Frostiga näshår och en barnslig pensionär

Om jag dristat mig till att gå ut under morgontimmarna hade risken varit överhängande att näshåren klibbat ihop. Eftersom jag inte hade ärende åt något håll stannade jag inomhus och njöt av stugvärmen i väntan på solens ankomst.

Vinterlandskapet är bedårande vackert. Snön glittrar och februariluften känns klar. Februari är min absoluta favoritmånad. Förmaken till våren. Och till min födelsedag som äger rum den tredje dagen in i mars. I år kommer det att bli en speciell födelsedag. Det är då som jag ämnar bli pensionär på riktigt. Inte som nu, frilansande pensionär. Rabatter på allt vilket är ett förnämligt system som jag tänker nyttja till fullo. Men bäst av allt kommer bli den egna tiden som jag under största delen av förra året trånat efter. Dock kommer jag om allt vill sig väl fortsätta skriva en och annan artikel. Så ångan hålls uppe och hjärnan i trim.

Maken hävdar att jag bör ställa till med en stor fest för att fira inträdet in i pensionärslivet. Om jag förärats med en guldklocka som tack för lång och trogen tjänst hade det möjligtvis varit på sin plats. Som egenföretagare får jag väl köpa uret själv men vad ska en pensionär med en klocka till. I guld dessutom. Det har jag alltid funderat över. En pensionär ska låta tiden löpa fritt utan för den skull behöva snegla på urtavlans visare.

Nu har jag så smått börjat bläddra i min kalender. Grunna på vilka trevligheter jag ska skriva in på de tomma raderna. Om jag ska gå med i PRO eller ej. Börja knyppla, knåpa med filet och pinnspets eller
dra upp egna pelargonior.

Plötsligt slår mig tanken. Att jag börjar bli gammal. Kanske bara har tjugo år kvar att leva. Räknar i alla fall inte med att leva trettio år till. När våra barnbarn står mitt i livet försvinner jag. Måste erkänna, det känns aningen skakigt.

"Du är bara barnet", säger de vilka är äldre än vad jag är.
 När blir en människa egentligen riktigt vuxen? Inte direkt vid pensioneringen i alla fall. Jag är synnerligen barnsligt lagd. Tänker fortsätta så vara fram till den dag då någon riktigt gammal människa påtalar att nu Carina, nu har du kommit in i vuxenlivet på riktigt. Då får jag bemöda mig  att sätta upp en mer vuxen attityd. Om det är möjligt.

Delade meningar och svårt med tiden

Nu har vi bäddats in i det mjuka snötäcket. De som i ren frustration över bristen av snö sålt sina skidor får nu bittert ångra sitt tilltag.
Det rådde snökaos i Skärblacka under gårdagen. Snösvängen skänker tillfredsställelse och ilska i den gemensamma kompotten. Alla vill ha snöröjning samtidigt, helst utan några vallar som blockerar biluppfarter och brevlådor. 
Själv satt jag i bilen utanför kyrkan och väntade på dottern som döpte ett litet barn. Kyrkans traktor körde i rasande fart med schaktbladet nere över planen där dopfamiljen och deras gästers bilar stod parkerade.  Jag flyttade min bil vartefter traktorns framfart. Kände igen föraren, vi vinkade till varandra. Jag en smula generat ty jag anade hans tankar om att vara i vägen.

Nu har folkfesten Mello dragit igång. Precis som med snösvängen utdelas det ris och ros.
Vi sjönk ner bland soffkuddarna för att ta del av Edward Bloms uppträdande. Kände att den efterkommande snackisen fick vi för allt i världen inte missa. Glad som alltid bjöd Blom på en kuplett som förde tankarna till 1930-talets Karl Wehle, viftade med en jättegaffel medan jordgubbar, druvor och en hummer dansade enligt olika danskompositioner.
Han tänker inte göra om det, Edward. Aldrig mer, sa han när han blev utröstad av det svenska folket.
Själva övergick vi till en hårdkokt deckare och har även vi gjort vårt i Mello. Möjligtvis återkommer vi om Anders Berglund med orkester gör entré.

