Ett opassande tilltag och radiosportens dragningskraft

Jag har sagt det tidigare och jag säger det på nytt. Jag är inte bra på att leka med barn. Inget som jag har dåligt samvete för. Det finns inga naturlagar som säger att en vuxen måste kasta sig ner på golvet och köra runt små leksaksbilar, leka affär eller kamma dockhår.
Men ändå - när barnbarnen kommer på besök förväntas det att jag ska ställa upp på någon sorts aktivitet. Förväntningarna ställs av mig själv och ingen annan. Barnen är oftast nöjda med högläsning ur "Samlade sagoskatter" eller få vara med och röra om i bunken med sockerkakssmet.

Nu har jag dock införskaffat ett kit med en sorts lera i bjärta färger. Då får jag sitta vid köksbordet och vara kreativ. Min konstnärliga ådra är inte mycket att hurra för men barnen tycker det är roligt att få kladda och skapa tillsammans med mig.
Igår åkte leran fram då stortvillingarna var på besök. Även farfar kände sig kreativ och tillverkade snögubbar och fåglar. Själv lyckades jag åstadkomma ett slags djur som efter överläggningar klassades som en gris.

När pojken åkte hem stannade flickan kvar. Hon hade packat ner sitt nattlinne i väskan tillsammans med en flera meter lång tygorm. När vi lagt oss och slagit ihop sagoboken beslutade sig flickan för att bosätta sig hos oss för all framtid. Bristen på egen säng var ett smärre problem, farmors och farfars är stor nog att rymma tre samt en flera meter lång tygorm. Efter frukost blev hemlängtan dock allt för påträngande, inte minst med tanke på att farfar och hon skulle leverera en julgran som skulle kläs där hemma. Samt ett telefonsamtal där flickebarnet förhörde sig med samtliga övriga familjemedlemmars förehavande i hennes frånvaro.

Nu är vi barnbarnslösa och tänker fira vår "grafitbröllopsdag". Men vi började med att fira redan igår ty vad passar väl bättre med makaronilåda, kallt kranvatten och lättöl inför en bröllopsdag? Samt en puss. Vilket förfärade vårt barnbarn som fann det högst opassande att en farmor och farfar pussas.

Igår var det 6 år sedan min pappa lämnade jordelivet. Mamma och pappa hann med att fira "guldbröllop" plus sju år därtill innan döden skilde dem åt. Precis som maken och jag gifte de sig i all enkelhet. Därefter for de på bröllopsresa till Karlstad, närmare bestämt till ett sportevent. I hällande regn har jag fått mig berättat. Pappa var inger för glitter och glamour. Det enkla var gott nog bara det var någon form av sport inblandad. Då vi växlade ringar och jag som fröken Axelsson blev fru Larsson smet pappa ut till bilen för att lyssna på sportradion efter att först ha tagit sig en liten tupplur mitt under vigselakten.

Jag saknar min pappa. Men jag har tappat hans röst. Vilket jag finner mycket märkligt. Det är väl så det är kan jag tro. Efter en lång tid av varandras frånvaro upplöses röster och försvinner. Men aldrig alla minnen. De lever kvar så länge förmågan finns att minnas.

Butikserbjudande och gasbedövning

Julsånger kan låta nästan hur som helst, huvudsaken är att sångerna framförs i glatt tempo. Inte minst i våra butiker där forskning visat att julmusiken som strömmar ur högtalarna ökar på vår konsumtion. Speciellt om musiken innehåller bjällerspel.
Om jag blev mer konsumtionsbenägen efter gårdagens upplevelse i Skärkind kyrka då vår dotter, en prästkollega samt kantorn bjöd på julsånger är tveksamt.
En dam i församlingen blev liksom vi övriga upplivade efter att ha lyssnat på trions örongodis. Hon lovprisade kantorn att inga sånger framfördes i moll. Om hon blev sugen på att bege sig in till stadens gator för att julhandla sa hon dock inget om.

Dottern och jag begav oss däremot in till Norrköping för att inhandla det sista på önskelistan efter att ha inmundigat gröt i församlingshemmet. Än så länge håller sig folk skapligt lugna, julträngseln tar nog fart först nästa vecka kan jag tro.
Det hjälper mig föga, jag blir alltid stressad när det gäller besök i butiker. Oavsett mycket eller lite medkonsumenter.
I en klädbutik påtalade kassörskan att jag skulle få den tredje varan gratis efter att ha lagt upp två paket underkläder till barnbarnen på disken. Genast slog stresshormonet till. Vilket dottern lade märke till och gjorde allt för att avstyra gratiserbjudandet.
Kassörskan stod på sig. Uppmanade mig att ta för mig, vad som helst bara hon fick ge bort gratiserbjudandet.
Svettig och stirrig rev jag åt mig en bunt sockor i juligt mönster och damen i kassan såg nöjd ut.
Antagligen först det statistik över gratisgåvor och den som prånglar ut flest belönas med en egen gåva.

