Årets första kallvattenchock och en psykiatriker med behörighetsintyg

Idag har jag tagit årets första kallvattensdusch! Så fantastiskt skönt. Jag mjukstartade med den temperatur jag vanligtvis nyttjar. Så hett som det går att uppnå. Därefter vred jag blandaren mot det kalla, sedan stod jag i hela min nakenhet och kände duschstrålarnas kyla mot huden. En obeskrivligt uppfriskande känsla. Kommer inte bli den sista kallvattendusch i sommar. Ingen ska få tillfälle att kalla mig duschkruka!

Duschen var välbehövlig. Ty under dagen har jag varit trädgårdsarbetare. Tillsammans med maken och sonsambon. Pensionärstillvaro som inte kräver någon skatteinbetalning.
Normalt sett är jag ytterst sällan med och jobbar i sonens och sonsambons trädgårdsfirma. Jag kör istället omkring på deras barn under ordinarie arbetstid. Om jag inte kör omkring på deras kusiner och ledarhunden vill säga. Men måndagen bjöd på något extraordinärt gällande transporter. Då var det tunga maskiner som skulle fraktas från utkanten av Söderköping in till Norrköping där sonen väntade på leverans i en trädgård som står under förvandling.
För att hinna med tidsangivelsen ringde klockan 05.00 och manade till uppstigning. Att inneha körkortets högre behörighet innebär vissa åtagande. Som att transportera tunga maskiner.

Nu hotar dock Transportstyrelsen med att dra in körkortets högre behörighet om jag inte införskaffar mig ett läkarintyg som påvisar att jag är en lämplig innehavare till alla de bokstäver jag en gång i tiden införskaffat mig och som ger mig tillstånd att köra tung lastbil, släp och buss. Framförande av motorcykel går också bra men det låter jag bero. Detta hot av indragning om inte läkaren säger sitt sker vart tionde år.  Jag känner mig vid god vigör och finner detta påfund från Transportstyrelsen som helt överflödigt. Dessutom visar det sig vara omöjligt och mycket problematiskt att hitta en doktor som utfärdar nämnda intyg. Efter en hel del googlade fann jag en psykiatriker i Linköping som kan allt om högre behörighetsintyg.  Jag känner mig dock aningen skeptisk till att besöka en psykiatriker i ärendet. Som dessutom inte vill tala i telefon utan endast ha mejlkontakt. Enligt hemsidan har psykiatrikern en mycket vänlig sekreterare som gärna svarar på frågor. Vilket ej gäller mina spörsmål. Hennes väna telefonsvararröst uppmanar mig att mejla in mina frågor, vad de än må vara.

Nu känner jag mig villrådig. Det lutar åt att jag struntar i alltihop och enbart ägnar mig åt helt vanlig bilkörning. Men då protesterar de som inte har den högre behörigheten. Vem ska då köra de tunga transporterna? utropar de unisont.
Jag ler och tänker, "hur skulle livet te sig utan mamma?" Det blir väl igen annan råd än att nästa vecka göra ett nytt försök med den där psykiatrikern. Just nu lägger jag behörighetsintyget åt sidan en stund och njuter istället över att vårt körsbärsträd står i full blom.

Röda fjäll och en burk manligt vax

Med försiktig optimism tror jag att sommaren äntligen är i antågande. Under hela dagen idkade jag utomhusliv vilket resulterat i att vinterhudens blekhet antagit en mer röd ton istället för det bruna skinnet som indikerar det vackra folkets perfekta sommarlook.
Jag älskar solen men är ingen soldyrkare i den mening att jag kan ligga raklång på en filt och likt ett vändstekt ägg uppnå den rätta nyansen. Därtill är jag alldeles för rastlös. Inte heller ger jag mig i kast med att i ett försök genom solexponering symbolisera ungdom och skönhet. Risken är istället överhängande att jag utvecklas till ett vandrande russin med läderartad hud och djupa rynkor. Lagom är bäst vilket jag borde haft i beaktande under gårdagen. Om ett par dagar kan jag roa mig med att peta bort röda fjäll som antagligen kommer att klia.

Sommaren är dock den tid då vi tillåts att visa upp vår hud. Och orakade ben. För att inte tala om orakade armhålor! Kroppsbehåring är en het fråga för många. Tänker på rabaldret som uppstod då Julia Roberts under en filmpremiär sträckte armarna mot taket och blottade sina mörkt hårbevuxna armhålor. Eller när Nour El Refai inte hade rakat sig under armarna då hon medverkade i Melodifestivalen 2014.

Kvinnor har en naturlig drift att vilja raka bort sin kroppsbehåring, hävdade rakhyvelns grundare King Camp Gillette. Och vände sig därmed inte enbart till skäggiga män i sin ekonomiska iver att folk skulle se propra ut. Då visste Gillette att i framtiden skulle feministerna dyka upp, de som vågar vägra raka sina armhålor. Som till och med med stolthet håller upp sina armar för allmän beskådning.
Det är dags att normalisera kvinnors hårväxt och visa männen att kvinnan bestämmer själv hur hennes kropp ska se ut.

