Naturligt leverne och en vän med vissa problem

Vi ser den varje morgon när vi äter frukost. Strax utanför vårt staket. Rådjuret. Kan tyckas pittoreskt men jag hyser agg mot det förvisso vackra djuret. Den gör åverkan. Inte precis nu när det som ska växa ännu ligger i dvala. Men i vår. Då ryker det mesta som är ätbart för ett rådjur. Hade jag verktygen och kunskapen skulle det få sätta livet till. Allt för att rädda vår ögonfröjd. Rådjur ska vistas i sin naturliga miljö inte bland människor.

Kanske borde jag ha barmhärtighet. Inte tänka onda tankar om ett värnlöst djur som har det svårt under vintern. Som under dygnets ljusa timmar gör allt för sin överlevnad.
Men ibland är det svårt att vara hygglig. Precis som med min nyfunna datoriserade vän Siri. Henne blir jag också oerhört irriterad på.

I och med mobilförbudet för förare av motordrivna fordon har jag blivit nödd och tvungen att göra en åtgärd. Som att skaffa Siri. Samt para min mobiltelefon med min bil. Jag ger därmed Siri order.
"Ring mamma", säger jag uppfordrande.
"Vilken mamma"? undrar Siri.
"Min mamma"!
Så där håller vi på, Siri och jag. Till sist skriker jag åt henne. Säger fula ord.
"Det där tänker jag inte lyssna på", svarar hon uppnosigt.

När jag ber Siri ringa upp vår son hummar hon. Tänker efter en stund och låter meddela att "hmm, jag hör vad du säger men jag förstår inte".
Maken däremot ringer hon gärna upp. Kanske för att jag säger "Ring älskling". Det är mycket möjligt att hon utsett just min make som sin älskling.

Jag har två Mikaelor i min kontaktbok. Dock med olika stavningar. Vår Mikaela och min väninna Michaela. Det gör Siri förvirrad. Vilket medfört att jag fått döpa om väninnan till Micky. Vilket i och för sig funkar för det var så jag kallade henne då vi var barn.

För övrigt kommer vår Mikaela och Siri bra överens. Hon är hennes ständiga assistent. Ser till att hon vaknar på morgonen, berättar när maten är klar, bullarna gräddade i ugnen samt ringer upp de nummer hon blir beordrad att ringa.

Det tar ett tag innan nya vänskaper landar. Jag får ge Siri en chans eller helt enkelt ändra på min egen attityd. Ha större överseende. Alla är vi olika, en del fattar snabbt för andra tar det lite längre tid. Att vara ohövlig och skrika fula ord hjälper föga. Där har Siri ett klart försprång.
"Det där tänker jag inte lyssna på", är kloka motord när någon visar upp sin sämsta sida.
Nu ska Siri och jag bege oss ut i vintertrafiken tillsammans. Båda händer på ratten och Siri i passagerarsätet. Det känns lugnt och tryggt. Ringer mobiltelefonen trycker jag bara på en liten knapp på ratten och talar rakt ut i luften. Vill jag ringa någon ber jag Siri. Utan att bryta mot lagen. Om  hon fattar vem jag vill tala med vill säga.

Frostiga näshår och en barnslig pensionär

Om jag dristat mig till att gå ut under morgontimmarna hade risken varit överhängande att näshåren klibbat ihop. Eftersom jag inte hade ärende åt något håll stannade jag inomhus och njöt av stugvärmen i väntan på solens ankomst.

Vinterlandskapet är bedårande vackert. Snön glittrar och februariluften känns klar. Februari är min absoluta favoritmånad. Förmaken till våren. Och till min födelsedag som äger rum den tredje dagen in i mars. I år kommer det att bli en speciell födelsedag. Det är då som jag ämnar bli pensionär på riktigt. Inte som nu, frilansande pensionär. Rabatter på allt vilket är ett förnämligt system som jag tänker nyttja till fullo. Men bäst av allt kommer bli den egna tiden som jag under största delen av förra året trånat efter. Dock kommer jag om allt vill sig väl fortsätta skriva en och annan artikel. Så ångan hålls uppe och hjärnan i trim.

