Svinröv och en luggsliten ikon

Ett regnigt men framför allt kallt Göteborg mötte oss och sonens familj under måndagens förmiddag. Efter den långdragna värmeböljan frös vi ända in i märgen då vi steg in i kylan med en utomhustermometer som visade + 19 grader.
Efter att ha begapat stadens landmärke Poseidon på Götaplatsen begav vi oss ut på jakt efter en Svinröv. Eller Dragon Mouth som den kallas på engelska. Bara för att få känna stanken.
Efter att ha letat och nosat runt på Trädgårdsföreningen uppgavs det vid förfrågningar att Svinröven befinner sig på Göteborgs Botan.
Själv har jag haft äran att stifta bekantskap med den illaluktande Drakkallan i ett växthus På Kew Gardens i London. Så för min del var det ingen direkt nödvändighet med en återförening även om jag inte missgynnade det övriga i sällskapet odören.

Under gårdagen visade dock Göteborg upp sin bästa sida. Strålande sol och behaglig temperatur. Därmed kunde vi fröjdas på Liseberg utan att för den skull förfrysa oss.
Jag är ingen hängiven karusellåkare. Känner mest yrsel och panikartad skräck. Men i en treårings sällskap är det betydligt lugnare åkturer som gäller än att hänga upp-och ner i framrusande attraktioner. Nalla från barnens sockervadd är också det en farmors privilegium. 

Höjdpunkten på nöjestrippen var nog ändå mötet med legenden Iggy Pop. I alla fall då det gällde stortvillingarnas och deras lillebrors föräldrar.
Under en rundvandring i hotellets korridorer klev en hotellanställd fram och frågade mig myndigt vart vi var på väg. Han såg sträng ut varpå jag svarade att jag egentligen inte visste vad vi gjorde i just den korridoren.
Då öppnades en dörr och en sliten man med lika slitet axellångt hår kikade ut. Sonen och sonsambon tvärstannade. Tittade på mig och mimade, "Är det han"? Jag nickade och kände mig betydelsefull. Ty det var jag som först av alla gjorde den stora upptäckten. Inte ens en Svinröv skulle ha satt djupare intryck än ett flyktigt möte med Iggy Pop i en öde hotellkorridor. Att få andas samma luft och sova under samma tak som den 71-årige popikonen tillika rockens mest inflytelserika artist måste helt enkelt vara höjden av upplevelse. Trots ett ganska luggslitet yttre.

Nu är vi hemma för att under dagen ta emot Afrikas värme. Summerar resan och kan konstatera - Göteborg äger!

Skuffelse och en repa i lacken

Det är lätt vid en desillusion att tycka synd om sig själv. Älta besvikelsen till dess att den känns som en överarbetad vetebrödsdeg. Men hårda bullar är inger vidare, så istället för att låta ältandet förvandlas till bitterhet är det bättre att resa sig och gå vidare. Låta den skummande vågen dra sig tillbaka för att skapa stiltje i själen.
Men när besvikelsen blir ständigt återkommande skapar det misstro, inte minst hos ett barn.
Lova aldrig en handling du inte kan hålla!
Vi är i full färd med att utarbeta en ny plan istället för den som tidigare sprack. En hastigt påkommen backup-plan. Vi gör det inte enkom för vår egen skull utan även för våra barnbarn. Som blev på grund av vuxenovilja snuvade på ett äventyr. Nu väntar således ett utbytesäventyr som verkar ha hamnat i god jord. Ett äventyr som kräver en stadig matsäck om vi ska orka fullfölja planen.

Jag följer en ganska rolig webbsajt där resenärer uttrycker sina besvikelser som uppstår i samband med semesterresor. Det kan vara allt från att servitören hade synliga näshår till att någon glömt både plånbok och glasögon då de checkat ut från sitt hotellrum. Eller att medresenären var så kraftig att dennes lår inkräktade på den andres flygplansstol och att solsemestern blev förstörd på grund av allt för många turister. Besvikelser som i sin tur genererar i krav på återbetalning av resan.