Förutom julhandeln är grisens skinka på tapeten. I år liksom alla andra år. Djupgrävande reportrar dyker ner i skinkspat och ger oss skinkätare dåligt samvete. Denna gång handlar det inte om grisskit som förorenat köttet utan om den gasbedövning som grisarna genomlider innan de slaktas.
Trots det köper vi skinka, griljerar, skär upp i skivor och brer senap över hela härligheten. Utan att ägna de stackars grisarna en enda tanke.
Och när skinkan är uppäten, granen barrat klart och julklapparna bytts ut mot något bättre börjar våren göra sitt intåg. Därmed åker grillarna fram och den danska fläskfilén sprider sitt grillos över land och rike.

Det är tiden före jul som vi konsumenter värnar mest om grisar som ska slaktas. För vem vill äta en skinka som plågsamt gasats innan den ligger på vörtlimpan? Gissningsvis de flesta av oss för när snålvattnet rinner över de doftande skinkbitarna med den perfekta fettranden har gasmetoden fallit i glömska.

 

Prästkragar och stekta prinsar

"Det vänder snart", sa maken när vi stirrade ut i mörkret under vår frukoststund.
Jag nickade. Tänkte att det står inte på innan det är dags att plocka ner pyntet för att ersätta det med vårgardiner och tulpaner på borden.

Någon lucia såg vi under gårdagen inte röken av. I vår by fanns ingen lucia att uppbringa trots enträgna försök. Däremot höll hembageriet öppet från arla morgonstund. Jag har sett på sociala medier att bagerskan Camilla satt ljus i håret. Samt att två gubbar i tomteluva underhöll med dragspelsmusik medan gästerna avnjöt lussekatter och pepparkakor.
Någon möjlighet att besöka hembageriet fanns inte för vår del. Jag stod och knådade egen deg medan maken hjälpte sonen att skotta snö. Därmed gick vi miste om underhållningen.

För ett par dagar sedan blev jag bjuden på skinkmackor och ägghalvor med räkstjärtar. Ett gäng äldre herrar stod för inbjudan. Trivselnivån var hög ända till dess en i gänget beklagade sig över en präst som nekade hålla en kyrklig begravning för en man som under sin levnadstid gått ur Svenska kyrkan.
"Skandal", skallade ropen. Kyrkan är till för alla, speciellt för att hedra en död då denne ger sig ut på sin sista seglats.

Samtalen stegrades. Nu åkte samtliga präster med i ett och samma svep. Dessutom hotar kyrkan med att sälja församlingshemmen lite var stans i vårt avlånga land. Sannerligen, det är dags att lämna kyrkan!
Och prästerna, de gör så lite som möjligt. Står på kyrkbacken med hängande armar och lyfter sin lön.
Jag lyssnade och tuggade skinkmacka. Jagade runt ägghalvan på tallriken med min tilldelade gaffel.
Några ögon föll på mig. De uppretade ville höra min åsikt.
Ett par varv runt munnen med servetten, därefter lovade jag att ta med mig deras åsikter till vår dotter. Samt kastade fram ett erbjudande om att den som ville nog kunde få gå bredvid henne under en arbetsdag. Det kunde kanske passa en dag då hon jobbar 11 timmar för att få ut så mycket som möjligt av studiebesöket.

Tystnaden som uppstod kunde skäras med kniv. Även om kniven råkade vara trubbig och slö.
Jag har hört det förr. Anklagelser riktade mot prästmamman vars dotter njuter av fridagarna då hon stått en ynka timma i kyrkan och predikat en söndag. Fridagar som inte är helt lätt att plocka ut. Speciellt för präster i små pastorat med många kyrkor och där det jobbar få präster.

Julen står för dörren. En av de mest hektiska helger för präster och övriga anställda i kyrkan under kyrkoåret. Vi kyrkobesökare kommer när klockorna kallar samman till gudstjänst. Sätter oss tillrätta i bänkarna och sjunger "Hosianna Davids son". Åker därefter hem, värmer glögg och äter skinka, lutfisk och prinskorv. Allt medan tjänstgörande präster från norr till söder lättar på locken till deras medhavda matlådor för att få i sig lite av julborden innan det är dags att hälsa välkommen till en ny julgudstjänst.

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden", det finns ju fridagar...

Swix Blå extra och en ljusbrun man

Så kom vintern. Vi vaknade upp i ett vinterlandskap. Omgående åkte skidorna fram. Vallade med

traditionella fästvalla för nysnö, hällde varm choklad i termosen, skalade en apelsin och drog på mig knickersbyxorna med tillhörande röda långstrumpor.
Naturligtvis är inget av det där sant. Jag har inte skidat på många år. Äger inte ett par lagg att klämma. Inte ens pjäxor finns längre i min skogarderob.

Istället har jag suttit och jobbat. Jag måste göra det ingen annan gör åt mig. Och nu töar det. En helt normal svensk vinter med andra ord.

För några veckor sedan var jag inne i Norrköping. Gick utmed Strömmen, på väg till Arbetsmuseet för att beskåda gammalt hantverk i form av sömnad. Inte för att jag är speciellt intresserad av sömnad men besöket gav mig en slant in på kontot och då går det att stå ut med det mesta.

