Mekaniska puffar och ett oidentifierat hål

Dagens första uppdrag var att besiktiga sonens familjebil. Vilken gick genom kontrollen utan anmärkning. Det andra uppdraget gällde för omväxlings skull mig själv. Jag har äntligen fått tid hos läkaren för det där intyget som ger mig rätten att fortsättningsvis inneha körkort med högre behörighet. Enda kruxet var att själv ombesörja ett intyg från en optiker som garanterar i skrift att jag har synen i behåll. Resten får körkortsdoktorn sköta om.

Tiden mellan bilbesiktningen och besöket hos optikern spenderade jag med morgonfika i ett näst intill på gäster tomt café samt en promenad till Carl Johans park för att skåda kaktusplaneringen. 25 000 kaktusar som i år ärar Högre Allmänna Läroverkets 150-årsjubileum. Allt sedan år 1926 har staden fört traditionen vidare med varierande hedrande motiv.

Jag antog att synundersökningen hos stadens optiker skulle gå fort och utan några större problem. Jag hade aningen bråttom ty jag skulle hem till vår dotter för att diskutera hur nödsamtal på telefon fungerar. Visserligen har hon inte bett om någon sådan information. Men som mamma tycker jag ändå att det kan vara på sin plats att jag försäkrar mig om att hon verkligen besitter den kunskapen. I den händelse att hon skulle hamna i nöd.

När mitt namn ropades upp blev jag hänvisad in i ett litet bås. Anmodades att lägga hakan i hakstödet samt trycka pannan mot pannstödet. Titta rakt in i apparaten och lyssna till givna instruktioner. Det kändes som om jag kastades rakt in i ett dataspel. Overkligt och aningen skrämmande. Luftpuffar och skarpa blixtar. Robotarmar som undslapp sig allehanda ljud och som mekaniskt svävade runt mitt ansikte. Jag ifrågasatte metoden, fast övertygad att optikerassistenten ämnade frånta mig min fulla syn.
Ett uppsåt  hon i viss mån lyckades med. När optiken väl gjorde sin entré hävdade hon med bestämdhet att nya glasögon måste beställas. Själv anser jag att jag ser utmärkt med de jag har vilka endast är två år gamla.

Optikern tittade på mig med allvarlig min. Sa att det tyvärr fanns mer att orda om. "Nu ryker mitt körkort med högre behörighet", hann jag tänka innan hon vände dataskärmen mot mig.
"Ser du fläcken som finns i ögonbotten på högra ögat"? frågade hon och pekade på skärmen med spetsen av en penna.
Jag såg men min okunskap om fläckar på ögats ögonbotten är begränsad. Att det var allvar begrep jag dock.
"Ett sår, en infektion eller kanske rent utav ett hål, det kan jag inte svara på", sa optikern och tittade beklagande på mig. Allt medan hon skrev en remiss till ögonläkaren.

Över 5000 kronor fattigare och med ett sår, en infektion eller rent utav ett hål i högra ögats ögonbotten åkte jag hem. Förhoppningsvis får jag fortsätta att köra motordrivna fordon samt behålla mitt körkort med högre behörighet. Om inte så kommer jag i alla fall att prydas med helt nya glasögon.
Det kan kanske vara på sin plats att be maken göra en översyn av min cykel. Att styra den krävs inget körkort. Trafikvett, cykelhjälm, benmuskler och skaplig syn räcker så långt som till våra lokala matvaruhandlare. Ska jag iväg på längre turen på egen hand får jag väl ansöka om färdtjänst.

Ordkunskap och närmanden

Våra röda vinbärsbuskar fullkomligt dignar av bär. Eller rättare sagt dignade. Med handräckning av maken, stortvillingarna och deras lillebror är bärbuskarna renplockade och i frysen finns burkar med röda vinbär och i kylen står flaskor med nykokt saft.
Utanför vår veranda växer blåbärsris. Maken har vattnat med vårt källvatten vilket gett gott resultat. Blåbären har mognat och av enkom tre deciliter som jag plockat ihop sittande på verandagolvet blev det blåbärskaka till dagens förmiddagskaffe.

Solen skiner och temperaturen är behaglig. Jag varken svettas eller fryser, helt perfekt i mitt tycke. Mogna bär, sommar och kaffe med ljummen blåbärskaka där till ett glas rödvinbärssaft. Vad mer går det att begära av livet?

Dock är det något som skavt. I kanterna av sommarvärmen har det funnits en flikig rand av frost som inte velat smälta värmen till trots. Jag har under en längre tid gått och grunnat över problemet. Tänk så som man alltid tänker när något känns fel. Det blir bättre, om inte i morgon så längre fram.
Idag tog känslorna och tankarna allt för stor plats i mitt liv. Beslutade mig därmed att ta tag i det som irriterar. Varför låta de mörka orosmolnen ta över allt det klarblå.