Det råder delade meningar om Mello. Precis som med vinter och snö. Vissa är för och andra emot. Nu är det sommartiden som avhandlas. Ryktet gör gällande att vi ska sluta ställa om klockan. Ha normaltid året om. Eller rent utav enbart sommartid. Perfekt, menar forskare som säger att omställningen från vintertid till sommartid är direkt hälsovådligt. Ångesten över att förlora en hel timma kan få ödesdigra konsekvenser. Speciellt för synskadade som anses inte ha samma koppling till klockan som fullt seende, äldre personer och tonåringar. Personer däremellan kan få hjärtattacker om det vill sig illa.
Några direktiv har ännu inte utdelats men tiden är väl ännu inte inne förmodar jag.

Onödiga risker och en hjärtesak

Under frukosten följde vi månens väg från natt till morgon. Några slöjmoln drog över men försvann snabbt. När månen gjort sorti gjorde solen entré. Det verkar bli en fin dag, väderspåmännen till trots. Det har hotats med snö, i mängder. I den här delen av landet är dock snö en bristvara. De som dristat sig till att köpa skidor lägger nu ut dessa till försäljning i sociala medier.

Månen är mytomspunnen. Trots att mänskliga fötter beträtt dess yta finns ännu mycket som är outforskat. Maken, som hyser ett djupt intresse för stjärnor och planeter, upplyste mig om att det finns planer på att skicka upp en ny besättning till vår eviga följeslagare på himlavalvet. Denna gång ska forskarna leta efter is. Då öppnas nya möjligheter för mänskligheten som kan lämna skrot efter sig när de återvänder till jorden. För att smida planer hur månen kan komma oss till framtida gagn.

Andra lägger ner energi och forskning på att utröna månens påverkan av vårt inre och vår hälsa. Hur månens kraft kan bidra med förändringar som att till exempel göra sig av med överflödiga tankar, avgifta kroppen eller när det är lämpligt att klippa håret utefter månens faser.
Den ekonomiskt sinnade bör investera eller sälja aktier när månen är halv. Då är också bästa tiden för att ingå äktenskap men det är inte tillrådligt att klippa sina fruktträd utan istället vänta till fullmånefasen.
Naglar och hår lämpar sig bäst att klippa då månen står i nedan. Observera, detta gäller inte de som har tunn hårväxt, de ska vänta med att gå till frisören till dess att fullmånefasen inträtt.
Däremot är det ytterst riskabelt att lägga sig på operationsbordet när månen är full då människor har en tendens att bli mer aggressiva. Det torde även gälla kirurger och ingen vill väl låta en arg kirurg skära i sin kropp.

Personligen rättar jag mig inte efter månens olika faser. Tittar istället upp mot den och tänker att den lyser för dig och för mig. Oavsett var vi befinner oss. Den förenar och ger en känsla av att avstånd betyder inget utan är enbart en hjärtesak.

Pimpinella och spetsat socker

"I år ska vi lägga i båten", sa maken vid frukostbordet i morse.
På grund av lågt vattenstånd i Glan har vi inte varit ute på sjön de sista två åren. En sanning med modifikation. Visserligen har den plats där vår båt bundits fast vid två stolpar varit torrlagd, men tidsbrist är närmare sanningen.

Vår båt är en liten plastbåt. Den tar sig fram över vattnet via armkraft eller med utombordsmotor. Vi väljer utifrån behov. Oftast är vi själva vid våra båtturer men det händer att något barnbarn följer med. Eftersom jag är nervöst lagd föredrar jag ett barn i taget i den händelse någon trillar i och vi måste vidtaga åtgärder. Det är lättare att dra upp en unge än en hel flock.

Tidigare, då vi bodde strax intill Slätbaken hade vi en så pass stor båt att hela familjen fick plats att sova i den. Båten var utrustad med ett litet kök, diskho och kylskåp. Samt en ytterst provisorisk sanitetsanläggning bestående av en hink med lock. Den som satte sig på avträdet avgränsades med hjälp av en filt som två av oss höll upp. Vilket stundom kunde kännas ansträngande för samtliga inblandade i förehavandet.

