Äggskallebyn och värdefulla upplevelser

Dagarna springer iväg i en rasande fart. Därmed närmar det sig mars. Månaden som öppnar dörren mot den stora förändringen.
Jag kommer att lämna över den journalistiska stafettpinnen till någon annan. Åtminstone vad det gäller grannkommunen Finspång. En plats jag under åren lärt känna innan och utan.
För mig framstod tidigare Finspång som en ointressant håla där köpcentrum Viberga stod för ortens signum. Ack, vad jag bedrog mig. Kommunen har öppnat min trångsynthet och "Äggskallebyn" med sina omgivningar har berikat mig i ett helt nytt perspektiv.
Det är med blandade känslor jag nu säger tack för mig. Tack till alla människor jag mött, till de som släppt in mig i sina liv, i sina hem och proffesioner. Politiker, kulturambassadörer, äventyrare, polis- och räddningstjänst, butiksinnehavare, hantverkare, hembygdsföreningar, bönder, grevar,  restaurangägare, friluftsentusiaster, musiker och helt vanliga intressanta människor som lever och verkar i bygden. Listan kan göras oändligt lång.

Socknarna Hällestad, Regna, Risinge och Skedevi bildades vid kommunreformen 1862. Orter som bland annat Igelfors, Rejmyre, Hävla, Grytgöl och Ljusfallshammar har fått besök av mig. Sommartid ofta i sällskap av maken. Vi har packat en välfylld utflyktskorg och efter avslutat arbete suttit i någon skogsglänta ute på landsbygden och sammanfattat händelserna och språkat kring de som gett oss sina historier. Ätit av den medhavda matsäcken och känt oss upprymda.

Några "äggskallar" har jag dock aldrig stött på. Kanske beror det på att deras huvuden antagit en mer rundad form under åren som gått. Benämningen "Äggskallebyn" grundar sig på förlossningsläkarnas förkärlek till, under den tid då sjukhuset hade en förlossningsavdelning, att förlösa de flesta kvinnor med hjälp av sugklocka. Därmed hade var och varannan Finspångsunge äggformade huvuden.
Om Finspångs havande kvinnor var mer trånga i porten än andra ska jag däremot låta vara osagt. Kanske fann läkarna helt enkelt professor Tage Malmströms förbättringar av förlossningsverktyget från 1950-talet som praktiskt och tidsbesparande.

Det har varit fartfylla år som genererat till pärmar fyllda med de artiklar jag skrivit och klippt ut. Tusentals bilder har sorterats i mappar på den externa hårddisken. Som en säkerhetsåtgärd i den händelse datorns hårddisk kraschar. När minnet av de jag träffat bleknar kan jag återskapa möten, känslor och upplevelser genom att bläddra runt bland allt sparat material.

Finspångs kommun har berikat mitt liv. Jag känner en stor tacksamhet över möjligheten att ha fått lära känna orten och dess innevånare på djupet.

Herrskapsbönder och hemlängtan

Jag längtar hem. Hem till gemenskapen med andra. Gästfriheten och hjälpsamhetsandan.
"Öschöte, skene gate upp å gate ner å bare glane. Kan dä va oätt å oiktitt. Gu´ så dant".
Nej, jag blir aldrig någon östgöte.
Trots det är Östergötland sedan tjugoåtta år tillbaka min fasta punkt i livet. Jag överger inte det bördiga landskapet där bönderna bor som herrskap. Enligt Selma Lagerlöf.
Ändå är det tillåtet att längta hem en smula.

Under gårdagskvällen var jag irriterad. Irritationen fanns kvar då jag slog upp ögonen i morse. Som en däven filt hade sinnesstämningen lagt sig över min nattvila. Egentligen handlade det enkom om en meningslös ordväxling. Jag hade mycket väl kunnat lagt det åt sidan, muttrat lite och sedan släppt taget. Men det skavde, kände ett skriande behov av att svara. Helst så otrevligt som möjligt, men jag avstod. Gav dock svar på tal, med en anstrykning av skärpa. För att sedan avsluta det hela artigt och belevat.

Det är just sådana här uppkomna situationer som berör mig i negativ riktning. Människor i grupp som agerar och strävar mot en gemensam lösning. Då dyker plötsligt en nejsägare upp. En krångelmakare som inte ser någon som helst lösning på problemet utan skickar istället iväg anklagelser. Mot bättre vetande, till råga på allt. Inte inser krafterna som läggs ner utan ser istället klagande som sin livsuppgift.

