Frimodighet och kaos i örtagården

Han vinkade hej då, stortvillingarnas lillebror. Utan några som helst betänkligheter stannade han hos farmor och farfar när föräldrarna skulle göra ärende i Norrköping.
Fika, glass och varmkorv. Strövtåg i vår trädgård och en cykeltur genom örtagården. Obekymrad om den snabbt växande libbstickans väl och ve då cykelhjulen passerade.

Vi är betrodda att ta hand om det dyrbaraste som finns. Känner oss privilegierade för att få umgås med sina barnbarn är ingen självklarhet.
Den här ungen står på tillväxt. Formar ord som stundom är svåra att tolka. Han blir frustrerad, försöker forma om. Visar med sitt kroppsspråk vad som gäller och får på så vis fram budskapet.

Jag ler mot honom och han ler tillbaka. I hans värld finns ingen ondska. Ingen ovänskap och ingen som gör varandra illa i ord och handling. Jag avundas barnet. Frimodigheten i sitt inre. Nöjd med det som sker för stunden.

Med åren kommer pojken att stöta på hinder. Som han måste kravla sig över i hopp om att någon finns där för att ta emot om han faller. Stress och jäkt kommer att förfölja honom precis så som det förföljer de som är långt före honom. De som är vuxna och har makten att styra över sina egna liv men även över andras. Vid den tanken blir jag modstulen för jag vet vad det innebär.

Vi lever ett intensivt liv som farmor/farfar, mormor/morfar. Är behjälpliga i smått och stort. Om tio år är den mista en gänglig tonåring. Min förhoppning är att vi då fortfarande kan le tillsammans. Och om vår örtagård ännu är i livet så kanske han erbjuder sig att rensa lite ogräs mellan timjan, basilika, mejram och libbsticka.

Dags för förnyelse och en kränkt ungdomlig gamling

Jag sträcker ut mina bara ben och låter solen smeka huden. Eller rättare sagt bränna den. Det vinterbleka tål inte allt för mycket exponering. Risken är att benen blir grisrosa istället för läckert gyllenbruna.

Hur som helst njuter jag liksom majoriteten av den befolkning som bor så lämpligt till att det äntligen är dags för en känsla av sommar.
För att njuta i fulla drag utan att bli störd har jag stängt av allt som piper, larmar och plingar i min mobiltelefon.  Dock ej ringsignalen. Den kan vara bra att ha på i den händelse att någon behöver komma i kontakt med mig.

Vanligtvis brukar jag vara vaksam över vem som ringer. Under gårdagen brast jag i uppmärksamheten och tryckte på "svara" utan att först kolla det inringade numret.
"Hej Carina, jag ringer på uppdrag av Tele2".
Nu har abonnemanget löpt ut och det är dags för en förnyelse, var min första tanke. Laddade för att snika åt mig en ny telefon som brukligt är efter hot om att lämna operatören för någon mer generös sinnad. Det har fungerat i samtliga fall.

"Nu har du fyllt 63 år och då tänkte vi bjuda på mer pengar i plånboken genom att sänka din månadskostnad".
Finemang, det är alltid positivt att bli gammal.
"Vi skickar ett nytt simkort som gör att du kommer höra mycket bättre. Äldre har ju lite svårt med hörseln, hehehe. Vill bara upplysa dig om att det är en bindningstid på 12 månader och det vi skickar är tre".
"Tre? Vad har jag nu, fyra"?
Han skrattade. Gamla människor är dementa vilket är allmänt bekant. Inte utan att jag kände en liten släng av demens. 
"Nej jag menar TRE, du ska byta operatör till TRE för TRE är mycket bättre, speciellt i Skärblacka. Där har alla TRE".
Jag vägrade. Han stod på sig, lockade med en ny telefon. En Iphone om jag hört talas om en sådan. Jag kände mig kränkt. Tänkte svara att jag minsann använt mobil telefoni långt innan han lämnat fortplantningsorganet. Jag vet allt om modeller och fabrikat.
Försäljaren bytte stil. Från att visa sin väluppfostrade sida blev hans röst skarp. Nästan hotfull.
"Vill du inte ha mer pengar, VA"?

Jag avslutade samtalet och ringde min ordinarie operatör. Beklagade och jämrade mig. Hon tröstade och ordnade helt utan kostnad ett arrangemang som förhindrar telefonförsäljare att hitta mig.
Och nej, ynglingen som försökte lura en äldre dam ringde inte på uppdrag av Tele2. Det var bara hittepå. Jag må vara gammal men jag är inte dum i huvudet. Dessutom är jag ägarinna till en Iphone.

Hälften utanför och ett visst affektionsvärde

Det sista av vinterns foder till småfåglarna är serverat. Även om myggor och insekter vaknat till liv är det trots allt bekvämare att flyga till dukat bord än att själv införskaffa föda.

Maken min är vårrusig. Vilket innebär att en hel del som han anser vårt hushåll som onödigt ska bort. Det som inte sitter fast förankrat läggs därmed ut till försäljning på Blocket. Vilket visar sig vara en ekonomisk vinning. Om än i små mått.

Under gårdagen pumpade maken däcken på den åkgräsklippare vi aldrig använder. Det är ett arvegods som i makens tycke är helt och hållet överflödig. När gräset ska klippas ska klipparen springa. Tvåtusen kvadratmeter gräs genererar därmed i hälsosam motion.

Ett arvegods i form av åkgräsklippare väcker köplusten. Sms, mejl och telefonsamtal rullade in i en jämn ström. Den hetaste spekulanten var bördig från Jönköping. Tillsammans med sin pappa kom de farande i en bil så liten att de själva knappast fick plats.
Jag varnade maken, här kommer det att bli tal om en rejäl prutning på priset.