Själv har jag inga åsikter. Var och en måste få bestämma huruvida håret under armarna ska få växa fritt eller ej. Jag har dock alltid rakat mina armhålor och dragit med hyveln över smalbenen. Inte får att behaga andra utan för att jag vill det. För att jag har rätten att bestämma över min kropp. Nu för tiden sker rakningarna allt mer sällan. Hårväxten under armhålorna har istället förflyttat sig till min överläpp. Antagligen naturens gång, suckar jag uppgivet och rycker med pincetten omsorgsfullt bort varje stelt strå som försöker vinna seger.
När de som idag vågar vägra raka sina armhålor uppnår den ålder då även deras armhålor är hårlösa får vi garanterat se många kvinnor som köper sig en burk mustaschvax. Och som dessutom skapar stora rubriker skrivna av män som känner sina egna mustascher hotade.

Lejontassar och dubbelbröllop

Ibland behövs de där stunderna av stillhet. Nödvändigheten av energipåfyllning. När det känns som pyspunka. Det kan vara svårt att dra sig undan till en enskild vrå. Vägen är snitslad, den som vill hittar fram till mig och bubblan av behövlig ensamhet spricker precis som när en syl sticks in i en uppblåst ballong.

Genom att tackat jag till värdskapet i Kolmårdskyrkan fick jag under gårdagen njuta av den välbehövliga ensamheten. Väskan packad med mat, min stickning och en ljudbok nedladdad i telefonen drog jag åstad. Tillsammans med goda vänner som ämnade idka friluftsliv bland de inhägnade vilda djuren i Kolmårdens djurpark. Deras korg var sprängfylld med fikabröd, en korg som jag ömsint vakade över till det var dags för eftermiddagsfika då de dök upp för en vilopaus.

Att vistas i kyrkan mellan klockan 10.00 till 17.00 kan tyckas lång. Men faktum är att tiden rusar. Det gäller bara att ta vara på timmarna. Förvalta dem väl och se det som ett slags retreat. Hinna ifatt mig själv och reflektera över vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Då och då kom människor på besök. Tyst och stilla skred de in i kyrkan, andäktiga. Jag stängde av min ljudbok, lade undan stickningen och hälsade. Frågade om de ville veta något speciellt om den unika kyrkan. De flesta ville vara ifred, de sa inte det uttryckligen men jag läste av deras kroppsspråk. Drog mig undan till min avskilda plats. Lät människorna sitta på de klädda stolsdynorna och fundera över sina egna ämnen som de kanske behövde fundera över. Ingen vet vad som rör sig i andras inre.

En man kom och frågade om det var möjligt att gifta sig i Kolmårdskyrkan. Ja visst, det har vår yngsta dotter gjort. Har du någon käresta så skrid till verket. Får ni sedan en unge kan ni ordna med barndop i er vigselkyrka. Han suckade, berättade att han redan var gift och hade en hel hög med ungar. Han såg inte glad ut. Jag lät saken bero ty jag är inte hågad att axla främmande människors eventuella bekymmer. I alla fall inte då jag idkar retreat på helig plats i Kolmårdens djurpark.

Idag är en ny dag. Energipåfylld. Vilket kan behövas då jag i dagarna tre ska vistas tillsammans med en stortvillingpojke som drabbats av ögoninflammation. Där till är han nödd och tvungen att stanna hemma från skolan. Äta medicin och få ögonsalva, på bestämda tider. Ingen kan sköta ett sådant uppdrag bättre än en farmor.

Ett salladsblad nära dig och syndarens lilla slatt

Jag gillar våra soptunnor som vi nu haft ett tag. Två stycken "fyrfackstunnor" vilka avsevärt underlättar sopsorteringen.
Måste tillstå att jag är en mycket duktig sopsorterare. Varje skräp har sin givna plats och då maken stundom fuskar eller inte tänker sig för blir jag anklagade. Håller upp en sladdrig plastpåse där osten lämnat sina spår och frågar med skärpa i rösten hur påsen egentligen hamnat i facket med papper som ska återvinnas.

Likaså köper jag så långt det är möjligt svenskproducerat. Väljer mellan ekologisk sallad med sitt ursprung i Spanien och icke ekologisk sallad producerad i Mantorp. På en gård nära mig. Eller i alla fall producerad i Östergötland. Där vinner transportsträckan så det får bli Mantorpssalladen som åker ner i min varukorg tillsammans med svenskt kött, smör, mjölk och grädde.

Olivolja är min favoritolja. Olivolja pressas inte i Sverige men jag köper flaskan med etiketten som talar om att den är ekologisk. Nu har en bekant i Växjö köpt ett olivträd och ämnar pressa den finaste jungfruoljan. Jag ska nogsamt följa experimentet innan jag själv införskaffar ett olivträd för att starta upp produktionen av egenpressad olja. Måste dock poängtera att jag alltid har en flaska rapsolja från Sänkdalens gård på Vikbolandet hemma. Som kompensation till att jag köper olivolja med lång transportsträcka.