Jag beklagade mig i den tidiga morgontimman. Maken lyssnade och höll turligt nog med mig i min ensamma argumentation. Han förstår inte heller vikten av att vara ohjälpsam, lösa enkla problem smidigt och kravlöst.
Av tidigare erfarenheter, där hemma dit jag stundom längtar mig tillbaka, hjälptes vi åt. Problem var till att lösas och många var problemlösarna. Ingen ställe sig på egen planhalva och lät bollen rulla av egen kraft. När problemet var löst drack vi kaffe med dopp av det som för tillfället fanns att tillgå i brödburken.

Irritationen har gett med sig. Undslipper mig endast en och annan tyst fnysning. Om några dagar packar vi bilen och åker hemåt. På ett kortare besök. Jag längtar.

Knyppelpinnar och dödsmusik

Gårdagen bjöd på tvära kast. Från att ha suttit i godan ro med ett gäng knypplande damer till en heavy metal- avslutning. Måste dock tillstå att båda dessa möten var givande. Var och en på sitt sätt.

Det var med blandade känslor jag lät mig föras genom långa korridorer ner till hårdrocksbandets replokal. Jag är inget större fan av den traditionella rocklyriken som utvecklats till att rikta allt  ljus på ondska, brutalitet, krig och våld genom death metal.
Källarlokalens väggar var prydd med dämpande äggkartonger, madrasser och allehanda tygstycken. Fyra grabbar där två av dem var kraftigt skäggprydda tog emot.
"Är ni farliga"? frågade jag inledningsvis. De skrattade. Inte rått och brutalt så som jag förväntat mig utan mjukt och förtroendeingivande. Därmed var isen för min del bruten.

Bakom den hårda fasaden på scengolvet dolde sig ett sprött innanmäte. En historia om mobbning och utanförskap rullades upp. En hård väg från barn till vuxen och vad det inneburit. Om känslan att stå på scenen och utföra rå och brutal musik. Känslor som flödar och den totala utmattningen när uppträdandet är över. Om revansch och avslitna gitarrsträngar.

Jag förundras över människans förmåga att resa sig ur mörker för att möta ljus, vänskap och drömmar som ska förverkligas. Kanske är death metal och subkulturen ett verktyg inom alla tänkbara områden.
Dock är ej alla skapta som hårdrockare utan får välja andra vägar till resning. Som att headbanga på en lättare nivå eller ge upp förlösande avgrundsvrål.

Jag blev bjuden på en spelning. Omtänksamma grabbar gav mig öronproppar. Oanvända. När de spelade bytte samtliga skepnad. Musiken fick mina revben att klappra i takt. Jag fotade och applåderade. Efter sista ackordet och trumvirveln återkom mjukheten. Gitarristen monterade sin mobil på en selfiepinne och vi förevigades för de sociala mediernas räkning.

Gentlemannamässigt följdes jag genom de vindlande korridorerna. Fram till hissen som tog mig upp ur underjorden. Ringde hem till maken och bad honom värma den överblivna makaronipuddingen.
 "Kör försiktigt hem", uppmanade han. Som alltid mån om att få hem mig välbehållen.

En krossad insekt och en körtel av valnötens storlek

Vägbanan var under morgonen isbelagd då jag körde iväg mot min destination. De mest våghalsiga lättade dock inte på gasen och hamnade därmed i diket. En viss förvirring uppstår alltid bland trafikanterna då bilar ska trixas mellan varandra och bärgningsbilar.
Framför mig låg en lastbil och bakom hade jag en timmerbil. Strängen mellan körbanorna skvalpade av snö uppblandad med vägsalt. Det sprätte på rutan då den mötande trafiken kom allt för nära den dolda mittlinjen.

Timmerbilen pressade på. Jag höll luckan mellan mig och den framförvarande lastbilen. I en svag kurva påbörjade timmerbilen sin omkörning. I sidospegeln såg jag hur den först nosade lite försiktigt innan den satte fart. Jag bromsade mjukt och prövande. Så blev omkörningen ett faktum. Timmerbilens släp svajade hotfullt fram och tillbaka. 
"Nu blir jag mosad likt en insekt under skosulan". Det var min fasta övertygelse. Sedan kom ilskan som en het våg. Jag satte upp vänstra handens långfinger och hoppades timmerbilschauffören uppmärksammade min gest.

