Den obrukbara cykeln och en häpnadsväckande lista

Vaknade i morse av att ljuset silade in genom rullgardinsglipan. Hjärtat slog några extra slag ty jag drabbades av farhågor om något möte jag bokat upp mig på och nu missat. När tankarna i min trötta men utvilade hjärna sorterats till dess rätta fack sjönk adrenalinpåslaget till normal nivå.
Vi hade enkom tagit en rejäl sovmorgon, så som en frilansande pensionär stundom kan unna sig.

Visserligen har jag ett möte inbokat, men inte förrän under seneftermiddagen. Då ska jag slå min omgivning med häpnad och ge mig i kast med något som egentligen inte tillhör min image.
Men vi står inför ett nytt färskt år och jag känner att jag måste försöka vara vågad. Kliva ur ramarna och låta 2018 bli året då jag ska satsa på något nytt och uppseendeväckande.

Det är lätt att bli nostalgisk över året som gått. Summera händelser, tankar och det som aldrig blev av. Inför varje nyår beslutar jag mig för att göra en Bucket list, för vem vet. Jag kanske är död och begraven innan nästa nyårsklocka klämtar. Även om just den händelsen inte klottras ner på någon lista utan mer är ett projekt som ligger i framtiden. Om jag själv får bestämma.

Nu har mina tankar dragit sig så lång tillbaka som sju år bort i tiden. Mycket tack vare det evinnerliga bläddrandet bland mina bilder. Där dök cykeln upp. Det som kom att bli Norrköpings största attraktion decembermånaden år 2010. Även jag drogs som en magnet till den nerisade cykeln som någon ställt ifrån sig. Frågorna hopade sig. Vem är velocipedens rättmätiga ägare? Varför står den där i sin tragiska ensamhet? Och hur länge ska den stå där till allmän beskådan? Cykeln blev en snackis och väl fotodokumenterad.
Månaden var kall och istappar hängde från hustaken, beredda på att släppa sitt grepp och spetsa någon oaktsam krake i huvudet.

2017 slutar med regn och grådask. Vid vår trappa blommar en stackars ensam ros. Som en påminnelse om att vintern har ett slut. Oavsett om det regnar eller snöar.

Tre nya projekt står på min ännu oskrivna Bucket list. Det första ska infrias idag. Under seneftermiddagen. Om jag vågar. Vilket är min förhoppning. Jag har konsulterat maken och han säger som han alltid brukar då jag kommer med något nytt: "Vad i all sin dar, fundera inte så mycket utan gör det bara. Allt du gör brukar bli bra"!

Han är min största supporter. Utan honom skulle inga av mig uppkomna förslag bli annat än för evigt vilande. Det gäller att göra det roliga lite mer roligt, även utan någon Bucket list som troligtvis hamnar oläst i någon låda. När den så småningom kommer upp i dagsljuset kan allt vara för sent. Och istället för samlade planer bli ett arvegods som med en huvudskakning kastas bland soporna.

Att gå emot strömmen och riviga knippen

Datorn startade med en långdragen suck. Det lät näst intill anklagande. Jullov min kära medarbetare, jullov.
Jag har inte släppt in någon som jag normalt sett aldrig släpper in i vårt hem. Inte heller har jag klivit in i någon annans julpyntade hem. Var och en har fått sköta om sin egen jul och jag har ägnat mig fullt ut med vår egen.
Någon massjulhälsning på sociala medier har jag inte gått ut med. Kanske borde jag känna dåligt samvete över att inte flyta med i strömmen av julhälsningar. Men faktum är att hur jag än känner efter så finns det inte ett enda litet gnag inombords. Däremot känner jag mig aningen skamsen efter att ha fått julkort i postlådan av dem som vi inte skickat julkort till.

