Säkerhetskopior och tillrättavisningar

"Titta ut genom fönstret", sa maken när vi under gårdagskvällen skulle gå till sängs.
Tunga snöflingor singlade ner och lade sig som en matta på vår farstukvist. Nu ska våra barnbarn äntligen få inviga sina julklappspulkor. Tänkte vi. Men vi tänkte fel. Pulkaåkandet är avblåst. Om någon timma är snön borta.

Sista dagen på det gamla året. I år skriver jag inget nyårsbrev. För jag vet inte vad jag ska skriva. Året som gått har varit märkligt på många sätt och vis. Förändringarnas år med olika slags bud gällande glädje och sorg. En mix svår att sätta ord på. Både i tal och i skrift. Därför avstår jag från att skriva nyårsbrev, det är lätt hänt att mörkret överskuggar ljuset.

Vid frukost talade vi om nyårsaftonen 1977. Det som kom att bli den stora förändringen i våra liv. Då ett blev två. Början på något gemensamma med allt vad det innebär. I början av juni ska vi ställa till med kalas. Barn och barnbarn ska tillsammans med oss fira våra 40 gemensamma år. 23 år fyllda var jag när vi träffades. Stod mitt i livet bärande på en sliten och mycket tung ryggsäck samt stabila promenadskor. För då det blåser som mest gäller det att ha rejält på fötterna. Skorna hamnade ganska omgående i soptunnan medan jag gjorde allt för att tråckla ihop ryggsäcken samtidigt som jag försökte plocka bort det som tyngde. Vilket kom att ta runt trettio år. Sedan förpassades även ryggsäcken till soporna. Inte ens en liten rem är sparad som ett plågsamt minne.

Däremot minns jag när vi skulle kliva in i år 2000. Feta tidningsrubriker spådde om ett icke fungerande samhälle i det nya årets uppvaknande. Butikerna tömdes på spritkök, konservburkar och fyllda vattenflaskor. Datorer säkerhetskopierades och frysboxar lindades in i varma sovsäckar.
Men inget hände. Allt var som vanligt. Enkom ett nytt år som började med siffran två och efterföljande nollor. Däremot föranledde det nya året vilda diskussioner hur årtalet egentligen uttalades. Tjugotusen hävdade några medan andra envist höll på tvåtusen.

Sedan dess har utvecklingen stegrats. Det mesta sköts via appar och skärmar som styrs med våra pekfingrar. Även McDonalds är numera datoriserat. Vilket dottern och jag fick erfara då vi ämnade äta snabblunch efter att ha ränt på realisation i Linköping.
Jag hyser agg mot att bli mottagen av en maskin. Blir nervös och lättirriterad. Klarade inte av att göra vår beställningen. Kände mig tvingad till att be en anställd om hjälp. Hon flackade med blicken, försökte sig på ett leende och sa att hon inte kunde med systemet.
Med pekfingret på Big Mac-menyn fräste jag åt min älskade dotter varpå hon tillrättavisade mig. Lite hövlighet om jag får be!

Den nya almanackan hänger på plats intill mitt skrivbord i skrivarstugan. Med månadsbilder vilka jag med min kamera knäppt under året som gått. Inväntar ett nytt år som vi tar precis som det kommer, utan några förpliktelser. Vi har endast stora förväntningar på allt det goda som ligger framför oss.

GOTT NYTT ÅR!

Ett svårtytt tecken och ett snett uppvaknande

Plötsligt bröt solen igenom det mörka molntäcket. Bildade en stjärna och jag förundrades över fenomenet som endast varade en kort stund.
Det kändes som ett slags tecken som jag dock inte kan tyda. Förhoppningsvis betyder det något bra  som jag fylld av förväntan kan se fram emot. 

Mycket finns att förundras över, inte enbart en stjärnformation som solen skapat. Till exempel människor beteende finns mycket att analysera omkring.
Direkt när vår lokala matvarubutik öppnade sina portar fanns jag på plats och hängde på låset. Innan ortsbefolkningen kom för att göra sina nyårsinköp. Jag vill ha gott om plats och svängrum när jag kör min kundvagn.

Snabbt och effektivt uträttade jag det som skulle uträttas. Langade upp varorna på varubandet, betalade och började plocka ner i mina medhavda kassar.
Efter mig stod en man som även han bunkrat upp inför den stundande högtiden då 2017 blir 2018.
Hans varor kom sakta mot mig, åtskilda av varubandets avskiljare. Några av hans inköp svajade till och hotade med att hamna på golvet. Blixtsnabbt sträckte jag ut min hand och höll varorna på plats. Kassörskan sneglade mot mig, log och nickade tacksamt. Min medkonsument såg däremot mindre road ut. Han blängde. Ilsket. Jag suckade inombords och gick ut till min bil. Som visade sig stå parkerad i rutan intill den buttre mannens bil. Precis innan jag slängde ner bagageluckan slöt mannen upp vid min sida.
"Du ska ge blanka fan i att röra mina varor"!
Häpet glodde jag på honom. Innan jag hann svara satte sig mannen i sin bil, lade i backen och försvann.