Ofta ligger något till grund då besvikelser övergår i något annat. Då kallas det ilska och frustration. Kanske en dålig dag på jobbet eller en konfliktfyllt relation. Sviktande hälsotillstånd eller ekonomiska svårigheter.
För många år sedan medan barnen ännu bodde hemma var hela vår familj ute på en bilresa. Maken och jag skulle springa in i en affär för diverse inköp, troligtvis godis eller något annat onyttigt. Som sig bör vid längre bilresor. Barnen satt kvar i bilen och när vi kom tillbaka stod en mycket uppretad man bredvid sin bil som var parkerad bredvid vår.  Ilsket visade han upp en mycket liten repa på sin bildörr. Anklagade våra barn för att ha orsakat denna skada i lacken genom att ha slagit vår bildörr mot hans bil. Barnen satt tysta och förskrämda i vår bil med bilbältena ordentligt fastspända. Ingen hade öppnat vår bildörr försäkrade de. Mannen stod dock på sig och hotade med hårda åtgärder om inget gjordes.
Maken, som är en lugn och sansad man, plockade upp plånboken, tog fram några sedlar och uppmanande därefter mannen att åka till färgaffären för att införskaffa sig en burk målarfärg i passande kulör. Eller stoppa upp pengarna på ett mörkt ställe efter att först ha dragit ner byxorna.
Jag stod hänförd bredvid maken, full av beundran över hans modiga tilltag. Mannens ilska övergick till något som verkade vara en besvikelse. Han hade antagligen förväntat sig att få sin bil omlackerad och uppfräschad. Vilket hade varit dumt eftersom det finns risk för en värdeminskning på omlackerade bilar vid försäljning. Då hade mannen stått inför ytterligare besvikelse den dag han ämnade sälja sitt fordon.

Förberedelserna inför vårt äventyr fortgår. Allt ska vara klart i minsta detalj. Ingen ska behöva känna sig besviken när vi återvänder hem.

Gemensamhetsprojekt och en bestående kärleksgåva

Ibland räcker varken ord eller handling till när förvirringen är total. Då är det skönt när någon annan tar över. Någon med kunskap, mjuka snälla händer och beslutsamhet.
Orosmolnen skingras och allt blir som vanligt. Nästan.
En sista ansträngning och ängsgräset vissnar, släpper taget och faller till marken för omvandling. Likt ängsgräset följer vi rytmen och inget blir riktigt sig likt.
Men ännu finns tid för glädje och skratt. Ännu en liten tid får vi vara tillsammans innan vi som en nattfjäril söker oss till ljuset.

"Mamma", sa vår dotter en dag. "Ska vi göra ett projekt ihop"?
Hjärtat tog ett glädjeskutt. Självklart vill jag det. Som mamma kände jag stolthet i att bli tillfrågad. Jag menar, det finns ju andra att fråga. Men nu ville hon ha mamma med i sitt projekt. Våra kunskaper sammanfogas under ledning av dottern som är projektledare under hela processen.  Något som så småningom leder fram till ett bra slutresultat.

Min mamma och jag är också uppe i ett gemensamt projekt. Ett projekt som pågått under lång tid. Ett projekt som ingen av oss vill delta i. Här finns inget val, vi har ingen bestämmanderätt. Det finns heller inga bestämmelser över hur vi ska agera. Inga regler, delegater eller strukturer att följa.
Till skillnad från dotterns och mitt gemensamhetsprojekt. Vi måste följa vissa mönster om det ska bli något bra av det självvalda projektet.

Det skulle aldrig falla mig in att hoppa av min mammas och mitt projekt. Jag känner dock ingen skyldighet att delta, bara en självklarhet. Men insikten i våra ombytta roller känns, inte besvärande men overklig. Bräckligheten som framträder allt mer och hennes fasta övertygelse om att det är jag som på ett eller annat sätt klarar de situationer som uppstår. Här är det jag som är projektledaren.
Mamma och jag har kommit varandra oerhört nära genom detta sista gemensamma projekt. Hade pappa funnits vid hennes sida eller om jag hade haft syskon skulle troligtvis var och en av oss ha sin bestämda plats i projektet.
När vårt projekt genomförts kommer det att bli tomt. Mycket tomt. Dock kommer jag alltid att känna en oerhörd tacksamhet över det vi skapat tillsammans. Gemenskapen mellan mor och dotter, förtroligheten och de där viktiga samtalen vi borde haft för mycket länge sedan. Ord som blivit sagda innan vi för alltid skiljs åt. Det känns tryggt och mycket fint. En kärleksgåva vi förärat varandra, min mamma och jag.

Ett anstötligt fikon och ilskna fotoblixtar

Vilken överraskning! Vårt lilla fikonträd som jag i våras planterade i kruka börjar bära frukt. Vilket jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig. Varför då köpa ett fikonträd om det inte finns hopp om frukt? För de vackra bladens skull, svarar jag då.

Fick du fikon Zackarias? Ett uttryck som lär ha myntats då den kortväxte Zackarias klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att på så sätt få en bättre skymt av Jesus. Mästaren ombad Zackarias att klättra ner och om det nu är sant lär någon spefullt frågat Zackarias om han fick fikon.
Hur som helst utvecklades det hela till mycket oanständigt uttryck som gärna och illvilligt användes på 1800-talet. Varför det nu skulle vara direkt anstötligt är idag svårt att förstå. Nu slungar vi värre påståenden än detta mot varandra för att såra och verbalt trycka ner motståndare.
Anledningen tros vara att den som under 1800-talet använde sig av uttrycket samtidigt gjorde en obscent gest genom att sätta tummen mellan pekfingret och långfingret. Vilket anspelade på en viss kvinnlig kroppsdel. Därav det oanständiga i att "göra ett fikon".