Maken hävdar att jag bör ställa till med en stor fest för att fira inträdet in i pensionärslivet. Om jag förärats med en guldklocka som tack för lång och trogen tjänst hade det möjligtvis varit på sin plats. Som egenföretagare får jag väl köpa uret själv men vad ska en pensionär med en klocka till. I guld dessutom. Det har jag alltid funderat över. En pensionär ska låta tiden löpa fritt utan för den skull behöva snegla på urtavlans visare.

Nu har jag så smått börjat bläddra i min kalender. Grunna på vilka trevligheter jag ska skriva in på de tomma raderna. Om jag ska gå med i PRO eller ej. Börja knyppla, knåpa med filet och pinnspets eller
dra upp egna pelargonior.

Plötsligt slår mig tanken. Att jag börjar bli gammal. Kanske bara har tjugo år kvar att leva. Räknar i alla fall inte med att leva trettio år till. När våra barnbarn står mitt i livet försvinner jag. Måste erkänna, det känns aningen skakigt.

"Du är bara barnet", säger de vilka är äldre än vad jag är.
 När blir en människa egentligen riktigt vuxen? Inte direkt vid pensioneringen i alla fall. Jag är synnerligen barnsligt lagd. Tänker fortsätta så vara fram till den dag då någon riktigt gammal människa påtalar att nu Carina, nu har du kommit in i vuxenlivet på riktigt. Då får jag bemöda mig  att sätta upp en mer vuxen attityd. Om det är möjligt.

Delade meningar och svårt med tiden

Nu har vi bäddats in i det mjuka snötäcket. De som i ren frustration över bristen av snö sålt sina skidor får nu bittert ångra sitt tilltag.
Det rådde snökaos i Skärblacka under gårdagen. Snösvängen skänker tillfredsställelse och ilska i den gemensamma kompotten. Alla vill ha snöröjning samtidigt, helst utan några vallar som blockerar biluppfarter och brevlådor. 
Själv satt jag i bilen utanför kyrkan och väntade på dottern som döpte ett litet barn. Kyrkans traktor körde i rasande fart med schaktbladet nere över planen där dopfamiljen och deras gästers bilar stod parkerade.  Jag flyttade min bil vartefter traktorns framfart. Kände igen föraren, vi vinkade till varandra. Jag en smula generat ty jag anade hans tankar om att vara i vägen.

Nu har folkfesten Mello dragit igång. Precis som med snösvängen utdelas det ris och ros.
Vi sjönk ner bland soffkuddarna för att ta del av Edward Bloms uppträdande. Kände att den efterkommande snackisen fick vi för allt i världen inte missa. Glad som alltid bjöd Blom på en kuplett som förde tankarna till 1930-talets Karl Wehle, viftade med en jättegaffel medan jordgubbar, druvor och en hummer dansade enligt olika danskompositioner.
Han tänker inte göra om det, Edward. Aldrig mer, sa han när han blev utröstad av det svenska folket.
Själva övergick vi till en hårdkokt deckare och har även vi gjort vårt i Mello. Möjligtvis återkommer vi om Anders Berglund med orkester gör entré.

Det råder delade meningar om Mello. Precis som med vinter och snö. Vissa är för och andra emot. Nu är det sommartiden som avhandlas. Ryktet gör gällande att vi ska sluta ställa om klockan. Ha normaltid året om. Eller rent utav enbart sommartid. Perfekt, menar forskare som säger att omställningen från vintertid till sommartid är direkt hälsovådligt. Ångesten över att förlora en hel timma kan få ödesdigra konsekvenser. Speciellt för synskadade som anses inte ha samma koppling till klockan som fullt seende, äldre personer och tonåringar. Personer däremellan kan få hjärtattacker om det vill sig illa.
Några direktiv har ännu inte utdelats men tiden är väl ännu inte inne förmodar jag.

Onödiga risker och en hjärtesak

Under frukosten följde vi månens väg från natt till morgon. Några slöjmoln drog över men försvann snabbt. När månen gjort sorti gjorde solen entré. Det verkar bli en fin dag, väderspåmännen till trots. Det har hotats med snö, i mängder. I den här delen av landet är dock snö en bristvara. De som dristat sig till att köpa skidor lägger nu ut dessa till försäljning i sociala medier.