Antagligen hade han vaknat på helt fel sida. Värst för honom själv. Olyckliga människa. Eller så tillhörde han patriarkatet som hatar kvinnor. Kvinnor som vill hjälpa till. Men en bra karl reder sig själv, så ock i matvarubutiken. Det ska jag för all framtid lägga på minnet.

Min mormor sa alltid; "Carina, du måste vara snäll, trevlig, glad, visa hyfs och fason samt medmänsklighet under de sista dagarna på året. Risken finns annars att dålig sinnesstämning och uselt uppförande fryser fast och då får du och din omgivning dras med det under hela det nya året".

Något som makthavare och medborgare borde tänka på inför året som kommer. Hyfs och fason, tolerans och medmänsklighet. Några enkla grundstenar i samhälle som borde vara fritt från konflikter, hot, hat och våld.

Den obrukbara cykeln och en häpnadsväckande lista

Vaknade i morse av att ljuset silade in genom rullgardinsglipan. Hjärtat slog några extra slag ty jag drabbades av farhågor om något möte jag bokat upp mig på och nu missat. När tankarna i min trötta men utvilade hjärna sorterats till dess rätta fack sjönk adrenalinpåslaget till normal nivå.
Vi hade enkom tagit en rejäl sovmorgon, så som en frilansande pensionär stundom kan unna sig.

Visserligen har jag ett möte inbokat, men inte förrän under seneftermiddagen. Då ska jag slå min omgivning med häpnad och ge mig i kast med något som egentligen inte tillhör min image.
Men vi står inför ett nytt färskt år och jag känner att jag måste försöka vara vågad. Kliva ur ramarna och låta 2018 bli året då jag ska satsa på något nytt och uppseendeväckande.

Det är lätt att bli nostalgisk över året som gått. Summera händelser, tankar och det som aldrig blev av. Inför varje nyår beslutar jag mig för att göra en Bucket list, för vem vet. Jag kanske är död och begraven innan nästa nyårsklocka klämtar. Även om just den händelsen inte klottras ner på någon lista utan mer är ett projekt som ligger i framtiden. Om jag själv får bestämma.

Nu har mina tankar dragit sig så lång tillbaka som sju år bort i tiden. Mycket tack vare det evinnerliga bläddrandet bland mina bilder. Där dök cykeln upp. Det som kom att bli Norrköpings största attraktion decembermånaden år 2010. Även jag drogs som en magnet till den nerisade cykeln som någon ställt ifrån sig. Frågorna hopade sig. Vem är velocipedens rättmätiga ägare? Varför står den där i sin tragiska ensamhet? Och hur länge ska den stå där till allmän beskådan? Cykeln blev en snackis och väl fotodokumenterad.
Månaden var kall och istappar hängde från hustaken, beredda på att släppa sitt grepp och spetsa någon oaktsam krake i huvudet.

2017 slutar med regn och grådask. Vid vår trappa blommar en stackars ensam ros. Som en påminnelse om att vintern har ett slut. Oavsett om det regnar eller snöar.

Tre nya projekt står på min ännu oskrivna Bucket list. Det första ska infrias idag. Under seneftermiddagen. Om jag vågar. Vilket är min förhoppning. Jag har konsulterat maken och han säger som han alltid brukar då jag kommer med något nytt: "Vad i all sin dar, fundera inte så mycket utan gör det bara. Allt du gör brukar bli bra"!

Han är min största supporter. Utan honom skulle inga av mig uppkomna förslag bli annat än för evigt vilande. Det gäller att göra det roliga lite mer roligt, även utan någon Bucket list som troligtvis hamnar oläst i någon låda. När den så småningom kommer upp i dagsljuset kan allt vara för sent. Och istället för samlade planer bli ett arvegods som med en huvudskakning kastas bland soporna.

Att gå emot strömmen och riviga knippen

Datorn startade med en långdragen suck. Det lät näst intill anklagande. Jullov min kära medarbetare, jullov.
Jag har inte släppt in någon som jag normalt sett aldrig släpper in i vårt hem. Inte heller har jag klivit in i någon annans julpyntade hem. Var och en har fått sköta om sin egen jul och jag har ägnat mig fullt ut med vår egen.
Någon massjulhälsning på sociala medier har jag inte gått ut med. Kanske borde jag känna dåligt samvete över att inte flyta med i strömmen av julhälsningar. Men faktum är att hur jag än känner efter så finns det inte ett enda litet gnag inombords. Däremot känner jag mig aningen skamsen efter att ha fått julkort i postlådan av dem som vi inte skickat julkort till.