Rädslan och ilskan stack i skinnet. Hjärtat pumpade och jag andades tungt. Rädslan förflyttades till strax under nyckelbenen som en molande värk.
Rädsla kan visas på flera olika sätt. Men gemensamt för alla är det sympatiska nervsystemet som slår till. Adrenalinet flödar och ilskan tar så småningom överhand.

Under en tid har männens prostata knådats och om den finns det delade meningar. Socialstyrelsen tycker på ett sätt medan prostataföreningar tycker något helt annat. Socialstyrelsen främjar männens rädsla över en felaktig ställd diagnos. Vilket jag mycket väl kan förstå. Lika väl som jag förstår män och prostataföreningars åsikter om en provtagning som leder till överlevnad.
Själv känner jag mig kluven i frågan. Baserad på egna erfarenheter. Trots att jag inte själv är innehavare av någon prostata har jag stått vid sidan om den valnötsstora körteln som befarades ha drabbats av cancer. Dagar av skräck och fasa slutade med galopperande blodförgiftning som nära nog tog livet av prostatakörtelns ägare dagen efter provtagningen. Det hela visade sig vara falskt alarm och samtliga inblandade drog en suck av lättnad. Efter några dagar och med kroppen stinn av marknadens starkaste antibiotika kom sjuklingen som egentligen var fullt frisk hem från lasarettsvistelsen.
Då kom ilskan. Ilskan över utsatthet och brist på information.  Ilska över att ha varit ofantligt rädd, på gränsen till en ångestfylld väntan på besked.
Aldrig mer, säger prostatans ägare. Varpå jag fortsätter att känna mig kluven till Socialstyrelsens beslut. Min rädsla kan inte riktigt släppa taget. Därför ställer jag stundom frågan; Hur mår din prostata idag tycker du? En fråga som jag anser vara berättigande att ställa lite då och då.

Medeltida tradition och latent kärlek

Min smarta mobil plingar stup i ett. Nya meddelande landar i min inbox. Meddelande som till största delen handlar om att jag ska köpa presenter och röda blommor till någon jag tycker om.
Kärlekens största dag, Alla hjärtans dag, en dag som främst gynnar affärsidkarna. Dagen då vi ska ge kärleken ett extra påslag.

Jag är emot all kommersiell extravagans. Anser att vi inte behöver ge varandra kärleksförklaringar och snällhet på anmodan sprunget ur en medeltida tradition.  Kärlek och ömhet bör finnas latent.
Precis som empati och lyhördhet. Eller som att prioritera vänskap framför makt och pengar.

Det är också smart att vara snäll och kärleksfull mot sig själv. Vetenskapliga studier har visat att den som är snäll mot sig själv löper framgång i jobbet, ute i samhället och på privat plan. Är jag snäll mot mig själv har jag förmågan att vara snäll mot andra och på så sätt må mycket bättre. Både till kropp och själ.
Vassa armbågar behövs förvisso, speciellt i ett samhälle där det ställs oerhörda krav och mycket av ansvaret läggs på enskilda personer. Läste nyss en artikel där skribenten påstod att vår hjärna varit på samma nivå idag som för 40 000 år sedan. Där har hjärnan lagrat det viktigaste av allt för vår överlevnad. Samarbete och gemenskap, sympati och medkänsla. En medfödd beredskap att hjälpa andra, inte enbart sig själv. Det stärker relationer och vi blir lyckliga.

Ramdom acts of kindess går ut på att överraska någon med goda gärningar. Som att till exempel betala ett cafébesök till den som står efter mig i kön på konditoriet. Köpa en lott till en okänd person, plocka upp skräpet som någon kastar på trottoaren eller hålla upp en dörr utan att samtidigt kolla på mobiltelefonen. Istället le och önska en fortsatt bra dag innan dörren smäller igen.
Risken är dock överhängande att jag anses som märklig om jag utövar dessa snällhetsöverraskningarna på vilt främmande personer.

Nu tänker jag vara snäll mot mig själv efter att under förmiddagen utfört vissa goda gärningar som gynnar de jag älskar. Ska börja med att stänga ner min dator vilket är en ömhetsbetygelse i sig och ge ledarlånehunden en välbehövlig rastning och ett mål mat. Tror att han tycker väldigt mycket om mig vilket kan bero på att jag gillar honom trots att jag inte är någon hundmänniska av stora mått mätt. Därefter ska jag se till att maken och jag får mat. Ingen kärleksmåltid precis men makaronipudding är gott nog för ett älskade gammalt par som vi är.