Annandag jul. Kyrkans julkrubba samt julottan är avklarad. Fina gudstjänster som gör oss påminda om det verkliga julfirandet.
Striden om SVT:s val av julvärdar har börja lägga sig. Utvärderingen har ägt rum. Det haglade både rosbuketter och riskvastar över det förinspelade paret. De som bojkottade SVT och julvärdarna firade in julen med Arne Weise i TV3. Den gamle legenden som i trettio år tänt juleljuset i direktsändning gjorde comeback. Efter att ha nyttjat svordomar i olika tidningsintervjuer över SVT:s tilltag med förinspelade julvärdar. Nu fick medborgarnas julilska rinna av medan Arne strök eld på stickan och tände lågan. Förinspelat. Men vad gör väl det, huvudsaken är att det blev revolt bland licensbetalarna.
Nu gäller det att ladda om inför nästa års julvärdsbeklagande.

Vi har haft familjen samlad i vårt lilla hus. Barnbarnen fick pulkor i julgåva av oss. Vi tror på en vit januari. Trots att pulkorna står ute på vår trappa och regnvattnet strilar i små pärlande fåror längst med den blå och röda hårdplasten. Vårt köksgolv och stupet ner till vardagsrummet som närmast liknades vid en störtloppsbacke fick duga i väntan på snön. Det går fortfarande att göra kossor av grankottar och tändstickor. Tack och lov har inte all fantasi i barnens värld datoriserats.

En svart julnatt och prickiga kulor

Tipsen på hur en julgran ska skötas på bästa sätt är lika många som åsikterna hur den perfekta granen ska se ut. Inte för glest mellan grenarna, inte för kort, inte för hög, inte sned och helst av allt ska den inte barra. Jag har hört att magnecyl, sockerdricka, vichyvatten, glögg eller grogg med fördel kan skvättas ner i julgransfoten för att på så sätt förhindra barravlossning.
Sant eller falskt, så mycket vet jag att rejält med vatten ska granen ha för att må bra.

I kväll har maken och jag klätt vår gran. Den står nu på den nyinköpta julgransmattan och under granen ligger barnbarnens paket. Tre paket till dem var.
Det var länge sedan vi firade jul hos oss. Vi är ambulerande föräldrar som på julafton åker dit vi blir kallade. Låter barnfamiljerna bestämma hur de vill ha det. Precis så som vi själva gjorde när våra barn fortfarande var hemmavarande. Med andra ord, vi åkte aldrig någon stans utan firade hemma i lugn och ro. Utan stress och jäkt.
I år är ett beslut taget, barn och barnbarn kommer till oss för att fira jul, vilket vi tycker ska bli trevligt. Allt är förberett för mottagandet.

Varsamt har vi plockat upp de tunna glaskulorna och hängt upp dem på granens grenar. Vissa av kulorna bär på små svarta prickar som etsats sig fast och aldrig lär försvinna.
Varje år när granen ska kläs kan jag inte låta bli att le mot maken när dessa glaskulor kommer upp i lampans sken.
Glaskulorna bär dock inte på några behagfulla minnen utan minnen som faller tillbaka på den julen för många år sedan som kunde ha slutat i total katastrof. Om inte jag på ett rådigt och handfast sätt gripit in.

Natten före julaftonen vaknade jag och upptäckte att makens plats i sängen var tom. Jag försökte somna om men förstod efter en stund att allt inte stod rätt till. Varpå jag klev upp och hittade maken blek och kallsvettig i vardagsrumssoffan. Han upplyste mig om att han nog höll på att bli magsjuk.
Lagom till julaftonen! Vilket till varje pris måste avstyras.
I ett välsorterat hemmaapotek bör det finnas kolsuspension. I den händelse att någon råkar få i sig kemiska gifter, för mycket läkemedel eller bakteriegifter. Vilket giftcentralen upplyste oss om då vår son i späd ålder smakade på råttgift. Därefter fanns det alltid aktivt kol i flytande form i vårt medicinskåp.