Gräsklipparen genomgick en grundlig obduktion innan hälsotillståndet konstaterades till fullo. Spekulanten fann mer än fem fel. Bland annat var det spruckna däck, rostangrepp, kniven gick inte runt och motorn, ja den var inte heller till belåtenhet. En riktig expert inom området stod i vår trädgård. Omedveten om att maken är en ärlig person som aldrig skulle prångla på någon en defekt vara. Viss om sin ärlighet och att gräsklipparen var i mycket god kondition vek maken inte från utgångspriset.
"Gör som ni vill. Åk hem till Jönköping med eller utan gräsklippare. Jag ska ha full betalning", löd budskapet.
Köpare och säljare skakade hand och vår gräsklippares nya hemvist blir Småland. Med en prissänkning på etthundra kronor.

Gräsklipparen stuvades in i den pyttelilla bilen. Den fick lika lite plats som föraren av fordonet samt den medföljande passageraren. Inget är omöjligt för en smålänning. Gräsklipparen fick färdas till slutdestinationen hängande till hälften utanför bilen. En resa på omkring femton mil.

Makens försäljningslusta verkar stegra i graderna. Själv ska jag nogsamt bevaka det som har affektionsvärde. När allt kommer omkring får det till syvende och sist stanna kvar i vårt övriga bohag.

Rosett under hakan och kluriga bobyggare

Temadagar och ideligen nya #hashtags åt folket som vill hänga med. Den senaste är knytblusen, symbolen som varje feminist bör bära. Det är nu vi ställer upp för varandra och vi gör det med knytblus. Rättar oss efter den enda funktionella domstolen. Skapad av oss via sociala medier. Där finns sanningen oavsett om de som är utredare till yrket sekretessbelagt ärendet eller ej. Folket vet bäst och folket dömer.

Själv har jag inte iklätt mig knytblus. Ej heller har jag firat någon temadag. Som idag är Amatörradions dag. På fredag är det Internationella cannabisdagen samt Polkagrisens dag och under lördagen blir det festligt värre då vi firar Terrakottakrukans dag. Nästa vecka är det Ledarhundens dag vilket föranleder någon extravagans åt vår låneledarhund.

Däremot har jag denna dag firat att min allra första pension betalats ut. Jag har med stor förundran loggat in mig på banken bara för att titta på summan. Pengar som hamnat där utan att jag behövt anstränga mig till det yttersta. Så kommer det att vara fram till den dag då pensionen ska gå till  betalning för min begravning.

Förutom att fira den stora händelsen med nybakad banankaka har jag pysslat i vår trädgård. Kom då att tänka på mina svärföräldrars solur som min svärfar fick då han firade en av sina bemärkelsedagar.
Soluret står numera vid min svåger och svägerskas sommarstuga. Där hamnade den då svärföräldrarna sålde sin villa och flyttade till lägenhet.
Men, även vi är innehavare av ett solur som ingick i köpet då vi blev ägare till grannens hus. Dock har vi aldrig ställt fram det till allmän beskådan för vad jag minns var den ingen större fröjd för ögat.
Idag beslutade jag mig ändå att leta reda på skapelsen och hittade den i ett av våra uthus.
På väggen bredvid soluret hänger en gammal spark. Den är inte använd på flera år, annars är spark ett trevligt fortskaffningsmedel på isiga vägar.

Sparkstöttingen har ändå kommit till nytta. Ett fågelpar har använt sig av den till bobygge. Måste tillstå att det var en mycket klurig plats som det företagsamma paret valt. Väl värt att uppmärksammas med en temadag under epitetet Fågelboets dag.

Tunga vingslag och bränt fläsk

Det dunsade till på vårt sovrumsfönster. Vid en besiktning visade det sig vara en rödhake som blivit övermodig, missade svängen och kraschade in i rutan. Med den tragiska påföljden att kraken bröt nacken och dog på fläcken.
Jag placerade fågeln i vår magnolia. De stela benen spretade rakt ut, huvudet kraftigt tillbakalutat och näbben vidöppen.
Håll till godo. Den enes död den andras bröd. Efter endast fem minuter låg en hög fjädrar på marken under magnolian. Naturens egen återvinning.

Troligtvis var grannens katt framme. Han brukar smyga på småfåglarna men katten tillhör inte den smidiga arten så bytet går oftast förlorad. Nu blev katten serverad men behövde dock anstränga sig en smula för att nå munsbiten.

Att det skulle vara örnen som gjorde sina lovar över vår trädgård, spanade in liket för att sedan slå till håller jag som föga troligt. Däremot var det en mäktig syn att se örnen sitta på det som återstår av isskorpan i viken av Glan. Den vik vi har en tydlig uppsikt av vid vår plats vid matbordet och där nu sjöfåglarna rumsterar om bland vassen.

Jag hoppade i skorna, tog min kamera och traskade ut i morgonrocken för att fånga örnen på bild. Då lyfte den och flög. Bilden blev kass, det är inte alla gånger en amatörfotograf får till det efter behag.

Behagfullt blev söndagen i sin helhet. Vilken avslutades med ett restaurangbesök. Vi beställde vår mat och när servitrisen vände med beställningen i beredskap upptäckte vi att hon glömt ta på sig sin kjol. Eller om hon ämnat ikläda sig långbyxor ska jag låta vara osagt. Det sista plagget fattades hur som helst och strumpbyxorna skar in i den springa som håller stussen samman. Vi var inte de enda matgästerna som upptäckt fadäsen. Det drogs på smilbanden bland sittande gäster medan servitrisen artigt och belevat frågade om maten smakade bra. Vilket det gjorde. Med beröm utmärkt till kocken.

Nu ska jag iväg och smaka fläsk. Valfläsk. Stekt i det som utlovas bli Norrköpings bästa framtid någonsin efter valet.