Med anledning av mitt byte från ett utgående körkort till ett nytt var jag för en tid sedan nödd och tvungen att låta fotografera mig hos en yrkeskunnig fotograf. Jag hade sett en fotostudio som annonserade om "drop-in" så jag styrde stegen mot studion. En fotograf som haft bättre dagar i sitt liv tog emot och genast uppstod en häftig dispyt. Möjligtvis bidrog den tropiska hettan till hans humörsvängningar men till saken hör ingen för den skull behöver uppträda ohövligt.
Orsaken till den hätska ordväxlingen var mina nya glasögon. Fotografen ville ta av mig dom under fotograferingen men jag höll krampaktigt fast i skalmarna bakom öronen. Jag skulle fotograferas och på fotot ha mina nya glasögon.
Tidigare hade jag  med stort intresse läst igenom Transportstyrelsens instruktioner gällande körkortsfotografering. Där stod inget att läsa om glasögonförbud. Jag kollade mitt gamla körkort för att förvissa mig om att jag under tio års tid kört bil med ett glasögonprytt körkort. Dessutom finns en liten notering längst ner på baksidan körkortet: 01.06. Vilket betyder att jag ovillkorligen måste ha glasögon vid framförandet av motordrivna fordon. Därmed vidhöll jag rätten att behålla glasögonen på.
Enligt fotografen skulle jag av Transportstyrelsen bli nekad ett nytt körkort på grund av dessa glasögon. Om de händelsevis såg mellan fingrarna och släppte igenom min bild skulle jag framledes bli tvungen att låta tillverka ett nytt körkort om jag byter glasögonbågar. Jag skrattade hånfullt och brutalt.

Fotografen fotade mig surmulet, avsade sig allt ansvar med betoning på att han inte tänkte betala tillbaka några pengar eller ta emot klagomål framförda av mig som kund om det inte blev något nytt körkort.
Idag ska jag in till Norrköping. Tänker gå in till fotografen och visa upp mitt nytillverkade körkort. Tacka för senast och  bjuda honom på ett fikon, plockat direkt från vårt lilla fikonträd. Utan att för den delen göra någon obscent gest. Denna gång var det inte jag som fick fikon utan den trumpne fotografen som behöver muntras upp en smula.

Uppslukade ord och en längtan efter återförening

Saknad är som att återvända till ett tomt rum där någon älskad inte längre befinner sig. Idag saknar jag min pappa. Han som just idag såg dagens ljus för 94 år sedan. En ros från vår trädgård, en liten stund på bänken i minneslunden på Skogskyrkogården. Jag är inte mycket för att prata med någon där orden uppslukas av rymden. Ändå gratulerade jag pappa på födelsedagen. Pratade om livet och saknaden efter honom. Kikade lite över axeln i förvissning om att ingen stod och lyssnade.

Jag kan inte längre frammana pappas röst. Inte heller rösten från andra som stått mig nära men som inte längre finns i min närhet. Kanske ett skydd för att minska saknaden? Minnet finns däremot i min hjärna och är för mig inte sammankopplat med att känna saknad eller längtan. Minnen hjälper mig att glädjas över det som varit och ett avstamp till allt det jag vill hinna med medan jag orkar. Som till exempel återuppleva platser som haft stor betydelse i mitt liv. Platser fyllda med minnen av en svunnen tid. Förvisso kan dessa platser skapa ett nostalgiskt vemod med en saknad över åren som springer iväg. Men mest skänker dessa platser mig glädje och tacksamhet över det som varit och det som är nu.

Mamma orkade inte följa med till minneslunden. Värmen och hennes sjukdom tär på krafterna. Jag berättade det för min pappa. Hälsade och sa att hon tänker på honom. Varje dag och varje sekund. Mamma känner en innerlig, tyst och personlig saknad efter honom. Längtar efter en återförening.
Dock bör hon ej sakna och längta törstig. Under morgontimmarna blandade jag hemmagjord vätskeersättning till mamma Spetsade med en aning svartvinbärssaft för den goda smakens skull. Misstänker att hon dricker alldeles för lite i hettan. Det gäller att pyssla om de som står mig nära medan tid är. Vet inte hur länge jag har den förmånen. När som helst kan det självklara bytas ut mot en smärtsam saknad och ett tomrum som aldrig går att fylla.