En kunskapsresa och en sportslig minister

Vintern verkar inte vilja släppa greppet. Dock hörde jag nyhetsbulletinen i kassakön hos vår lokala matvarubutik att en vändning är att vänta. Veckan som kommer, då blir det plus tio grader. Minsann!

Upplivad av nyheten frågade jag maken om vi skulle bege oss ut på en resa. Till Ullared. Han såg förfärad ut. Jag noterade hans tankar. Våra tankar är i symbios med varandras. Effekten av att levt under lång tid tillsammans. Han tänkte, redan vid entrén till butiken kommer det skapas en stor konflikt.
Bara i allmänbildande syfte, skyndade jag att tillägga. Alla borde ha varit till Ullared en gång i livet. Det hör liksom till. Maken fortsatte hårdnackat att vägra.
Jag lade ut en tråd hos dottern. Åk med någon köpsugen granntant! Inte heller hon ville späda på sin allmänbildning.

Är det då så viktigt att vara allmänbildad? Livsviktigt, hävdar många. Hur får vi till oss den viktiga informationen som täcker kunskap om det periodiska systemet, litteraturkunskap, matlagning,  Sveriges statsministrar sedan 1940-talet samt andra allmängiltiga ämnen som inte klassas fackkunskap utan endast en bred kunskap om det alla borde känna till.
Det finns appar för sådant. Vilket kan vara bra att veta eftersom appen kan användas vid olika sorters frågesport på teve.

Kunskap, eller brist på kunskap, kan vara avgörande hur en middag med många kring bordet ska avlöpa. Den som aldrig varit till Ullared får tugga maten väl medan de som införskaffat sig den kunskapen kan orera vitt och brett.
Själv tuggar jag länge när ämnet sport lyfts. Där är min nivå på allmänbildning så långt ner på skalan det går att komma. Vilket jag mer än en gång nästan riskerat omyndighetsförklarad för. Borde kanske skaffa mig en god man som kan föra min talan gällande sportsliga viktiga händelser.

Någon resa till Ullared lär det inte bli. Om jag inte åker själv vill säga. Eller kliver ombord på en buss tillsammans med andra och där det ingår smörgås och kaffe i biljetten.
I sanningens namn när jag inte på någon större längtan till att uppleva Gekås. Jag strävar enbart efter allmänbildningen. Borde kanske börja med att plugga in sport-och idrottsresultat. Det tillhör de mest fundamentala  kunskaperna för att bli accepterad i de flesta kretsar. Sen är det inte så viktigt att veta vem som var Sveriges statsminister 1946. För övrigt lär vår nuvarande hålla på Modo.

En enkel person och frysta pengar

En bloggkollega till mig skrev ett inlägg vilket handlade om ostkaka. Därmed dök ett minne upp gällande en äkta småländsk ostkaka inköpt hos en av Norrköpings matvarubutiker.
Det hela utspelade i början på 2000-talet. Vi hade precis startat vår begravningsbyrå och uppdragen rullade in.
Anmärkningsvärt är, då någon lämnar jordelivet blir den döde i samma stund som det sista andetaget klingar ut en mycket enkel människa. Det spelar ingen roll om personen i levande rattat den senaste modellen av BMW, Mercedes eller kanske en Audi. Stått som ägare till en imponerande villa med pool och bytt kök vart femte år. I och med dödsögonblicket träder enkelheten in. Enligt de efterlevandes utsago, vilket en begravningsentreprenör aldrig får ifrågasätta.
Det har hänt att arvtagare ansett att en sopsäck istället för en kista duger bra som farkost på den sista färden. Helst i svart plast för att markera stundens allvar.

Min mormor ansåg sig enkel då hon levde. Vilket hon också var. Jag minns inte att hon unnade sig några extravaganser förutom en och annan tågresa från Kallhäll till den bruksort där jag och mina föräldrar bodde. Jo förresten, i början av 1960-talet åkte hon propellerplan till Mallorca. Skickade mig ett vykort där en dam med klapprande kastanjetter log mot betraktaren. Den spanska damen var klädd i en vacker klänning som gick att lyfta på och därunder visade hon upp sina spetstrosor.
Nå, eftersom mormor var så enkelt lagd lät hon meddela att vid hennes hädanfärd kunde kyrkogårdsförvaltningen se till att hennes gravplats blev asfalterad. Allt för att bespara anhörigas ekonomiska bekymmer. Min mamma ansåg det som ytterst olämpligt och under en blev mormors blivande gravplats ett ämne för hetsiga samtal mellan henne och min mamma.

