Hotel Uman och bubbelvatten i smeten

Den väckte mig i gryningsljuset. Bofinken. Sittande på en gren i det som min mamma befarade var en haschplanta men som visade sig vara en sorts fläder. Precis utanför vårt sovrumsfönster satt den och spelade sin melodi. Tyst smög jag upp ur bädden, öppnade fönstret och hakade sedan fast det så en liten springa bildades.
Kröp ner under täcket och lät fågelsången strömma in. Brukligt är då jag vaknar före maken att plugga in hörsnäckan för att sedan somna om när rösten från det jag laddat ner mal på. Men inte denna morgon. Bäst att passa på, vem vet, nästa vår kanske mina ögon är slutna och med den eviga vilans påföljd har även förmågan att höra upphört.

Det är nu som allt sker. Snön smälter undan och det sätter fart. Det eviga kretsloppet som aldrig ger upp. Nytt ersätter gammalt, solen värmer även de som drabbats av sorg.

Jag satt och åt frukost vid ett ensamt bord på ett hotell i Umeå. Årtalet har fallit i glömska. Min familj var kvar hemma och jag var på vidareutbildning. Tror det handlade om försäkringsärenden i samband med dödsfall. Ännu sov de flesta hotellgäster, allt var lugnt och stilla. Då kom en liten gubbe med sin frukostbricka. Harklar sig och ställer sedan frågan om han fick slå sig ner vid mitt bord.
Jag nickade samtidigt som jag förvånades över att den lille gubben satte sig bredvid mig. Inte mitt emot.
I samma stund som han placerade sin bricka på bordsskivan såg jag vem det var. Kungen av rock´n roll. Jerry Williams. Av alla tomma platser valde han en plats där det satt en vilt främmande människa. Jag blev förbryllad. Skulle jag anta en kändisvarningsuppsyn eller helt enkelt låtsas som inget.

"Jasså du är i krokarna". "Mmm, vi har lirat här i går kväll". Han slörpade lite ur koppen. Kaffe eller te? Jag vet inte.
"Du äter våfflor ser jag". Han tittade sig omkring. Sökte med blicken efter våffeltanten.
"Du får steka på dem själv. Våffeljärnet står där borta". Jag pekade och han såg åt det håll mitt finger visade vägen.
Umans frasvåfflor. Med tillhörande recept. Jag fladdrade med pappret. Sa att smeten ska beredas dagen innan. Det ska vara bubbelvatten i smeten. Och havregryn.
Rockkungen log. Han ville inte ha receptet. Tänkte inte göra någon smet och steka våfflor när han kom hem från turnén.
Jag reste mig och tackade för sällskapet.
"Hej på dig", sa han och jag klappade honom lite på axeln. Han satt helt stilla.

När hissen stannade på entréplan klev några av bandmedlemmarna ut. Jag hälsade men de såg mig inte. Receptet har jag sparat. Det händer att jag blandar smeten utefter instruktionerna. Umans frasvåfflor är rena rama delikatessen.

I en nästan folktom frukostrestaurang kan allt hända.  Som att prata våffelrecept med en lågmäld rockartist av klass.

Symbolik och tätväxande fjäderskrud

Inga bilder på vår påskmat florerar i sociala medier. Av den enkla anledningen att den mat jag tillagat inte skiljer sig speciellt från den mat andra dukat upp. Därmed finns inget revolutionerande intresse som är värt att dokumentera och delge andra. Men mat har vi ätit, påskmat med allt som tarvas för ett lyckat resultat.

Ägg fanns naturligtvis med på påskbordet. Symbolen för liv och Jesus uppståndelse. Eller helt enkelt vanliga hönsägg resonerar vissa och äter sina ägg utan att för den del lägga ner någon större kristen betraktelse kring det hönan klämt ut ur sin bakdel.

Men, som alltid finns det grupperingar kring högtiders traditioners vara eller icke vara. I påskens firande ligger fjädrar och ägg i fokus. Båda dessa viktiga ingredienser förorsakar djur stort lidande. Fjädrar rycks från levande fjäderfän och dess kulörta färger lyser upp vårt påskris. Äggproducenterna pressar sina hönor till det yttersta för att tjäna mer pengar på sin produktion. Hönor som har det direkt eländigt som det är.