Jag doserade upp en dram kolsuspension i ett glas och hällde därtill upp en extra slatt för säkerhets skull. Maken drack den svarta sörjan med darrande läppar och ynklig uppsyn allt medan jag uppmanade honom att svälja hela jamaren.
Knappt hade han svalt sista droppen innan allt kom upp med en rasande fart. Julgranen och de vackra glaskulorna och samtliga paket med julpapper och krusade snören dekorerades.
Jag grät och undrade om det var helt nödvändigt att sikta på julgranen och alla paket allt medan maken såg ännu jämmerligare ut än innan behandlingen. Därefter spenderade jag natten med att försöka befria julgranens grenar och glaskulor från kolsvarta uppkastningar. Samt göra om hela julklappsinslagningen.

På julaftonens morgon var maken i prima vigör och vi kunde fira julens fröjder precis som vanligt. Med ett undantag. Barnen klagade över att deras paket luktade spyor.
Efter den magtömningen har maken inte haft magsjuka en enda gång. Vilket jag bestämt tror beror på behandlingen med aktivt kol. En åsikt som maken dock ej delar med mig...

Skattefusk och sur mjölk

När det knackar på dörren och grannarna står utanför med en stor korg fylld av läckerheter kan det utan överdrift kallas  god grannsämja. Gåvan kan till viss del komma an på att vi lånat ut ett av våra hus till deras gäster under jul.
Grannar är viktiga. Men viktigast är goda relationer grannar emellan. Eljest kan livet bli riktigt besvärligt.
Ett påstående baserat på egna erfarenheter.

När vi bodde i Värmland fanns en fastighet tillhörande vår gård. Då vi inte själva var i behov av huset sålde vi det till ett par som hade en liten son. Gossen blev vår sons lekkamrat och de spenderade några timmar i veckan tillsammans.
En dag traskade vår son hem från en stund av lek och stoj men något var annorlunda än då han gick hemifrån. Utstyrseln av kläder skilde sig markant från det då jag vinkade av honom vid ytterdörren.
Vid en närmare granskning visade det sig att lekkamratens mamma på eget bevåg hade gjort ett klädbyte. Varpå jag travade dit för att hämta de kläder som tillhörde vår son och ställde samtidigt en fråga var i problemet bestod eftersom hon försett vår son med en ny kollektion.
Svaret kom snabbt som ett piskrapp. I hennes tycke var pojken olämpligt klädd, hon kunde inte ha på sitt samvete att låta ett gossebarn bära kläder som inte föll henne i smaken.

Klädbytet blev inledningen till en bitter strid som i sin tur ledde till otaliga polisanmälningar från grannfruns sida.
Poliskonstapel Håkansson i Degerfors fick bråda dagar. Varje morgon fick han påringningar av grannfrun som uppmanade Håkansson att upprätta en anmälan mot kvinnans svårhanterliga grannar.
Bland annat anklagade hon oss för att syssla med svarta affärer. Ärendet gällde obeskattad mjölkförsäljning.
I sitt ämbete låg det på Håkanssons bord att kontakta skatteförbrytarna. Jag hörde genom telefonluren hur  poliskonstapeln släppte från sig en djup suck då det gick upp för honom att det rörde sig om cirka tio liter mjölk i veckan där köparen var anmälaren själv och ingen annan.

Grannfrun var av segt virke och finskt hett blod pulserade i hennes ådror. Dessvärre led hon av svagt hjärta. På grund av våra elaggregat som var kopplade till de trådar som höll våra kossor på plats i hagen blev grannfruns hjärta allt svagare ju längre sommaren led. Vilket föranledde en ny polisanmälan. Denna gång gällande mordförsök på en värnlös kvinna.
Håkansson suckade ånyo, vässade pennan och skrev rapport. Vid det laget hade ytterligare grannar gett sig in i stridens hetta. De såg som sin uppgift i livet att försvara oss och gjorde allt för att reta gallfeber på vår stridslystna grannkvinna. Men då de i sin försvarsiver kom dragande med en burk surströmming som de hade för avsikt att hälla under motorhuven på kvinnas bil sade maken och jag stopp och belägg. Därmed övertog de kampen om makten och vi stod enkom på åskådarplats.