De flesta avlidna anses dock vara värd en vacker begravning, enkel utan att för den delen göra själva huvudpersonen enkel.
När begravningsakten var avklarat återstod det sista momentet där vi på begravningsbyrån var inblandad. Den av oss utskickade fakturan. Pengarna in på vårt kontot i rättan tid. Utom en gång då den anhöriga kom med kontanter. Den som anordnat en begravning för närstående vet att det som borde vara näst intill gratis ändå kostar. Till skillnad mot det vi i levande livet kostar på oss. Vi vänder inte på slantarna om vi vill resa till Thailand, byta bil, köpa ny soffa eller äta finmiddag på restaurang. Vi är livsnjutare då vi lever, som död har vi ingen glädje av det som kostar. Oftast ses en begravning som en onödigt dyr utgift som belastar dödsboet.
Med andra ord, jag fick ta emot en ganska så stor summa pengar vilket vållande mig bekymmer. Bankerna hade vid det laget börjat knorra över insättning av kontanter. Maken var bortrest på kurs ett par dagar vilket betydde att jag ensam ansvarade för kontantbetalningen. Det gällde att förvara pengarna på ett säkert ställe varpå jag funderade över vart i vårt hem eventuella inbrottstjuvar aldrig skulle börja leta.
Med stor kreativ idérikedom plockade jag fram den småländska delikatessen ur frysen. Petade försiktigt bort papperslocket och bredde ut pengarna över ostkakan. Därefter satte jag tillbaka locket och placerade formen under ett par påsar kanelbullar. Efter några dagar lämnades pengarna som doftade svagt av ostkaka in på banken för vidare placering på företagskontot.

Det kändes högtidligt när vi så småningom värmde ostkakan och avnjöt den med grädde och sylt.

Smärtor i krävan och folkets egen rättssal

Den begynnande våren gör sig påmind. Droppande istappar och snö som med ett dån rasar ner från taket och bildar en barriär framför ytterdörren.
Fåglarna kalasar ännu på vår hemmagjorda fågelmat medan de övar sig på parningssånger.
Egenhändig tillverkning av fågelmat skapar debatt. Några hävdar att fåglar kan lida av glutenintolerans och därför drabbas av magproblem om det är havregryn i smeten. Genast säger förståsigpåarna att det är riskfritt eftersom havregryn inte innehåller gluten. Men, vetemjöl görs ju av havre, hörs förtretade röster. Och i vetemjöl finns det gluten om inte annat står på innehållsdeklarationen. Fuck you, vetemjöl görs på vete, hojtar de som är experter inom området.
Så kommer vi till själva kärnan i egenkokad fågelmat. Fettet. Smör ska det vara, säger de som vet. Nej margarin, påstår andra. Kokosfett, lyder budskapet från tredje part. Medan vissa fnittrar och undrar hur vana svenska fåglar är att inmundiga kokos.
Så håller det på, i all oändlighet allt medan fåglarna pickar i sig det som bjuds. Obekymrade av det rabalder fågelmat för med sig.

Själv funderar jag mest över de begivenheter denna månads dagar erbjuder. Inom en snar framtid åker dottern och jag på vår årliga bokresa. Minglar runt i litteraturens värld. Lyssnar in och bär med oss nya erfarenheter. Låter bartendern blanda var sin drink och känna oss världsvana ute på Ålandshav.
Även en teaterupplevelse står inför dörren. Jag har gjort en intervju med en av skådespelarna. Hade svårt att skilja på skådespeleri och privatperson. Vi skrattade och enades om att när sådant sker är  rollgestaltningen som allra bäst.

Dock finns det en gnutta smolk i planeringen. En person jag idag skulle träffa på en viss plats på utsatt klockslag hade lämnat arenan innan jag anlänt. Irriterad skickade jag ett textmeddelande. Ny dag och ny tid är bokad. Jag är fortfarande upprörd över spilld egentid. Borde skicka in en rapport om oacceptabelt beteende. Eller illvilligt hänga ut personen på sociala medier. Dömd att hatas utan föregående rättegång. Vilket är ett mycket populärt förfarande i dessa dagar.

Precis som de vilka kokar egen fågelmat och ger fåglar magvärk på grund av icke glutenfria havregryn blir dömda. På sociala medier. Folkets nya rättssal.

Stämplade märken och överaktiv talgproduktion

Vi har inte kört Vasaloppet. Inte heller har vi kastat oss ut över några pister. Känner oss nöjda ändå. Vill vi sporta går det bra att göra det i soffan framför teveapparaten.
Handen på hjärtat, inte ens det bemödar vi oss om.
Däremot har vi firat min födelsedag. Med god mat, glass, presenter och familjärt umgänge. Det är nu mitt pensionärsliv träder in. Vilket börjar med att köra runt på barnbarn. Ett aktivt pensionärsliv kräver planering. Det har gjorts en undersökning bland människor som blivit avtackade från sina arbeten med utmärkelser bestående av ett tack för god och trogen insats. undersökningen har utgått från de blivande pensionärernas drömmar. 17 procent svarar att de vill umgås mer med sina barnbarn medan endast 5 procent tänker njuta av livet. Övriga vill ut och resa, umgås med vänner och syssla med sport samt sin hobby som legat i träda på grund av arbete.

