Flammande argument och den eviga vilan

Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.

En kärleksfull tonårspappa och Jeanettes otillåtna väska

Livet har återvänt. Jag är beredd att anta det som ligger framför mig. Och vår lilla porslinsblomma har under morgontimmarna slagit ut i blom. Vad mer kan en människa begära?

Under frukosten dryftade maken och jag äkta vänskap kontra köpt vänskap. Närhet som gynnar välmående och närhet som gynnar ekonomiska medel. På tal om president Trump och hans stab. Där undersåtarna antagligen erhåller stora belopp i månadslön. Det går att hänga i maktens korridorer och lyda när pengarna styr. Oavsett vilka galenskaper som står på agendan.

När jag var en ung tonårsflicka hängde jag i ett gäng. Men någon fullvärdig gängmedlem blev jag aldrig. På grund av min pappa. Han bevakade mig hårt, kom jag inte hem på uppsatt tid gick han helt sonika och hämtade mig. Vilt sprattlande och under högljudda protester släpades jag hem. Pappa var inte lagd åt det försynta hållet. Anande han att jag uppehöll mig i någon av de äldre grabbarnas bil ryckte han upp bildörren och plockade ut mig. Genansen från min sida visste inga gränser. Inte heller var det någon annan tonårspappa än min som gjorde sig omaket att hämta hem sin dotter.
Idag känner jag en tacksamhet över min pappas agerande och har full förståelse över hans kärleksfulla omsorg.

Beviset för att jag inte var fullvärdig i gänget visade sig tydligast då hon, som jag väljer kalla Jeanette, kom till bruksorten på besök. Jeanette bodde i Köpenhamn, porten till kontinenten.
När hon anmälde sin förestående ankomst blev gänget som tokiga. Det pratades och planerades. Röda mattan rullades ut och Jeanette steg ner på den med sina sandalförsedda fötter dammiga av stoft från den stora världen.
Själv blev jag aldrig involverad i Jeanettes betydelsefulla besök. Jag fick stå en bit på sidan av och med avunden lysande ur mina bruna ögon beskåda spektaklet som uppstod kring henne som person.

Så kunde en flicka inte hålla munnen stängd. Hon viskade i mitt öra varför Jeanettes besök föranledda sådan stor uppståndelse. I sin dåtida trendiga väska hade Jeanette haschkakor som hon sålde till vänskapspris. I sin tur hade Jeanette inför varje resa till Svedala kommit över ett parti vilket alla som tillhörde den innersta kretsen var väl medvetna om.  Snabbt insåg jag att Jeanette var ingen person jag skulle tala med min pappa om. Inte heller kunde jag be om extra tillskott i kassan för att kunna inhandla mig en flisa hasch. Vilket i och för sig var tur.

Så en dag kom Jeanette på besök med en tom väska hängande över axeln. Snopna vände hennes anhängare henne ryggen och hon fick pallra sig tillbaka till Köpenhamn. Utan att någon tog notis av henne eller stod på tågperrongen och vinkade farväl. Hon var inte längre intressant för hon hade inget att erbjuda.
Gänget upplöstes. Vi växte upp, var och en av oss landade i egna personliga fack. Jeanette från Köpenhamn glömdes bort, så även av mig. Fram till idag, vid frukostbordet dök henne minne upp. Om hon lever och har hälsan borde hon nu närma sig 70-årsåldern. Förhoppningsvis har Jeanette ett stort socialt kontaktnät med människor som tycker om henne för den hon är. Utan att hon för den skull måste sälja otillåtna varor för att bli omsvärmad.

Gittan och den försvunna hemsamariten

Först kom det en, sedan en till och så ytterligare en. Samt en bock. Klungan rådjur stod under morgontimmarna i vår trädgård och glodde. Skrapade med klövarna och åt av det de lyckats få fram under snön.
Jag är ingen djurälskare men ej heller någon djurhatare. Dock önskar jag livet ur dessa rådjur som invaderar vår privata egendom. Eller att de ska hålla sig i sin rätta, naturliga miljö bland fur och gran.
Så snart vårlökarna spirar är blomstren i farozonen. Speciellt tulpanerna som tycks vara rådjurs favoritblomma.

Alltid finns det något att irritera sig över. I ren impulshandling öppnade jag fönstret och skrek åt kräken att försvinna. Med graciösa hopp löd de min uppmaning men jag är viss och säker, i morgon har djuren återintagit sin plats i vår trädgård.

Något annat som upprör är det nya lagförslag vilket handlar om indragen handikappersättningen för syn-och hörselskadade. En summa på 2 500 kronor. Istället ska kvitton redovisas och utifrån det ska bidraget därefter bli individuellt. 

"Bra", uttalade sig en dam som kallar sig för Gittan. Hon känner minsann till en kvinna i Norrköping som har ledarhund vilken får springa lös i skogen. Utan sele. Som om detta inte vore nog, den blinda kvinnan städar själv sitt hem! Innan ledarhunden kom in i den blinda kvinnans liv som hjälpmedel var det hemtjänsten som "rastade" kvinnan runt om i staden. När hunden kom försvann hemtjänsten så jag utgår ifrån att det numera är ledarhunden som utför hemtjänstens sysslor.
Baserat på ledarhundens varande anser Gittan att den synskadade Norrköpingskvinnan inte är berättigad eller i behov av handikappersättning.