Människor i rörelse bland de kulturmärkta industribyggnaderna. Några gick snabbt och målmedvetet medan andra mest verkade strosa runt  i godan ro.
Ett äldre par kom mig till mötes. Hand i hand sedan ungdomsåren. Eller möjligtvis en nyuppkommen och spirande kärlek på äldre dagar. Om det vet jag inget utan spekulerar endast i största allmänhet. Kärleken kan slå till precis när som helst. Smygande eller häftigt, lika smärtsamt ljuvligt vilket som.

Det som var iögonfallande var mannens klädsel. Precis som min inledning var mannen klädd i knickersbyxor. Modell äldre. Pösiga upptill och åtsmitande strax under knäna där de hölls på plats med ett spänne. Mannens jacka och byxor gick i ljust brunt och strumpornas rutmönster matchade färgerna i den övriga utstyrseln.
Han såg, liksom sitt tillhörande sällskap, mycket nobel ut. Rak i ryggen och forskande blick. De småpratade med varandra, antagligen om arkitektur och dåtidens industribyggmästare.

Jag anfölls av en plötslig iver att stoppa paret. Säga att jag tyckte de såg stiliga ut. Speciellt stiligt att bära knickersbyxor vilket jag trodde var förlegat i dessa tider.
Men modet svek mig, den typiska svenska hövlighet att inte hoppa på främmande människor för att uttrycka min förtjusning, slog till.
Jag hade velat plocka fram kameran ur min kameraryggsäck, ställt upp paret framför den forsande Strömmen och förevigat dem digitalt.
Nu lät jag dem obemärkt passera. När jag kände mig säker vände jag mig om och såg efter dem. Han i ljusbruna knickersbyxor och rutiga strumpor. Men vad kvinnan bar för klädsel har jag inte den blekaste aning om. Ibland behövs det så lite för att bli sedd. Det räcker med att gå klädd i ljusbrunt. Om plagget är knickersbyxor, vill säga. Annars är främlingar mest osynliga för varandra. Även om det händer att vi vänder bort våra huvuden från de vi känner och låtsas som om vi inget sett.

Bonvax och en argsint Ödla

Ingen jul utan julknäcke, är makens paroll. Annars håller han inte benhårt på julens traditioner. Möjligtvis när han på en dröm att jag ska bjuda honom på hembakade havrekex på självaste julafton. Så som det begav sig i hans föräldrahem då han var en hemmavarande gosse.
Lika nitisk som min svärmor har jag aldrig varit då det lackat mot jul. Även i hög ålder lutade hon fisk, stönkade korv, pressade sylta, lade in sill och rörde ihop ris a´la Malta. Samt stöpte ljus och bakade havrekex. Och bonade köksgolvet, ej att förglömma. Jag har fått höra att stundom blev just köksbonadet utfört i sista stund varpå familjens hemstickade raggsockor klibbade fast vid golvet då de tassade upp i arla morgonstund för att hälsa julaftonen välkommen.

Några havrekex har jag aldrig bakat trots att jag är av en mycket tillmötesgående natur och försöker efter bästa förmåga att tillgodose mina nära och käras önskemål. Efter det att svärmor av åldersskäl slutade baka havrekex som hon alltid försåg oss med under julen har det fått räcka med julknäcke.

Det där med traditioner är djupt rotat hos mänskligheten. Att rubba på det invanda kan bidra med själslig smärta hos många. Så har det nog varit i alla tider kan jag tänka mig. Inte minst julfirandet. Få traditioner är så starkt fästa i våra folksjälar. Dock finns det många traditionsbrytare. Sådana som börjar dricka glögg till Allhelgonahelgen, tända adventsljusstaken en vecka för tidigt, låta fler än en Lucia gå i tåget och klä julgranen till 2 advent. Blir inte förvånad om någon spelat in Kalle Anka för att förlusta sig i julaftonens höjdpunkt på midsommarafton.

Redan under 1600-talet hölls det hårt på traditioner. Inte minst i Kimstad kyrka. Jag syftar på det drama som utspelade sig under den tid då församlingen satte sig längst fram i kyrkbänkarna när det ringde samman till högmässa. Inte längst bak som dagens kyrkobesökare anser vara ett vedertaget handlingsmönster.
Visserligen var de främre bänkarna till för de förnäma och rika församlingsborna under 1600-talet och fram till modern tid. De mindre bemedlade satte sig antagligen lite längre ner bland raderna.
Den främre bänkraden till höger i Kimstad kyrka hade grevinnan på Löfstad slott markerat som sin egen. Därför rann sinnet till på Löfstadgrevinnan då hon upptäckte att grevinnan Ödla påpassligt hunnit slå ner sitt akterkastell på den markerade platsen. Varpå de båda grevinnorna rök ihop och ett vilt slagsmål utbröt i altargången. De rådiga kyrkvärdarna lyckades till sist sära på de adliga kärringarna och prosten kunde därefter påbörja sin predikan.

Kontentan av detta; det gäller att iakttaga största försiktighet då det utförs regelbrott mot traditioner.