Förädlade former och torra framtidsutsikter

Det är inte enbart när Sverige spelar fotboll som lugnet ute på vägarna lägrar sig. Semesterfirarna sitter hellre under solparasollen i den egna trädgården, ute i allmänna parker eller ägnar sig åt strandhäng istället för att sitta innestängda i en bil.
Semester, lagstadgad ledighet som i sin tur kräver sol och värme. Eljest är hela semestern förstörd.
Regn har plötsligt blivit en bristvara. Till soldyrkare, campingägare och glassförsäljares stora glädje. Vad gör det då att gräsmattor är sönderbrända och frasiga under skosulorna. Att blommor slokar och dör eller att björkarnas löv redan gulnat. Bara vi får ha det varmt och torrt under ledigheten.

Slakterierna har stängt portarna för djur som måste skickas till nödslakt på grund av foderbrist. Men vad gör väl det, bara vi får ha soliga semesterdagar. Dessutom finns det utländskt kött i matvarubutikernas köttdiskar. Tillagat lika gott som svenskt kött. Mycket billigare också, semesterkassan belastas inte i onödan.

De som lider är lantbrukarna. Deras försörjning, vår föda, är i farozonen.
"Men det finns ju mat i affärerna", sa någon.
Ja eller så kan man alltid nappa på att ta hand om en svältande gris. Kanske lika roligt som en sommarkatt. En gris går att göda lättare än en hel besättning. I ren desperation månglar nu en grisbonde ut hela sin besättning till vänligt sinnade som kan se till att hålla grisarna vid liv. Om de mot förmodan inte stryker med i torkan och brist på foder utan klarar livhanken fram till hösten. Först då blir de förädlad i form av skinkor, korv och rökt sidfläsk. 

Idag fick jag mig berättat att det inte varit en sådan extrem torka i Sverige sedan 1955. Trots att det är samma år som jag föddes har jag aldrig tidigare hört talas om det. Under min barndom fick jag endast höra om de svältande barnen i Afrika. Speciellt när jag inte ville äta upp det som låg framför mig på tallriken. Ingen berättade för mig varför barnen var svältfödda, bara att jag skulle tänka på dem och äta upp min mat. Idag vet jag att i Afrika dör 2,7 miljoner barn innan de hunnit fylla fem år. Mycket på grund av smutsigt och förorenat vatten. Och torka.

Är vi på väg åt samma håll som de länder där jorden är ständigt full av djupa torra sprickor? Länder där människors vardag är ett enda torrt lidande. Kan Sverige i framtiden bli ett land i behov av hjälp för att undgå en humanitär katastrof? Vem ska då hjälpa oss? Och hur kommer det att gå i valet i höst? Kommer det att bildas en ny regering där alla människors lika värde inte står högst upp på listan bland de styrande makthavarna?

Det är mycket att fundera över så här i semestertider. När torkan är som värst och valet närmar sig. Än så länge orkar i alla fall tisteln blomma, alltid något att vila ögonen på under tiden jag funderar.

Sladdriga behållare och en skvätt torrmjölk

Den 4 juli 1979 spelade Östers IF mot AIK på Värendsvallen i Växjö. Vinst till Öster med 2-0. AIK var ett pressat lag som hoppades att Arne Axelsson från Skärblacka skulle blåsa en gynnade straff för AIK.
Då hade jag aldrig besökt Växjö. Inte heller hade jag någon kunskap gällande Skärblacka. Att jag den 4 juli 39 år senare skulle sitta på en solvarm altan i Skärblacka och att äta blåbärsbulle för att fira vår dotters 39-årsdag fanns inte nedtecknat på vår livskarta. Men så är det, livet gör krumbukter och styr in oss på vägar vi inte trodde fanns.

Mitt i höskörden kom hon, vårt första gemensamma barn. Vi fick lämna det sista gärdet med torrt hö för att åka och föda vårt barn. Jag härdade ut in det längsta, höll krampaktigt i traktorratten och låt höpressen mata ihop balar som damp ner i balvagnen. Men även den mest härdade måste till sist ge upp sina åtaganden. Det är inte lätt att knipa till om det som vill ut. Maken fick pressa upp det sista av höskörden på egen hand när ungen kommit till världen och jag vilade upp mig på ortens BB-avdelning.

Vår dotter föddes i en tid då folk pratade med varandra, öga mot öga. Eller genom den väggfasta telefonen. Brevkorrespondens hörde till vanligheterna och stundom levererade postköraren ett och annat vykort. Varor betalades med utskrivna checkar som vi rev ur våra checkhäften. Om vi inte hade kontanter i plånboken vill säga. Maken bokförde vårt lantbruksföretags kredit och debet med penna i en stor linjerad bok. Och räknemaskinen matade ut långa remsor med siffror.
Vi fotograferade med Kodak Instamatic och lämnade in filmkassetten till fotohandlaren för framkallning.
Sociala medier fanns i mataffären eller hos Torsten i järnaffären. Större händelser av betydelse avhandlades tillsammans med en kopp kaffe och hembakat hos någon lantbrukskollega och maskinförsäljaren från Närke uppvaktade oss bondfruar med köksklockor i renaste furu där företagsloggan ristats in med brännpenna.