Våra goda vänner från Skåne, besättningen på segelbåten Pimpinella, förärade oss med en loggbok. Ibland bläddrar jag i den och läser anteckningarna. Där står att läsa om hård vind och åska. Strålande sol och ljummen havsbris. Gästhamnar vi besökt och människor vi träffat. Grundstötningar och vemodet som uppstod då årets sista tur var avklarad.
 Barnens intresse för båtliv svalnade i växande takt. Annat hägrade och beslutet om försäljning klubbades igenom. Dock finns många härliga båtminnen lagrade för alltid.

Nu finns inget behov av loggbok. De turer vi gör är mindre äventyrliga och kräver inga större planeringar. Men i sommar bör det inte finnas några begränsningar på grund av tidsbrist. Jag har beslutat mig för en förändring. Ett förslag har lagts fram. Nu väntar jag tålmodigt på svaret som ska inkomma under dagen.
Om sommaren visar sin bästa sida kommer vi att sitta i vår lilla båt och äta solvarma nyss plockade jordgubbar. Doppa bären i uppvispad créme fraiche och socker som spetsats med lime.

Utsmyckade bakverk och gräddstinna valkar

Jag trånar efter ljuset. Mörkret kan få den mest tålmodiga ur balans. Maken anser att januari är årets outhärdligaste och längsta månad och jag är för tillfället benägen att hålla med. Trots att den gått överraskande fort bör tilläggas. Precis som alla andra månader. Tiden rusar och jag med den. Därav har jag beslutat mig för att trappa ner. Känner att det nu är dags för att dra mig tillbaka. Men med måtta, även om jag kan titulera mig senior.

Under helgen har vi celebrerat. Barn och barnbarn har deltagit i firandet. Jubilaren känner sig nöjd. Ur chokladkartongen återstår enkom några ynka bitar. I frysen ligger hembakade semelbullar. Färdiga att tinas och utsmyckas med mandelmassa och grädde. Vardagslyx som en förlängning av det egentliga kalasandet.
"Du har gått upp i vikt tycks det som", sa en bekant och gav mig uppmuntrande blickar då vi stötte ihop under förmiddagen.
"Kan så vara", svarade jag och klämde på en av valkarna runt midjan. Kände mig nöjd med synliggörandet. Jag är inte längre mager och tanig. Att äntligen få höra att jag lagt på hullet ger mig stor tillfredsställelse.

Annars handlar det mest om Kamprad. Vårt lands egen kultfigur som spridit sitt signum långt utanför våra gränser. Hans ljusa sida liksom hans mörka sida lyfts fram innan tårarna runnit klart utmed de sörjandes kinder.
Vi människor har en förunderlig förmåga att genom granskning och egenhändigt hopsnickrade domstolar störta varandra ner till bottenlösa hål. Spelar mindre roll om den vi vill störta och på egen hand döma är närstående eller ytligt bekant, levande eller död. Möjligtvis blir nyss avlidna bättre än vad de var i levande livet. Åtminstone fram till efter begravningen.
Enligt Kamprad tillhörde den mörka sidan ungdomliga synder och som han bett om ursäkt för.  Vilket inte hindrat att dessa synder förföljt honom genom livet och kommer antagligen att  följa med honom in i evigheten. Inte så konstigt egentligen i dessa tider då stöveltramp hörs tydligt genom gränder och på stenbelagda torg. Ändå möblerar vi utan skrupler upp våra hem med möbler sprungna ur en koncern som byggts upp av en småländsk bondpojke med framåtanda, kreativitet och ekonomiskt sinnelag.

Även om vi har makten att drämma till varandra har vi också förmågan att älska. Villkorslöst och innerligt. En drivkraft från det att vi föds. Kärleken, den viktigaste gåvan mänskligheten förärats och som vi måste vara ytterst rädda om.
Själv tänker jag fortsätta handla på IKEA som också kan liknas vid en gåva till mänskligheten. Prisvärt och behändigt. Kräver dock ett visst praktiskt handlag och förmågan att läsa monteringsanvisningar innan möblerna står på plats.

Tack för allt Ingvar Kamprad. Vila i frid!