Jag meddelade maken mitt beslut. Precis som alltid gav han mig en uppmuntrande klapp. Och jag skred till verket. Med darrande nervtrådar, klappande hjärta och dåligt tillströmning av saliv, det måste erkännas.
Mötet gick över förväntan. Ord lades till ord. Väl avvägda men för den skull inte inlindade. Varför är vi så rädda för att prata med varandra? frågade jag. Vad är det som kan hända som inte redan hänt?
Det är väl så vi är. Vi bär våra plågor för oss själva, vill inte blotta oss allt för mycket och visa våra svagheter. Eller rädslor. Men inget kan bli värre genom att vi närmar oss varandra. Om vi gör det respektfullt och utan anklagelser.

Ett handslag, en kram och jag gick lättad hemåt för att plocka de där tre deciliter blåbär som krävs för att kakan ska få den rätta smaken. De mörka molnen drar sig sakta tillbaka. Det skulle bli molnig över Östergötland idag. Så sa de på väderleksrapporten igår kväll. Den blå himlen dominerar dock. Inget som skaver och frosten har smält.

Tårfylld förlust och nyp fylld av kärlek

För att inte avvika från mängden i Sveriges absolut viktigaste händelse tittade maken och jag på fotbollsmatchen. Den mellan Sverige och Tyskland. Vi hurrade när Sverige satte bollen i mål, svor när Tyskland kvitterade och grät när Tyskland vann. Som så riktiga supportrar gör. I alla fall vill vi låta påskina att så förhöll sig händelseförloppet i vårt vardagsrum.

Varje gång, och jag menar det jag skriver, varje gång jag tittar på fotboll slutar det med förlust för hemmalaget. Det liksom vilar som en förbannelse över mitt fotbollsdeltagande. Därmed sagt kommer jag inte att titta på dagens match. Vid en eventuell ny förlust blir jag med största säkerhet utsatt för näthat.
När något går fel är det alltid skönt att skylla på någon annan. Oavsett vad saken gäller. Grova ord och diskriminering. Helst mot en hel familj som kommer att känna obehag och rädsla under lång tid.

Podcasten Berghagen och Tess har haft premiär. Personligen har jag inte lyssnat på den och det är ytterst tveksamt om jag någonsin kommer att göra det. Däremot har jag läst på nätet att Malin Berghagen öppenhjärtigt berättade om händelsen då hon nöp Niclas Wahlgren och hans vän i rumporna. Helt vänskapligt, tro inget annat! En tredje person, helt okänd för Berghagen bevittnade händelsen varpå Berghagen erbjöd även honom ett nyp. Gapskratt utbröt samtidigt som en het och plötslig kärlek blossade upp mellan Berghagen och den okände mannen.
Det finns rubriker som skapar näthat och det finns rubriker med rosenskimrande mönster. Beroende på vem som nyper vem i arslet.

Igår fyllde våra barnbarn, småtvillingarna 6 år. Den ena har börjat tappa tänder och den andra fäller väl sina inom en snar framtid. Gräddtårta med jordgubbar och en namnskylt av marsipan. Barn som ännu är förskonade från näthat. I uppkomna situationer som kräver motstånd uttrycker de sig verbalt, öga mot öga i det riktigt verkliga livet. De är ännu små barn som kan vara med och påverka framtiden.
Själv har jag gjort valkompassen för att få en uppfattning om det parti jag tänker rösta på kommer att vara mig behjälplig i min egen påverkan av framtiden. Det blev ett mycket överraskade resultat. Jag blev i alla fall inte Sverigedemokrat bör tilläggas.

Kassaförvaltare och långa ögonfransar

Dags att lägga 2018 års midsommarfirande till handlingarna. För mig är midsommarhelgen ångestladdad. Sviter som hänger med sedan 1970-talet. Vissa händelser i livet gräver djupa fåror i själen. Det går visserligen att fylla fårorna med näringsrik och väldränerad mull för att sedan så och skörda något nytt. Men i mitt fall blir resultatet alltid missväxt trots att jag vattnar ordentligt och sköter om sådden på bästa sätt.

Ändå, jag försöker hänga med i firandet. Har till och med hoppat runt den lövade stången i den tron att jag har förmågan att efterlikna en liten groda. Även om det var många år sedan sist så har jag gjort det. Färskpotatis, sill och finklippt gräslök över den lena gräddfilen. Dock ingen snaps. Där går min orubbliga gränsdragning. Eftersom vår familj inte anser att snaps och andra starka dryckesvaror är en nödvändighet och en viktig del i firandet av högtidsdagar spetsar vi istället hemmagjord flädersaft med bubbelvatten och dricker sprattlet ur finglasen.
Därmed inte sagt att jag är någon absolutist. Ej heller har jag problem med spriten. Ingen annan i vår familj heller för den delen, därför kan vi läppja starkt vilken annan dag som helst. Bara på midsommarafton. Det är just där problemet och alla känslor som väcks till liv befinner sig.

