Balsam från Riga och Katarinas magåkomma

Vårsolen skiner och alla människor på sociala medier vistas utomhus. Alla förutom jag. Ett tecken på svaghet, kanske någon resonerar. Men verkligheten är en helt annan.
Bröstet piper och jämrar sig för varje andetag och som mynnar ut i våldsamma hostattacker.  Halsen känns sträv och irriterad. Hela jag känner en viss irritation uppblandad med rastlöshet. Orkar inte med att hålla mig i den stillhet som krävs vid sjukdomstillstånd.
Även maken begav sig ut i solen. Lämnade mig med en stor påse lösviktsgodis som han inhandlat i medicinskt syfte. Kanske även han känner sig krasslig och var i behov av medicinering eftersom han tog en näve ur påsen innan han snörde på sig kängorna.

Eftersom det inte stod någon doseringsanvisning på min medicin intog jag allt på en gång. Vilket visade sig vara helt verkningslöst. Därför beslutade jag mig för att ta fram ett mer kraftigt batteri. 
Nämligen den blandning som apotekare Abraham Kunze kokade samman år 1750 och som än i dag botar det mesta.
Ur skåpet lyfte jag fram flaskan med Riga Black Balzams. En brygd innehållande 24 olika örter, oljor, bär, blommor och kryddor. Samt en alkoholhalt på 45 %. Inköpt vid ett besök i Riga år 2012. Det har inte varit någon strykande åtgång utav brygden, den används enbart vid krissituationer.

En lagom dos blandas i varm svartvinbärssaft och drickes omgående i stora klunkar. Problemet är att den svarta vinbärssaften är förbrukad. Eftersom dottern och jag ska bege oss på litterär resa med avresedag tisdagen som kommer gör jag allt för ett snabbt tillfrisknade. Därmed beslutade jag att dricka apotekare Kunzes dunderkur rent utan några extra tillsatser. Kunde Katarina II när hon ansattes av en magåkomma någon gång i mitten av 1700-talet kan även jag.

En dram hälldes upp. Jag öppnade munnen och svalde. Effekten uppstod omgående. I form av kraftiga kväljningar. Medicinen gjorde en returresa och hamnade slutligen i slaskhon.
Men en slatt stannade nog kvar där det skulle. Känner mig faktiskt redan lite piggare. Eller så beror det på vårsolen. Den jag njuter av genom stängda fönster.

Höglyftande planer och livet som kriminell

Småtvillingarna behövde nya fodrade stövlar. Ett måste när rännilar av vårvatten så småningom gör sig gällande. Varpå jag i egenskap av mormor hämtade barnen på förskolan, stuvade in dem i bilen och vi begav oss in till Norrköping. Nästa anhalt blev pastorsexpeditionen  för att hämta upp barnens mamma innan det kunde bli något stövelköp.

Under resan frågade barnen mig vad jag egentligen jobbar med. Hemmafru, tänkte jag först svara men blev med ens osäker på om det är legitimt att lära barn en sådan förlegad tillvaro. En fru utan ett eget förvärvsarbete, en kvinna i beroendeställning till sin make. Dåtidens accepterade könsroller.
Därför valde jag att säga, "ni vet ju att jag skriver för en tidning. Men nu skriver jag bara lite för jag är en pensionär".
De ville veta mer, vad jag gjort tidigare så jag rullade upp min digra meritlista. Som innehåller många jobb jag provat på under kortare och längre tid. Det imponerade föga, de konstaterade enkom att mormor jobbat.
Så ställde jag vuxenfrågan; "Nå vad ska ni jobba med när ni blir stora"?
"Kranförare", svarade den ena flickan. Höga kranar ska det vara. Och tunga gods ska hon lyfta.
"Jag är ett barn och barn kan inte veta vad de ska bli när de blir stora. De måste gå i skolan först", kontrade den andra snusförnuftigt.

Bra svar från båda, tänkte jag och drog mig till minnes då jag frågade deras storasyster när hon var i åldern fyra-fem år vad hon tänkte syssla med för att upprätthålla sin försörjning.
"Jag ska bli kriminell"! Svaret kom blixtsnabbt och jag tappade fattningen. Följdfrågan blev därför vilken sorts kriminalitet hon tänkte ägna sig åt. Hon svävade på målet en aning men trodde att det nog skulle bli en form av sjöröveri.