På jobbet hängde vårt nyfödda barn i en sele mellan mina bröst. Maten fanns nära till hands och plockades fram när jag satte mig till rätta på en dikesren. Eller så tog hon sig en slurk medan jag körde traktorn. När amningsperioden var över fanns alltid farmor och farfar där för att med en hjälpande hand ta hand om barnbarnet under den mest hektiska perioden.
Vi åt hemlagad husmanskost på bestämda tider och tog allt som oftast en tupplur på maten. Som varade inte längre än max tio minuter.

Om någon drabbades av sjukdom svarade läkaren i telefonen eller så skickades distriktssköterskan ut på hembesök. Nyheterna hämtades från morgontidningen där trycksvärtan ännu inte torkat. Vi kände oss nöjda med två public service kanaler och färgteve.

Det är lätt att bli nostalgisk nu i övermogen ålder då det enda som finns att tillgå i min sladdriga byst är torrmjölk om ens det.  Jag känner mig dock glad över att vår dotter som idag firar sin 39-åriga födelsedag fått växa upp i en tid då det moderna digitala samhället ännu inte var uppfunnet.

Mekaniska puffar och ett oidentifierat hål

Dagens första uppdrag var att besiktiga sonens familjebil. Vilken gick genom kontrollen utan anmärkning. Det andra uppdraget gällde för omväxlings skull mig själv. Jag har äntligen fått tid hos läkaren för det där intyget som ger mig rätten att fortsättningsvis inneha körkort med högre behörighet. Enda kruxet var att själv ombesörja ett intyg från en optiker som garanterar i skrift att jag har synen i behåll. Resten får körkortsdoktorn sköta om.

Tiden mellan bilbesiktningen och besöket hos optikern spenderade jag med morgonfika i ett näst intill på gäster tomt café samt en promenad till Carl Johans park för att skåda kaktusplaneringen. 25 000 kaktusar som i år ärar Högre Allmänna Läroverkets 150-årsjubileum. Allt sedan år 1926 har staden fört traditionen vidare med varierande hedrande motiv.

Jag antog att synundersökningen hos stadens optiker skulle gå fort och utan några större problem. Jag hade aningen bråttom ty jag skulle hem till vår dotter för att diskutera hur nödsamtal på telefon fungerar. Visserligen har hon inte bett om någon sådan information. Men som mamma tycker jag ändå att det kan vara på sin plats att jag försäkrar mig om att hon verkligen besitter den kunskapen. I den händelse att hon skulle hamna i nöd.

När mitt namn ropades upp blev jag hänvisad in i ett litet bås. Anmodades att lägga hakan i hakstödet samt trycka pannan mot pannstödet. Titta rakt in i apparaten och lyssna till givna instruktioner. Det kändes som om jag kastades rakt in i ett dataspel. Overkligt och aningen skrämmande. Luftpuffar och skarpa blixtar. Robotarmar som undslapp sig allehanda ljud och som mekaniskt svävade runt mitt ansikte. Jag ifrågasatte metoden, fast övertygad att optikerassistenten ämnade frånta mig min fulla syn.
Ett uppsåt  hon i viss mån lyckades med. När optiken väl gjorde sin entré hävdade hon med bestämdhet att nya glasögon måste beställas. Själv anser jag att jag ser utmärkt med de jag har vilka endast är två år gamla.

Optikern tittade på mig med allvarlig min. Sa att det tyvärr fanns mer att orda om. "Nu ryker mitt körkort med högre behörighet", hann jag tänka innan hon vände dataskärmen mot mig.
"Ser du fläcken som finns i ögonbotten på högra ögat"? frågade hon och pekade på skärmen med spetsen av en penna.
Jag såg men min okunskap om fläckar på ögats ögonbotten är begränsad. Att det var allvar begrep jag dock.
"Ett sår, en infektion eller kanske rent utav ett hål, det kan jag inte svara på", sa optikern och tittade beklagande på mig. Allt medan hon skrev en remiss till ögonläkaren.

Över 5000 kronor fattigare och med ett sår, en infektion eller rent utav ett hål i högra ögats ögonbotten åkte jag hem. Förhoppningsvis får jag fortsätta att köra motordrivna fordon samt behålla mitt körkort med högre behörighet. Om inte så kommer jag i alla fall att prydas med helt nya glasögon.
Det kan kanske vara på sin plats att be maken göra en översyn av min cykel. Att styra den krävs inget körkort. Trafikvett, cykelhjälm, benmuskler och skaplig syn räcker så långt som till våra lokala matvaruhandlare. Ska jag iväg på längre turen på egen hand får jag väl ansöka om färdtjänst.