För något år sedan såg jag en dokumentär som visade dessa hönors erbarmliga leverne. Drog mig till  minnes när jag för många år sedan själv var småskalig äggproducent. Hur jag åkte till hönsbönder och köpte en låda förbrukade hönor. När jag släppte ut hönorna i det fria kunde de inte stå på sina förvrida fötter. Halsarna var fjäderlösa och bakarna svullna. Ett liv i bur förvandlades till ett liv i frihet. Efter några veckor var hönorna lyckliga och sprätte omkring i myllan för att fånga en mask eller två.

Med bävan körde jag förra året till en äggproducent för att göra ett reportage om hans verksamhet. Dokumentärfilmen rullades upp i mitt huvud och jag befarade det värsta.
Äggproducenten bjöd på kaffe, vi pratade om hans hönor och vad de presterar. Därefter frågade han om jag ville gå in och hälsa på hans levebröd.
Klädd i rock och tossor över skorna gick jag efter mannen som knackade på dörren till hönornas boning.
"Jag måste förvarna att vi kommer", förklarade hönsmannen. Vilket verkade logiskt.
När dörren sköts upp hördes ett öronbedövande kackel. Ett hav av vita fjäderfän sprätte omkring i halmen, obekymrade över besöket. Till dess att de fick syn på mig. Då smällde de ihop sina näbbar och rusade bort så långt de kunde komma. Hönor kan verka befriade från all intelligens men så är inte fallet. De märkte direkt att en främling var på besök.
Nyfikenheten tog dock överhand. De kom småkacklade fram mot mig och gjorde därefter en okulärbesiktning för att utröna inkräktarens identitet.
Hönsmannen satte sig ner. Genast hoppade höns upp i hans knä, lade sig tillrätta och blev kliade i den tätväxande fjäderskruden.
Hönorna var granna. De verkade glada och nöjda där de spatserade omkring på extremt stora ytor. För att ge dem extra krydda i tillvaron hade deras ägare snickrat ihop en klätterställning samt lagt in några leksaker. Precis som till barn i förskolan.

Upplevelsen gladde mig mycket. Jag tänkte, hit borde teve bege sig för att göra en dokumentärfilm. Där fanns beviset för att äggproducenten tillsammans med Svenskt lantbruk och svensk djurhållning håller sig till världens strängaste djurlagstiftning.
Efter det besöket köper vi alltid våra ägg på den gården. För där finns det glada, friska höns som levererar ägg garanterat fria från salmonella.

Flammande argument och den eviga vilan

Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.

En kärleksfull tonårspappa och Jeanettes otillåtna väska

Livet har återvänt. Jag är beredd att anta det som ligger framför mig. Och vår lilla porslinsblomma har under morgontimmarna slagit ut i blom. Vad mer kan en människa begära?

Under frukosten dryftade maken och jag äkta vänskap kontra köpt vänskap. Närhet som gynnar välmående och närhet som gynnar ekonomiska medel. På tal om president Trump och hans stab. Där undersåtarna antagligen erhåller stora belopp i månadslön. Det går att hänga i maktens korridorer och lyda när pengarna styr. Oavsett vilka galenskaper som står på agendan.

När jag var en ung tonårsflicka hängde jag i ett gäng. Men någon fullvärdig gängmedlem blev jag aldrig. På grund av min pappa. Han bevakade mig hårt, kom jag inte hem på uppsatt tid gick han helt sonika och hämtade mig. Vilt sprattlande och under högljudda protester släpades jag hem. Pappa var inte lagd åt det försynta hållet. Anande han att jag uppehöll mig i någon av de äldre grabbarnas bil ryckte han upp bildörren och plockade ut mig. Genansen från min sida visste inga gränser. Inte heller var det någon annan tonårspappa än min som gjorde sig omaket att hämta hem sin dotter.
Idag känner jag en tacksamhet över min pappas agerande och har full förståelse över hans kärleksfulla omsorg.