Vi lever i tid av ständig förändring vilket även innefattar alla som är barn. Det är inte utan att jag ängsglas över våra barnbarns framtid. Inget är riktigt självklart gällande utbildning, arbete och livssituation. Mycket kan hända under deras uppväxt. Allt är inte enbart medgångar, det finns också motgångar vilket barn av idag får känna av på ett eller annat sätt. Livet är ett experiment utan några självklara ritningar att följa.

Digital stress och avskrapad hud

Väcktes i natt av en mardröm. Efter lönlösa försök att somna om klev jag upp ur sängen. Gick ut i köket för att dricka. Därefter satte jag mig i fåtöljen, lade upp fötterna på fotpallen och läste dagen upplaga av Norrköpings Tidningar. På nätet. Ögonlocken började äntligen kippa och jag väl tillbaka i sängen fick jag ett par timmars sömn. Vaknade därmed med sprakande huvudvärk när morgonen kom.
Medan maken donade med frukosten kopplade jag upp mig mot internet. Den lilla markören i vänstra hörnet snurrade. En ruta dök upp. Ingen anslutning till internet, löd meddelande.

Så hade det som inte får hända ändå hänt. En telefonkedja bildades oss grannar emellan. Lika tragiskt internetlöst i varje stuga.
Den digitala stressen slog till. Vi stod plötsligt i en värld helt utlämnade åt oss själva.
För att lindra obehaget satte jag fart med att storstäda vårt badrum.
Nu kan vi inte se på Netflix om inte internet kommer tillbaka, ropade maken. Han gjorde tappra försök att undersöka huruvida det var fel på vår router eller ej.

Vi kokade kaffe och åt chokladkakor. Jag fingrade på min mobiltelefon. I ett fruktlöst försök att ta mig ut på nätet. Jodå, redaktionen hade mejlat. Det låg en påannonsering tvärs över skärmen som meddelade detta. Men jag kom inte in i min mejlbox!

Utan internet är det svårt att känna sig glad och öppen. Det suger fett att inte kunna skrolla runt för att kolla vad som händer och sker. Dags att ringa internetakuten. Tydliga tecken visar att det ligger ett beroende och pyr. På åtta veckor blir den beroende fri från abstinens lovar terapeuterna.

Plötsligt, som genom ett under plingar det till i mobilen. Internet är tillbaka! Felet låg i Stockholm. I den centrala servern som pytsar ut trafiken. Med skinande rent badrum känner jag mig tillfreds. Inga dammråttor i hörnen, inget gammalt hudavskrap på de kaklade väggarna i duschutrymmet. Inga hårstrån i avloppet, dessa fångade jag upp med en uttjänt tandborste och det hänger rena handdukar på kroken.
Nu kan jag luta mig bekvämt tillbaka. Lägga upp fötterna på fotpallen och kolla runt i internets underbara värld. Allt medan maken letar upp en bra film på Netflix.

En kunskapsresa och en sportslig minister

Vintern verkar inte vilja släppa greppet. Dock hörde jag nyhetsbulletinen i kassakön hos vår lokala matvarubutik att en vändning är att vänta. Veckan som kommer, då blir det plus tio grader. Minsann!

Upplivad av nyheten frågade jag maken om vi skulle bege oss ut på en resa. Till Ullared. Han såg förfärad ut. Jag noterade hans tankar. Våra tankar är i symbios med varandras. Effekten av att levt under lång tid tillsammans. Han tänkte, redan vid entrén till butiken kommer det skapas en stor konflikt.
Bara i allmänbildande syfte, skyndade jag att tillägga. Alla borde ha varit till Ullared en gång i livet. Det hör liksom till. Maken fortsatte hårdnackat att vägra.
Jag lade ut en tråd hos dottern. Åk med någon köpsugen granntant! Inte heller hon ville späda på sin allmänbildning.

Är det då så viktigt att vara allmänbildad? Livsviktigt, hävdar många. Hur får vi till oss den viktiga informationen som täcker kunskap om det periodiska systemet, litteraturkunskap, matlagning,  Sveriges statsministrar sedan 1940-talet samt andra allmängiltiga ämnen som inte klassas fackkunskap utan endast en bred kunskap om det alla borde känna till.
Det finns appar för sådant. Vilket kan vara bra att veta eftersom appen kan användas vid olika sorters frågesport på teve.

Kunskap, eller brist på kunskap, kan vara avgörande hur en middag med många kring bordet ska avlöpa. Den som aldrig varit till Ullared får tugga maten väl medan de som införskaffat sig den kunskapen kan orera vitt och brett.
Själv tuggar jag länge när ämnet sport lyfts. Där är min nivå på allmänbildning så långt ner på skalan det går att komma. Vilket jag mer än en gång nästan riskerat omyndighetsförklarad för. Borde kanske skaffa mig en god man som kan föra min talan gällande sportsliga viktiga händelser.