"Vilket rekorderligt fruntimmer", kanske någon tänker nu. Förutom de som är anförare i genusdebatten där båda könen räknas och där ordet fruntimmer är smått kränkande.
Men, jag måste härmed erkänna att jag använder sköljmedel som avslutning på tvättmaskinens tvättprogram. Visserligen enbart en liten slatt men är ändå ett dåligt föredöme gällande vår miljö.
Ättika går lika bra. Med tillsats av en aning eterisk olja typ lavendel som doftförhöjande tillsats. Olja som pressats ur mandel vilket flaskan innehållsförteckning ej kan upplysa om mandeln utsatts för bekämpningsmedel eller ej.
Jag har testat denna form av sköljmedel. Därefter gick jag omkring i min präktighet och doftade spya. Till den dag då mina blusar var behov av tvätt. Då återgick jag till slatten med sköljmedel.

Nu är jag uthängd som värsta sortens miljöförstörare tack vare mitt sköljmedel. De som anklagar mig skulle aldrig komma på den befängda idén att hälla sköljmedel i tvättmaskinen som sedan pumpar ut smörjan till våra reningsverk för vidare färd till den miljö vi ska vara så rädda om.
I samma stund som de miljömedvetna ickeanvändarna av sköljmedel uttalad sitt förakt mot mig och mitt usla agerande berättar de med stor tillfredsställelse att de ska åka bort. Till fjärran länder. Med flygmaskin. Samt att det finns bra långtidsparkeringar som inte kostar så mycket i nära anslutning till flygplatsen. Bilen är ett måste. Mycket packning ska med och det är därmed knöligt att åka kollektivt. Men de använder i alla fall inte sköljmedel utan tar sitt ansvar för miljön på största allvar.

Till skillnad mot mig, min arma syndare...

Bejaka livet och den långa väntan

Vi ser ut genom fönstret medan vi tuggar i oss vår frukostmacka. Sippar på kaffe och te och skalar våra ägg. En ensam svan glider fram över vikens vatten och klyver vattenytan med sitt huvud. Halva kroppen försvinner och jag föreställer mig hur näbben söker över botten efter något att beta.
Den andra hälften glider upp bredvid sin partner. Jag undrar hur länge de levt tillsammans. Svanar sägs leva och vara varandra trogna livet ut.

"Bejaka livet och inte döden", sa doktor Nikolaos och tittade på min mamma och mig. "Lev varje dag och försök att njuta", fortsatte han.
Vi satt vid mammas köksbord. Doktorn, hans medhjälpare, mamma och jag. Mamma vårdas nu i sitt hem. Den svenska sjukvården när den fungerar som allra bäst. Till skillnad mot vår vårdcentral där det råder personalbrist. I undersökningsrummen dukas diverse instrument upp åt patienterna som får egenvårda sig själv efter bästa förmåga och därefter lämna resultatrapport i receptionen. Jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av någon sårskada som bör sys ihop ty jag är helt kass på att hantera nål och tråd.

Doktor Niko frågade om mamma är rädd. Om hon har ångest och oro. Hon skakade på huvudet. Varken det ena eller det andra. "Bra, då höjer vi morfindosen ett snäpp". Då såg mamma orolig ut. Hon vill inte bli någon morfinist vid livet slut. Eller dö av en överdos. Niko skrattade. "Vi tänker inte ta livet av dig, inte heller få dig att bli beroende". Mammas oro övergick i ett lugn.

Men för första gången sedan hennes resta tog sin början kan jag skönja ett missmod hos henne. Den råa humorn över tillståndet har dragit sig tillbaka en aning. Att sitta i ett väntrum och vänta på att bli uppropad kan kännas tröstlöst. När de slitna och tummade veckomagasinen, där någon helt fräckt ryckt ur en sida med beskrivning hur en god måltid ska tillagas, är färdiglästa för länge sedan kan väntan kännas mycket lång. Mammas glädje är numera att sitta ute på sin altan där maken och jag ställt i ordning utemöblerna. Där sitter hon och tittar på sina barnbarnsbarn som leker på gräsmattan utanför deras radhus som ligger mitt emot min mammas radhus. Mamma ger mig rapport om mina barnbarns förehavande.

Jag hjälper min mamma så mycket jag kan och förmår. Är det praktiskt jobbigt? Svar nej. Är det känslomässigt jobbigt? Svar ja. Att se sina föräldrar sakta brytas ner är fasansfullt. Dessutom har mamma släppt in mig i det allra mest privata. Jag har total insyn i hennes liv vilket jag måste bemöta med stor respekt och varsamhet. Det finns inte längre några gränser som säger hit men inte längre.

"Du vet Carina, pappa väntar på mig. Tänk på det och var inte ledsen", säger mamma och stryker med en mycket tunn hand över min kind.
Jag tänker på det, på pappas otålighet då han och mamma skulle någonstans. "Rappa på ôm du ska mä. Vad du knôvvlar och môrslar", sa han alltid.

Precis som svanarna på sjön utanför vårt fönster levde mamma och pappa trofast med varandra i över femtio år. Om några månader, ett halvår, ett år eller mer är de återförenade. Jag kan förstå om väntan för dem båda känns mycket lång.