Månen är mytomspunnen. Trots att mänskliga fötter beträtt dess yta finns ännu mycket som är outforskat. Maken, som hyser ett djupt intresse för stjärnor och planeter, upplyste mig om att det finns planer på att skicka upp en ny besättning till vår eviga följeslagare på himlavalvet. Denna gång ska forskarna leta efter is. Då öppnas nya möjligheter för mänskligheten som kan lämna skrot efter sig när de återvänder till jorden. För att smida planer hur månen kan komma oss till framtida gagn.

Andra lägger ner energi och forskning på att utröna månens påverkan av vårt inre och vår hälsa. Hur månens kraft kan bidra med förändringar som att till exempel göra sig av med överflödiga tankar, avgifta kroppen eller när det är lämpligt att klippa håret utefter månens faser.
Den ekonomiskt sinnade bör investera eller sälja aktier när månen är halv. Då är också bästa tiden för att ingå äktenskap men det är inte tillrådligt att klippa sina fruktträd utan istället vänta till fullmånefasen.
Naglar och hår lämpar sig bäst att klippa då månen står i nedan. Observera, detta gäller inte de som har tunn hårväxt, de ska vänta med att gå till frisören till dess att fullmånefasen inträtt.
Däremot är det ytterst riskabelt att lägga sig på operationsbordet när månen är full då människor har en tendens att bli mer aggressiva. Det torde även gälla kirurger och ingen vill väl låta en arg kirurg skära i sin kropp.

Personligen rättar jag mig inte efter månens olika faser. Tittar istället upp mot den och tänker att den lyser för dig och för mig. Oavsett var vi befinner oss. Den förenar och ger en känsla av att avstånd betyder inget utan är enbart en hjärtesak.

Pimpinella och spetsat socker

"I år ska vi lägga i båten", sa maken vid frukostbordet i morse.
På grund av lågt vattenstånd i Glan har vi inte varit ute på sjön de sista två åren. En sanning med modifikation. Visserligen har den plats där vår båt bundits fast vid två stolpar varit torrlagd, men tidsbrist är närmare sanningen.

Vår båt är en liten plastbåt. Den tar sig fram över vattnet via armkraft eller med utombordsmotor. Vi väljer utifrån behov. Oftast är vi själva vid våra båtturer men det händer att något barnbarn följer med. Eftersom jag är nervöst lagd föredrar jag ett barn i taget i den händelse någon trillar i och vi måste vidtaga åtgärder. Det är lättare att dra upp en unge än en hel flock.

Tidigare, då vi bodde strax intill Slätbaken hade vi en så pass stor båt att hela familjen fick plats att sova i den. Båten var utrustad med ett litet kök, diskho och kylskåp. Samt en ytterst provisorisk sanitetsanläggning bestående av en hink med lock. Den som satte sig på avträdet avgränsades med hjälp av en filt som två av oss höll upp. Vilket stundom kunde kännas ansträngande för samtliga inblandade i förehavandet.

Våra goda vänner från Skåne, besättningen på segelbåten Pimpinella, förärade oss med en loggbok. Ibland bläddrar jag i den och läser anteckningarna. Där står att läsa om hård vind och åska. Strålande sol och ljummen havsbris. Gästhamnar vi besökt och människor vi träffat. Grundstötningar och vemodet som uppstod då årets sista tur var avklarad.
 Barnens intresse för båtliv svalnade i växande takt. Annat hägrade och beslutet om försäljning klubbades igenom. Dock finns många härliga båtminnen lagrade för alltid.

Nu finns inget behov av loggbok. De turer vi gör är mindre äventyrliga och kräver inga större planeringar. Men i sommar bör det inte finnas några begränsningar på grund av tidsbrist. Jag har beslutat mig för en förändring. Ett förslag har lagts fram. Nu väntar jag tålmodigt på svaret som ska inkomma under dagen.
Om sommaren visar sin bästa sida kommer vi att sitta i vår lilla båt och äta solvarma nyss plockade jordgubbar. Doppa bären i uppvispad créme fraiche och socker som spetsats med lime.