Någon resa till Ullared lär det inte bli. Om jag inte åker själv vill säga. Eller kliver ombord på en buss tillsammans med andra och där det ingår smörgås och kaffe i biljetten.
I sanningens namn när jag inte på någon större längtan till att uppleva Gekås. Jag strävar enbart efter allmänbildningen. Borde kanske börja med att plugga in sport-och idrottsresultat. Det tillhör de mest fundamentala  kunskaperna för att bli accepterad i de flesta kretsar. Sen är det inte så viktigt att veta vem som var Sveriges statsminister 1946. För övrigt lär vår nuvarande hålla på Modo.

En enkel person och frysta pengar

En bloggkollega till mig skrev ett inlägg vilket handlade om ostkaka. Därmed dök ett minne upp gällande en äkta småländsk ostkaka inköpt hos en av Norrköpings matvarubutiker.
Det hela utspelade i början på 2000-talet. Vi hade precis startat vår begravningsbyrå och uppdragen rullade in.
Anmärkningsvärt är, då någon lämnar jordelivet blir den döde i samma stund som det sista andetaget klingar ut en mycket enkel människa. Det spelar ingen roll om personen i levande rattat den senaste modellen av BMW, Mercedes eller kanske en Audi. Stått som ägare till en imponerande villa med pool och bytt kök vart femte år. I och med dödsögonblicket träder enkelheten in. Enligt de efterlevandes utsago, vilket en begravningsentreprenör aldrig får ifrågasätta.
Det har hänt att arvtagare ansett att en sopsäck istället för en kista duger bra som farkost på den sista färden. Helst i svart plast för att markera stundens allvar.

Min mormor ansåg sig enkel då hon levde. Vilket hon också var. Jag minns inte att hon unnade sig några extravaganser förutom en och annan tågresa från Kallhäll till den bruksort där jag och mina föräldrar bodde. Jo förresten, i början av 1960-talet åkte hon propellerplan till Mallorca. Skickade mig ett vykort där en dam med klapprande kastanjetter log mot betraktaren. Den spanska damen var klädd i en vacker klänning som gick att lyfta på och därunder visade hon upp sina spetstrosor.
Nå, eftersom mormor var så enkelt lagd lät hon meddela att vid hennes hädanfärd kunde kyrkogårdsförvaltningen se till att hennes gravplats blev asfalterad. Allt för att bespara anhörigas ekonomiska bekymmer. Min mamma ansåg det som ytterst olämpligt och under en blev mormors blivande gravplats ett ämne för hetsiga samtal mellan henne och min mamma.

De flesta avlidna anses dock vara värd en vacker begravning, enkel utan att för den delen göra själva huvudpersonen enkel.
När begravningsakten var avklarat återstod det sista momentet där vi på begravningsbyrån var inblandad. Den av oss utskickade fakturan. Pengarna in på vårt kontot i rättan tid. Utom en gång då den anhöriga kom med kontanter. Den som anordnat en begravning för närstående vet att det som borde vara näst intill gratis ändå kostar. Till skillnad mot det vi i levande livet kostar på oss. Vi vänder inte på slantarna om vi vill resa till Thailand, byta bil, köpa ny soffa eller äta finmiddag på restaurang. Vi är livsnjutare då vi lever, som död har vi ingen glädje av det som kostar. Oftast ses en begravning som en onödigt dyr utgift som belastar dödsboet.
Med andra ord, jag fick ta emot en ganska så stor summa pengar vilket vållande mig bekymmer. Bankerna hade vid det laget börjat knorra över insättning av kontanter. Maken var bortrest på kurs ett par dagar vilket betydde att jag ensam ansvarade för kontantbetalningen. Det gällde att förvara pengarna på ett säkert ställe varpå jag funderade över vart i vårt hem eventuella inbrottstjuvar aldrig skulle börja leta.
Med stor kreativ idérikedom plockade jag fram den småländska delikatessen ur frysen. Petade försiktigt bort papperslocket och bredde ut pengarna över ostkakan. Därefter satte jag tillbaka locket och placerade formen under ett par påsar kanelbullar. Efter några dagar lämnades pengarna som doftade svagt av ostkaka in på banken för vidare placering på företagskontot.

Det kändes högtidligt när vi så småningom värmde ostkakan och avnjöt den med grädde och sylt.