För en pensionär går det att löpa linan ut. Helhjärtat engagera sig i sin hobby eller ge sig ut för att hitta nya intresseområden. Inget är omöjligt, även udda intressen kan helt oväntat dyka upp. Inte enbart tillverka svepaskar, samla på frimärken eller skåda fågel.
Som den kvinnliga entusiasten vilken det gick att läsa om i ett veckomagasin. Hennes hobby var  pormaskar där villiga personer ställde upp med sina överaktiva talgkörtlar. Huruvida hon lättvindigt fick fram objekt för sin utövnings skull gick inte att utröna, gissningsvis handlade det om närstående med igentäppta porer. Någon lönsamhet på sin hobby fanns inte då hon enbart klämde talg för sitt stora nöjes skull.
Ett annat exempel är mannen som har en imponerande samling kranar som suttit vid diskbänkar i skrotade husvagnar. För några år sedan hade han lyckats skrapa ihop 579 kranar, säkerligen har samlingen utökats med tiden. Förhoppningsvis hyser hans eventuella arvtagare samma brinnande intresse för husvagnskranar och inte enbart ser till den ekonomiska vinningen vid en framtida bouppteckning.

Personligen tänker jag inte göra några utsvävningar för att skapa mig nya intressen. Jag håller mig inom de ramar jag satt upp vilka inte kräver några större kraftansträngningar. Som att baka limpor och göra pärlplattor med barnbarnen. Eller som idag, bjuda en småtvillingflicka på ett väldoftande fotbad med efterföljande fotmassage och som avslutning rosa nagellack på tio små tånaglar.

Patologi och ett riktigt skitproblem

Det händer att jag faller för frestelsen och köper en stor påse lösgodis. Väljer och vrakar bland sötsakerna. Öser på och får betala därefter.
De första tio bitarna smakar himmelskt. Sedan börjar det ta emot. Kroppen säger ifrån. Men hjärnan talar ett annat språk. Bara en till, sedan lägger jag undan påsen. På hedersord. Sockerstinn och näst intill illamående för jag ner handen i påsen. Fingrarna sluter sig kring en sötsur bit färgad med tillåtna medel. Så till sist tar illamåendet överhand och påsen stoppas undan i skafferilådan.

Samma känsla har jag haft de senaste veckorna gällande sociala medier. Insett att behovet av att ha kontrollen över andras liv blivit mer ett beroende än något nöjsamt.
När så en hetsig debatt gällande hundbajs rullades upp fick jag nog. Kattägare och hundägare har vitt skilda åsikter gällande det deras husdjur släpper ifrån sig. Hundbajs är inte okej men kattbajs går bra. I sandlådor och rabatter. På offentliga platser lika väl som andras privata egendomar eftersom katter tillhör den självständiga djurarten. Varpå hundägarna blir sjövilda och menar att kattbajs är lika besvärande som hundbajs. Skillnaden är bara att hundägare tar sitt ansvar vilket kattägare inte bemödar sig om. Kriget om skiten rasar vidare i oförminskad styrka.
Som icke djurägare kastar jag mig inte i meningsskiljaktigheterna. Skulle jag av någon anledning besväras av hundar och katters avföring skulle jag inte beklaga mig på sociala medier utan vända mig direkt till djurens ägare för en gemensam problemlösning.

De senaste två veckorna har jag med anledning av en mättad tillvaro på sociala medier levt det riktiga livet. Tillsammans med barnbarnen. Testat om vi klarat av tekniska problem samt dissekerat en kropp där inälvor, tarmar och muskler undersökts i minsta detalj. Spelat luftharpa och testat reaktionsförmågan. Grillat korv över öppen eld och studerat istappar som kylan skapat. Varit på kreativ verkstad där maken och jag klippte sönder pappersark i försöket att skapa visuell konst.

Nu smyger sig en annan känsla innanför mitt skinn. Känslan att vara en usel person som inte gillat, skickat hjärtan, födelsedags- och krya på dig vännenhälsningar samt hyst beundran över alla som bemöta sig med att baka bullar och lagat festmåltider. Kanske mitt uppehåll från sociala medier bidragit till att vissa dissat mig. Inte längre vill vara min vän och hemskast av allt, blockerat mig från vänlistan. Det är risker som finns då vi umgås på nätet istället för i verkliga livet. Där det är svårt att med en rimlig förklaring säga upp bekantskapen. På sociala medier trycks vi enkelt bort om vi inte kopierar och skickar vidare viktiga upprop som handlar om vänskap. Eller har avvikande åsikter om  skitproblem.