Denna midsommarhelg kommer Sverige för all framtid förknippa med förlusten i fotboll mot Tyskland. Kan vara nog så traumatiskt.
För att inte falla ner i melankolins djupa dike gläds jag åt att halva vår barnaskara besökt oss under helgen. Teater och tvårätters på Löfstad slott, långfrukost och midsommarmat.
Och idag har småtvillingarnas storasyster och jag haft en hel förmiddag tillsammans inne i Norrköping. Flickan hade med sig en egenhändigt nedskriven inköpslista. Av sin mammas bror och hans sambo har jäntan fått en ögonfransgecko. Den kan bli 20 cm lång och har en livslängd av hela 20 år. Ett terrarium med tillhörande inredning skulle köpas in. Inköpschef och kassaförvaltare utgjorde ett starkt team.

Glädjen i ögonen då flickebarnet hämtade ödlan hos sin morbror är obeskrivlig. Tösen uppgav att hon kände det som om hon befanns sig i ett drömlikt tillstånd. Sittande bredvid mig i bilen med ett fast grepp om handtaget till transportterrariet tittade hon på sin ödla med ett lyckligt leende på läpparna. Det riktigt strålade om henne, tack vare en ynkligt liten ögonfransgecko som med lite tur kan leva fram till dess att ägarinnan är 28 år.

En överjäst pint och vilsna turister

Om lite mer än en månad är det dags för den traditionsenliga Londonresan dottern och jag gör varje sommar. Vilt och ohämmat har vi kastat oss ut i turistvimlet. Slagit våra lovar runt Big Ben, sökt oss till Covent Garden, stått under Lonon Eye och åkt kanalbåt till Camden Market. Botaniserat bland växterna på Kew Gardens samt shoppat i butikerna på Oxford Street. Precis så som det anstår en äkta turist.

Denna gång har vi dock beslutat oss för att ta oss från Stansted Airport till The English Countryside. Bo några nätter i ett litet gemytligt hotell med spröjsade fönsterrutor. Dricka afternoon tea och bre tjock med lemon curd på nybakade scones. Strosa runt på smala gator, dricka mörkt öl på en av byns kvällsöppna pubar och insupa atmosfären som för tankar och sinnen direkt till Midsomer. Förhoppningsvis utan några inslag av  mord.
Hur hittar jag då en by som motsvarar våra förväntningar? Jo jag googlar. Skriver i textraden "mysig by på den engelska landsbygden". Anmodar datorn att enkom söka på bilder. Och där, exakt det vi söker. Små hus, smala gator, gott om pubar och näringsställen där det säkerligen serveras fish and chips. Som om detta inte vore nog, en flod med överbyggda gamla stenbroar skär genom byn vilket förhöjer den pittoreska stämningen.

Byn är beskaffad med ett bed&breakfast. Jag söker på datum, två nätter och mina förhoppningar om att tillbringa nattlig vila på den engelska landsbygden slår in. Jag bokar och betalar. Allt är förberett.
Berättar för dottern att nu är det bokat och klart. Bara att ge sig iväg när tiden är kommen. Hon tycker det låter förnämligt det hela. Passar samtidigt på att fråga mig var i den engelska landsbygden denna by är belägen.
Något jag helt förbisett, jag vet nämligen inte var. Jag vet inte i vilket väderstreck vi ska vända oss eller med vilket fortskaffningsmedel vi ska ta oss dit. Dottern lär bekymrad. Mest med tanke av tidigare erfarenheter då jag nära nog bryter ihop varje gång vi lämnat flygplasten och inte hittar ut. Jag fräser och grälar på dottern som i en avvärjande gest sätter upp sina händer och säger: "Skäll inte på mig, jag är ju synskadad så det här måste du klara själv åt oss". Jag har lyckats varje gång att så småningom hitta till rätt adress och rätt hotell. Även om vi fått trava länge och väl med våra rullväskor i släptåg.

Om vi nu tar oss till den engelska landsbygden dit jag inte vet vägen för att sedan lämna den bakom oss blir det en natt i London. "Var"? frågar dottern. "Vet inte", svarar jag. "Bara att hotellet ligger nära en tunnelbanestation. Det är bokat och klart så känn ingen oro".
Innan vår resa är slut ämnar dottern gå till en butik i London för att köpa sig lite nya prästskjortor. Hon har googlat och vet exakt var butiken är belägen. Det är bara för mig att hänga på.