Min förhoppning är att Gittan får behålla sin syn livet ut. Att hon aldrig behöver stå i beroendeställning, vänta på färdtjänst eller ansöka om assistans. Fortsätta handla matvaror med röd prismärkning och aldrig behöva redovisa sina inköp med sparade kvitton. Skulle hon olyckligtvis mista sin syn kan hon skaffa sig en ledarhund. Då kan hon få komma ut lite då och då för att bli rastad utan att behöva anlita hemtjänsten när hon vill ha en nypa frisk luft.  Däremot kan hon inte räkna med att få någon handikappersättning om hon blir beviljad en ledarhund.

Balsam från Riga och Katarinas magåkomma

Vårsolen skiner och alla människor på sociala medier vistas utomhus. Alla förutom jag. Ett tecken på svaghet, kanske någon resonerar. Men verkligheten är en helt annan.
Bröstet piper och jämrar sig för varje andetag och som mynnar ut i våldsamma hostattacker.  Halsen känns sträv och irriterad. Hela jag känner en viss irritation uppblandad med rastlöshet. Orkar inte med att hålla mig i den stillhet som krävs vid sjukdomstillstånd.
Även maken begav sig ut i solen. Lämnade mig med en stor påse lösviktsgodis som han inhandlat i medicinskt syfte. Kanske även han känner sig krasslig och var i behov av medicinering eftersom han tog en näve ur påsen innan han snörde på sig kängorna.

Eftersom det inte stod någon doseringsanvisning på min medicin intog jag allt på en gång. Vilket visade sig vara helt verkningslöst. Därför beslutade jag mig för att ta fram ett mer kraftigt batteri. 
Nämligen den blandning som apotekare Abraham Kunze kokade samman år 1750 och som än i dag botar det mesta.
Ur skåpet lyfte jag fram flaskan med Riga Black Balzams. En brygd innehållande 24 olika örter, oljor, bär, blommor och kryddor. Samt en alkoholhalt på 45 %. Inköpt vid ett besök i Riga år 2012. Det har inte varit någon strykande åtgång utav brygden, den används enbart vid krissituationer.

En lagom dos blandas i varm svartvinbärssaft och drickes omgående i stora klunkar. Problemet är att den svarta vinbärssaften är förbrukad. Eftersom dottern och jag ska bege oss på litterär resa med avresedag tisdagen som kommer gör jag allt för ett snabbt tillfrisknade. Därmed beslutade jag att dricka apotekare Kunzes dunderkur rent utan några extra tillsatser. Kunde Katarina II när hon ansattes av en magåkomma någon gång i mitten av 1700-talet kan även jag.

En dram hälldes upp. Jag öppnade munnen och svalde. Effekten uppstod omgående. I form av kraftiga kväljningar. Medicinen gjorde en returresa och hamnade slutligen i slaskhon.
Men en slatt stannade nog kvar där det skulle. Känner mig faktiskt redan lite piggare. Eller så beror det på vårsolen. Den jag njuter av genom stängda fönster.

Höglyftande planer och livet som kriminell

Småtvillingarna behövde nya fodrade stövlar. Ett måste när rännilar av vårvatten så småningom gör sig gällande. Varpå jag i egenskap av mormor hämtade barnen på förskolan, stuvade in dem i bilen och vi begav oss in till Norrköping. Nästa anhalt blev pastorsexpeditionen  för att hämta upp barnens mamma innan det kunde bli något stövelköp.

Under resan frågade barnen mig vad jag egentligen jobbar med. Hemmafru, tänkte jag först svara men blev med ens osäker på om det är legitimt att lära barn en sådan förlegad tillvaro. En fru utan ett eget förvärvsarbete, en kvinna i beroendeställning till sin make. Dåtidens accepterade könsroller.
Därför valde jag att säga, "ni vet ju att jag skriver för en tidning. Men nu skriver jag bara lite för jag är en pensionär".
De ville veta mer, vad jag gjort tidigare så jag rullade upp min digra meritlista. Som innehåller många jobb jag provat på under kortare och längre tid. Det imponerade föga, de konstaterade enkom att mormor jobbat.
Så ställde jag vuxenfrågan; "Nå vad ska ni jobba med när ni blir stora"?
"Kranförare", svarade den ena flickan. Höga kranar ska det vara. Och tunga gods ska hon lyfta.
"Jag är ett barn och barn kan inte veta vad de ska bli när de blir stora. De måste gå i skolan först", kontrade den andra snusförnuftigt.

Bra svar från båda, tänkte jag och drog mig till minnes då jag frågade deras storasyster när hon var i åldern fyra-fem år vad hon tänkte syssla med för att upprätthålla sin försörjning.
"Jag ska bli kriminell"! Svaret kom blixtsnabbt och jag tappade fattningen. Följdfrågan blev därför vilken sorts kriminalitet hon tänkte ägna sig åt. Hon svävade på målet en aning men trodde att det nog skulle bli en form av sjöröveri.

Vi lever i tid av ständig förändring vilket även innefattar alla som är barn. Det är inte utan att jag ängsglas över våra barnbarns framtid. Inget är riktigt självklart gällande utbildning, arbete och livssituation. Mycket kan hända under deras uppväxt. Allt är inte enbart medgångar, det finns också motgångar vilket barn av idag får känna av på ett eller annat sätt. Livet är ett experiment utan några självklara ritningar att följa.