Ordkunskap och närmanden

Våra röda vinbärsbuskar fullkomligt dignar av bär. Eller rättare sagt dignade. Med handräckning av maken, stortvillingarna och deras lillebror är bärbuskarna renplockade och i frysen finns burkar med röda vinbär och i kylen står flaskor med nykokt saft.
Utanför vår veranda växer blåbärsris. Maken har vattnat med vårt källvatten vilket gett gott resultat. Blåbären har mognat och av enkom tre deciliter som jag plockat ihop sittande på verandagolvet blev det blåbärskaka till dagens förmiddagskaffe.

Solen skiner och temperaturen är behaglig. Jag varken svettas eller fryser, helt perfekt i mitt tycke. Mogna bär, sommar och kaffe med ljummen blåbärskaka där till ett glas rödvinbärssaft. Vad mer går det att begära av livet?

Dock är det något som skavt. I kanterna av sommarvärmen har det funnits en flikig rand av frost som inte velat smälta värmen till trots. Jag har under en längre tid gått och grunnat över problemet. Tänk så som man alltid tänker när något känns fel. Det blir bättre, om inte i morgon så längre fram.
Idag tog känslorna och tankarna allt för stor plats i mitt liv. Beslutade mig därmed att ta tag i det som irriterar. Varför låta de mörka orosmolnen ta över allt det klarblå.

Jag meddelade maken mitt beslut. Precis som alltid gav han mig en uppmuntrande klapp. Och jag skred till verket. Med darrande nervtrådar, klappande hjärta och dåligt tillströmning av saliv, det måste erkännas.
Mötet gick över förväntan. Ord lades till ord. Väl avvägda men för den skull inte inlindade. Varför är vi så rädda för att prata med varandra? frågade jag. Vad är det som kan hända som inte redan hänt?
Det är väl så vi är. Vi bär våra plågor för oss själva, vill inte blotta oss allt för mycket och visa våra svagheter. Eller rädslor. Men inget kan bli värre genom att vi närmar oss varandra. Om vi gör det respektfullt och utan anklagelser.

Ett handslag, en kram och jag gick lättad hemåt för att plocka de där tre deciliter blåbär som krävs för att kakan ska få den rätta smaken. De mörka molnen drar sig sakta tillbaka. Det skulle bli molnig över Östergötland idag. Så sa de på väderleksrapporten igår kväll. Den blå himlen dominerar dock. Inget som skaver och frosten har smält.

Tårfylld förlust och nyp fylld av kärlek

För att inte avvika från mängden i Sveriges absolut viktigaste händelse tittade maken och jag på fotbollsmatchen. Den mellan Sverige och Tyskland. Vi hurrade när Sverige satte bollen i mål, svor när Tyskland kvitterade och grät när Tyskland vann. Som så riktiga supportrar gör. I alla fall vill vi låta påskina att så förhöll sig händelseförloppet i vårt vardagsrum.

Varje gång, och jag menar det jag skriver, varje gång jag tittar på fotboll slutar det med förlust för hemmalaget. Det liksom vilar som en förbannelse över mitt fotbollsdeltagande. Därmed sagt kommer jag inte att titta på dagens match. Vid en eventuell ny förlust blir jag med största säkerhet utsatt för näthat.
När något går fel är det alltid skönt att skylla på någon annan. Oavsett vad saken gäller. Grova ord och diskriminering. Helst mot en hel familj som kommer att känna obehag och rädsla under lång tid.

Podcasten Berghagen och Tess har haft premiär. Personligen har jag inte lyssnat på den och det är ytterst tveksamt om jag någonsin kommer att göra det. Däremot har jag läst på nätet att Malin Berghagen öppenhjärtigt berättade om händelsen då hon nöp Niclas Wahlgren och hans vän i rumporna. Helt vänskapligt, tro inget annat! En tredje person, helt okänd för Berghagen bevittnade händelsen varpå Berghagen erbjöd även honom ett nyp. Gapskratt utbröt samtidigt som en het och plötslig kärlek blossade upp mellan Berghagen och den okände mannen.
Det finns rubriker som skapar näthat och det finns rubriker med rosenskimrande mönster. Beroende på vem som nyper vem i arslet.

Igår fyllde våra barnbarn, småtvillingarna 6 år. Den ena har börjat tappa tänder och den andra fäller väl sina inom en snar framtid. Gräddtårta med jordgubbar och en namnskylt av marsipan. Barn som ännu är förskonade från näthat. I uppkomna situationer som kräver motstånd uttrycker de sig verbalt, öga mot öga i det riktigt verkliga livet. De är ännu små barn som kan vara med och påverka framtiden.
Själv har jag gjort valkompassen för att få en uppfattning om det parti jag tänker rösta på kommer att vara mig behjälplig i min egen påverkan av framtiden. Det blev ett mycket överraskade resultat. Jag blev i alla fall inte Sverigedemokrat bör tilläggas.