Beviset för att jag inte var fullvärdig i gänget visade sig tydligast då hon, som jag väljer kalla Jeanette, kom till bruksorten på besök. Jeanette bodde i Köpenhamn, porten till kontinenten.
När hon anmälde sin förestående ankomst blev gänget som tokiga. Det pratades och planerades. Röda mattan rullades ut och Jeanette steg ner på den med sina sandalförsedda fötter dammiga av stoft från den stora världen.
Själv blev jag aldrig involverad i Jeanettes betydelsefulla besök. Jag fick stå en bit på sidan av och med avunden lysande ur mina bruna ögon beskåda spektaklet som uppstod kring henne som person.

Så kunde en flicka inte hålla munnen stängd. Hon viskade i mitt öra varför Jeanettes besök föranledda sådan stor uppståndelse. I sin dåtida trendiga väska hade Jeanette haschkakor som hon sålde till vänskapspris. I sin tur hade Jeanette inför varje resa till Svedala kommit över ett parti vilket alla som tillhörde den innersta kretsen var väl medvetna om.  Snabbt insåg jag att Jeanette var ingen person jag skulle tala med min pappa om. Inte heller kunde jag be om extra tillskott i kassan för att kunna inhandla mig en flisa hasch. Vilket i och för sig var tur.

Så en dag kom Jeanette på besök med en tom väska hängande över axeln. Snopna vände hennes anhängare henne ryggen och hon fick pallra sig tillbaka till Köpenhamn. Utan att någon tog notis av henne eller stod på tågperrongen och vinkade farväl. Hon var inte längre intressant för hon hade inget att erbjuda.
Gänget upplöstes. Vi växte upp, var och en av oss landade i egna personliga fack. Jeanette från Köpenhamn glömdes bort, så även av mig. Fram till idag, vid frukostbordet dök henne minne upp. Om hon lever och har hälsan borde hon nu närma sig 70-årsåldern. Förhoppningsvis har Jeanette ett stort socialt kontaktnät med människor som tycker om henne för den hon är. Utan att hon för den skull måste sälja otillåtna varor för att bli omsvärmad.

Gittan och den försvunna hemsamariten

Först kom det en, sedan en till och så ytterligare en. Samt en bock. Klungan rådjur stod under morgontimmarna i vår trädgård och glodde. Skrapade med klövarna och åt av det de lyckats få fram under snön.
Jag är ingen djurälskare men ej heller någon djurhatare. Dock önskar jag livet ur dessa rådjur som invaderar vår privata egendom. Eller att de ska hålla sig i sin rätta, naturliga miljö bland fur och gran.
Så snart vårlökarna spirar är blomstren i farozonen. Speciellt tulpanerna som tycks vara rådjurs favoritblomma.

Alltid finns det något att irritera sig över. I ren impulshandling öppnade jag fönstret och skrek åt kräken att försvinna. Med graciösa hopp löd de min uppmaning men jag är viss och säker, i morgon har djuren återintagit sin plats i vår trädgård.

Något annat som upprör är det nya lagförslag vilket handlar om indragen handikappersättningen för syn-och hörselskadade. En summa på 2 500 kronor. Istället ska kvitton redovisas och utifrån det ska bidraget därefter bli individuellt. 

"Bra", uttalade sig en dam som kallar sig för Gittan. Hon känner minsann till en kvinna i Norrköping som har ledarhund vilken får springa lös i skogen. Utan sele. Som om detta inte vore nog, den blinda kvinnan städar själv sitt hem! Innan ledarhunden kom in i den blinda kvinnans liv som hjälpmedel var det hemtjänsten som "rastade" kvinnan runt om i staden. När hunden kom försvann hemtjänsten så jag utgår ifrån att det numera är ledarhunden som utför hemtjänstens sysslor.
Baserat på ledarhundens varande anser Gittan att den synskadade Norrköpingskvinnan inte är berättigad eller i behov av handikappersättning.

Min förhoppning är att Gittan får behålla sin syn livet ut. Att hon aldrig behöver stå i beroendeställning, vänta på färdtjänst eller ansöka om assistans. Fortsätta handla matvaror med röd prismärkning och aldrig behöva redovisa sina inköp med sparade kvitton. Skulle hon olyckligtvis mista sin syn kan hon skaffa sig en ledarhund. Då kan hon få komma ut lite då och då för att bli rastad utan att behöva anlita hemtjänsten när hon vill ha en nypa frisk luft.  Däremot kan hon inte räkna med att få någon handikappersättning om hon blir beviljad en ledarhund.