Polisanmälningarna mot oss fortsatte dock i oförminskad styrka varpå Håkansson kände sig nödd och tvungen att sammankalla till ett möte på polisstationen.
Grannkvinnan hävdade att vi fabulerade vilt och hämningslöst och att hon ville tränga in i pudelns kärna för att komma åt det verkliga problemet.
Håkansson tittade förvirrat upp från sitt block. Därefter slog han näven i bordet och uppmanade samtliga att genast bege sig hemåt och aldrig mer visa sig på hans polisstation. Han betackade sig för ytterligare telefonsamtal och strax därefter satt en skylt utanför grannhuset.
TILL SALU! Vi drog en suck av lättnad och livet återgick till sitt normala mönster.

På vår gata råder lugn och ro. Inga häftigt uppkomna konflikter men om det skulle uppstå någon form av divergenser är det inte värre än att vi kan prata med varandra. Som goda grannar emellan.

Ett opassande tilltag och radiosportens dragningskraft

Jag har sagt det tidigare och jag säger det på nytt. Jag är inte bra på att leka med barn. Inget som jag har dåligt samvete för. Det finns inga naturlagar som säger att en vuxen måste kasta sig ner på golvet och köra runt små leksaksbilar, leka affär eller kamma dockhår.
Men ändå - när barnbarnen kommer på besök förväntas det att jag ska ställa upp på någon sorts aktivitet. Förväntningarna ställs av mig själv och ingen annan. Barnen är oftast nöjda med högläsning ur "Samlade sagoskatter" eller få vara med och röra om i bunken med sockerkakssmet.

Nu har jag dock införskaffat ett kit med en sorts lera i bjärta färger. Då får jag sitta vid köksbordet och vara kreativ. Min konstnärliga ådra är inte mycket att hurra för men barnen tycker det är roligt att få kladda och skapa tillsammans med mig.
Igår åkte leran fram då stortvillingarna var på besök. Även farfar kände sig kreativ och tillverkade snögubbar och fåglar. Själv lyckades jag åstadkomma ett slags djur som efter överläggningar klassades som en gris.

När pojken åkte hem stannade flickan kvar. Hon hade packat ner sitt nattlinne i väskan tillsammans med en flera meter lång tygorm. När vi lagt oss och slagit ihop sagoboken beslutade sig flickan för att bosätta sig hos oss för all framtid. Bristen på egen säng var ett smärre problem, farmors och farfars är stor nog att rymma tre samt en flera meter lång tygorm. Efter frukost blev hemlängtan dock allt för påträngande, inte minst med tanke på att farfar och hon skulle leverera en julgran som skulle kläs där hemma. Samt ett telefonsamtal där flickebarnet förhörde sig med samtliga övriga familjemedlemmars förehavande i hennes frånvaro.

Nu är vi barnbarnslösa och tänker fira vår "grafitbröllopsdag". Men vi började med att fira redan igår ty vad passar väl bättre med makaronilåda, kallt kranvatten och lättöl inför en bröllopsdag? Samt en puss. Vilket förfärade vårt barnbarn som fann det högst opassande att en farmor och farfar pussas.

Igår var det 6 år sedan min pappa lämnade jordelivet. Mamma och pappa hann med att fira "guldbröllop" plus sju år därtill innan döden skilde dem åt. Precis som maken och jag gifte de sig i all enkelhet. Därefter for de på bröllopsresa till Karlstad, närmare bestämt till ett sportevent. I hällande regn har jag fått mig berättat. Pappa var inger för glitter och glamour. Det enkla var gott nog bara det var någon form av sport inblandad. Då vi växlade ringar och jag som fröken Axelsson blev fru Larsson smet pappa ut till bilen för att lyssna på sportradion efter att först ha tagit sig en liten tupplur mitt under vigselakten.

Jag saknar min pappa. Men jag har tappat hans röst. Vilket jag finner mycket märkligt. Det är väl så det är kan jag tro. Efter en lång tid av varandras frånvaro upplöses röster och försvinner. Men aldrig alla minnen. De lever kvar så länge förmågan finns att minnas.