. Fick jag dessutom följa med fröken till materialrummet för att hämta grannlåten var lyckan total. Pekpinnens skrapande mot den hårda pappen när fröken lärde oss allt om grisens födelse fram till slaktbänken.
För att inte tala om bildspelet. Projektorns surrande och dammet som rörde sig i ljusstålen. I mörkret följde vi spelet och drogs med i stillbildshandlingen med andlös spänning.

Idag är de gamla skolplanscherna en trendig heminredning. Helst med motiv som går i lantlig stil.
Vissa är beredda på att begå brottsliga handlingar för att komma åt åtråvärda planscher i original. Som att knycka dem från någon skola för att sedan idka försäljning via Blocket.

von Past och den darrande mustaschen

Det är något speciellt med advent. Första ljuset hälsar det nya kyrkoåret välkommen och vad passar väl bättre än att gå på adventsgudstjänst. Trots en under natten uppkommen magsjuka för kyrkvaktmästarens räkning klarade präst, kantor, cellist, kyrkvärdar och den hastigt ditkallade vikarien för vaktmästaren som vanligtvis arbetar som församlingens pedagog, gudstjänsten med bravur. Visserligen uppstod en del förvirringar innan kyrkklockorna drog igång vilken påvisar kyrkvaktmästarens stora betydelse vid gudstjänster och högmässa. Ingen församling klarar sig utan vaktmästare!
Snart står vi också inför ett nytt kalenderår. Lika spännande varje gång. Ingen vet vad det nya året bär med sig på de ännu oskrivna bladen.

Detta års första advent gjorde vi tillsammans med våra grannar något så extraordinärt som att gå på stumfilm. Vilket för min del innebar både arbete och gratisnöje.
Stumfilmspianisten hade en mustasch jag sällan skådat. Men med det klingande efternamnet von Past borde jag inte blivit överraskad. Efternamnet och mustaschen gick i symbios med varandra.
Jag dristade mig till att fråga om den prydda överläppens behåring var äkta eller enkom ditklistrad som en extra finess dagen till ära. Den var äkta, sa pianisten och vred upp spetsarna ett varv. Tagit tre år att odla, tillade han stolt.
Bra att veta, kontrade jag och pillade på min egen mustasch som borde vaxas bort innan jul. 

Varför visas det inte oftare stumfilm? undrar jag efter gårdagens föreställning. Under en timma och fyrtiofem minuter satt vi, en ynka skara på tolv personer i biosalongen, som trollbundna. Pianisten spelade så mustaschen fladdrade, ökade och saktade ner på tempot utefter stämningen i de olika scenerna.
Vi försökte efter bästa förmåga att inte prassla allt för högt med pappret till det medhavda biogodiset. Minsta ljud kunde ha sabotera allt.
Men var befann sig publiken? Möjligtvis slösade de bort sina pengar på julmarknaden som gick av stapeln samtidigt. De visste inte vad de gick miste om. Vi andra tolv fick dock uppleva filmkonst när den är som bäst!