Annandag jul. Kyrkans julkrubba samt julottan är avklarad. Fina gudstjänster som gör oss påminda om det verkliga julfirandet.
Striden om SVT:s val av julvärdar har börja lägga sig. Utvärderingen har ägt rum. Det haglade både rosbuketter och riskvastar över det förinspelade paret. De som bojkottade SVT och julvärdarna firade in julen med Arne Weise i TV3. Den gamle legenden som i trettio år tänt juleljuset i direktsändning gjorde comeback. Efter att ha nyttjat svordomar i olika tidningsintervjuer över SVT:s tilltag med förinspelade julvärdar. Nu fick medborgarnas julilska rinna av medan Arne strök eld på stickan och tände lågan. Förinspelat. Men vad gör väl det, huvudsaken är att det blev revolt bland licensbetalarna.
Nu gäller det att ladda om inför nästa års julvärdsbeklagande.

Vi har haft familjen samlad i vårt lilla hus. Barnbarnen fick pulkor i julgåva av oss. Vi tror på en vit januari. Trots att pulkorna står ute på vår trappa och regnvattnet strilar i små pärlande fåror längst med den blå och röda hårdplasten. Vårt köksgolv och stupet ner till vardagsrummet som närmast liknades vid en störtloppsbacke fick duga i väntan på snön. Det går fortfarande att göra kossor av grankottar och tändstickor. Tack och lov har inte all fantasi i barnens värld datoriserats.

En svart julnatt och prickiga kulor

Tipsen på hur en julgran ska skötas på bästa sätt är lika många som åsikterna hur den perfekta granen ska se ut. Inte för glest mellan grenarna, inte för kort, inte för hög, inte sned och helst av allt ska den inte barra. Jag har hört att magnecyl, sockerdricka, vichyvatten, glögg eller grogg med fördel kan skvättas ner i julgransfoten för att på så sätt förhindra barravlossning.
Sant eller falskt, så mycket vet jag att rejält med vatten ska granen ha för att må bra.

I kväll har maken och jag klätt vår gran. Den står nu på den nyinköpta julgransmattan och under granen ligger barnbarnens paket. Tre paket till dem var.
Det var länge sedan vi firade jul hos oss. Vi är ambulerande föräldrar som på julafton åker dit vi blir kallade. Låter barnfamiljerna bestämma hur de vill ha det. Precis så som vi själva gjorde när våra barn fortfarande var hemmavarande. Med andra ord, vi åkte aldrig någon stans utan firade hemma i lugn och ro. Utan stress och jäkt.
I år är ett beslut taget, barn och barnbarn kommer till oss för att fira jul, vilket vi tycker ska bli trevligt. Allt är förberett för mottagandet.

Varsamt har vi plockat upp de tunna glaskulorna och hängt upp dem på granens grenar. Vissa av kulorna bär på små svarta prickar som etsats sig fast och aldrig lär försvinna.
Varje år när granen ska kläs kan jag inte låta bli att le mot maken när dessa glaskulor kommer upp i lampans sken.
Glaskulorna bär dock inte på några behagfulla minnen utan minnen som faller tillbaka på den julen för många år sedan som kunde ha slutat i total katastrof. Om inte jag på ett rådigt och handfast sätt gripit in.

Natten före julaftonen vaknade jag och upptäckte att makens plats i sängen var tom. Jag försökte somna om men förstod efter en stund att allt inte stod rätt till. Varpå jag klev upp och hittade maken blek och kallsvettig i vardagsrumssoffan. Han upplyste mig om att han nog höll på att bli magsjuk.
Lagom till julaftonen! Vilket till varje pris måste avstyras.
I ett välsorterat hemmaapotek bör det finnas kolsuspension. I den händelse att någon råkar få i sig kemiska gifter, för mycket läkemedel eller bakteriegifter. Vilket giftcentralen upplyste oss om då vår son i späd ålder smakade på råttgift. Därefter fanns det alltid aktivt kol i flytande form i vårt medicinskåp.

Jag doserade upp en dram kolsuspension i ett glas och hällde därtill upp en extra slatt för säkerhets skull. Maken drack den svarta sörjan med darrande läppar och ynklig uppsyn allt medan jag uppmanade honom att svälja hela jamaren.
Knappt hade han svalt sista droppen innan allt kom upp med en rasande fart. Julgranen och de vackra glaskulorna och samtliga paket med julpapper och krusade snören dekorerades.
Jag grät och undrade om det var helt nödvändigt att sikta på julgranen och alla paket allt medan maken såg ännu jämmerligare ut än innan behandlingen. Därefter spenderade jag natten med att försöka befria julgranens grenar och glaskulor från kolsvarta uppkastningar. Samt göra om hela julklappsinslagningen.

På julaftonens morgon var maken i prima vigör och vi kunde fira julens fröjder precis som vanligt. Med ett undantag. Barnen klagade över att deras paket luktade spyor.
Efter den magtömningen har maken inte haft magsjuka en enda gång. Vilket jag bestämt tror beror på behandlingen med aktivt kol. En åsikt som maken dock ej delar med mig...