Explosiv vara och drömmen om ett eget citronträd

Flygplatsens säkerhetskontrollens syfte är att hitta föremål som är förbjudna inom det som kallas behörighetsområde och ombord på flygplane. Sällan klarar jag av denna säkerhetskontroll, vad det egentligen beror på är höljt i dunkel. Vad som säkert är, jag bär aldrig förbjudna föremål. Denna gång upptäcktes att jag var explosiv varpå en extra kontroll utfördes. Både kroppsligt och av mitt bagage. Något som inte förvånade maken ehuru han anser mig vara ytterst explosiv.
När samtliga formaliteter var avklarade och EDT-utrustningen friförklarade mig var jag och den övriga familjen inne på behörighetsområdet. Platsen där återvändande är förbjuden. Det var där jag gjorde den fasansfulla upptäckten. I bakfickan låg våra nyckelkort till hotellrummet där vi spenderat första natten på vår resa. Inte nog med det, jag hade glömt checka ut oss. I dagens moderna tider klarades fadäsen upp via mejl. Det spanska äventyret kunde således fortsätta utan vedergällning.
Planet lättade från startbanan och vi såg den svenska marken försvinna i takt med uppstigandet.

Nästa utmaning blev att hitta rätt till vårt boende i den spanska småstaden som bestod mestadels av utlänningar. Efter några telefonsamtal visade det sig, vår hyresvärd hade glömt bort vår ankomst. Också detta missöde klarades upp varpå vi fick våra husnycklar. Då kom nästa dråpslag. Vissa mycket nödvändiga persedlar låg kvar på det svenska hotellrummet. Ett nytt mejl som lugnade, grejerna fanns i hotellets reception och kunde bytas ut mot en handfull nyckelkort då vi åter var på svenska mark. Vilket så skedde i går under seneftermiddagen. Då passade maken på att försvinna, uppgivet anförtrodde jag receptionisten om förlusten. Bad honom märka upp maken med mitt namn och telefonnummer när han upphittats så kunde jag komma någon dag före julafton och hämta honom. Lyckligtvis kom maken spatserande så några ytterligare åtgärder från receptionistens sida blev därmed inte aktuellt.

Tack vare familjens äldste son med frun, vintertid bosatta i det behagliga klimatet Spanien erbjuder, har vi fått se och uppleva allt från bergens smala serpentinvägar, saltsjöar och citrusodlingar till äventyrliga shoppingcentra, det slottsliknande militärområdet Bateria los Castillos, en småländsk julgran och bevattningsanläggningar. Sålunda en resa som uppfyllde de behov turister eftertraktar.

Nu sitter vi åter här på våra hemman, tittar ut genom fönstren och konstaterar, det är svensk vinter med nederbörd. En blandning bestående av snö och regn. En vecka kvar till jul. Och vår amaryllis har öppnat upp för att visa upp sig i all sin prakt. När vinter övergår till vår ska jag plantera ett  citronträd.

Tapperhetsmedalj och kärleksformler

Det börjar dra ihop sig. Allt är förberett och i det närmaste fullbordat. Snart dags att lätta från marken och skåda ut över andra vyer.
Blommorna är vattnade och husvakten informerad om rutinerna. Barnbarnen är i extas och jag har koll på biljetterna. Mamma är utrustad med mat och omhändertagande. Jag har lovat skicka sms varje dag. Inget kan gå fel kan tyckas.

Några dagar utan åtagande som den frilandande pensionär jag är. Tanken på en fast anställning där tider måste passas varje arbetsdag känns främmande men även skrämmande. Tänker på de som ägnar sina dagar åt att putsa mässingshandtag på ett av Stockholms förnämsta hotell. Eller de som sköter om ankfarmen som en hotellägare i Memphis nödvändigtvis känner sig manad att ha på sitt hotelltak.
För att inte tala om de två sjöjungfrur som simmar omkring i ett 450 kubikmeter stora akvariet i ett hotell i Las Vegas. Allt för att behaga gästerna.
Värst är det nog för älvan i Georgia. Hennes uppgift är att överösa hotellgästerna med kärleksformler. Om det träffar rätt måste älvan förbereda bubbelbad och hålla champagnens rätta temperatur.
Det är en arbetsuppgift som kan sluta precis hur som helst. Ty det gäller att kasta formeln åt rätt håll så det inte uppstår några missöden.

Vi har packat lätt bagage. Åtminstone maken och jag som inte längre behöver tänka på små barns packning. Ju mindre bagage desto bättre. Risken är dessutom mindre att något blir kvar som sedan kommer saknas vid hemkomsten.
För visst glöms det bort saker och ting på hotellrum runt om i världen. Stackars den krake som då resväskan packades upp och den hemska upptäckten gjordes att tapperhetsmedaljen från andra världskriget låg kvar i en av hotellets byrålådor. För att inte tala om de två bortglömda pappfigurer i naturlig storlek föreställande Brad Pitt och Ryan Goslinger. Och vad förvånad ägaren till svart Range Rover med tillhörande nycklar måste ha blivit då han vid hemkomsten upptäckte att bilen stod kvar där han ställde den.
Värst av allt var det nog för den krake som glömde kvar sin svärmor på rummet. Anar att den fadäsen inte slutade lyckligt och väl.

Nu ska vi i alla fall njuta i fulla drag av trevlig samvaro, ledig tid och förhoppningsvis en och annan solglimt. Så ska vi passa på att fira vår bröllopsdag medan vi är borta. Det är nu 40 år sedan vi sa ja till att leva med varandra, sida vid sida. I nöd och lust. Vi har många gånger prövats i nöden men lusten har hela tiden funnits med. Något vi är oerhört tacksamma över. Vår kärlek till varandra är starkare än de hinder vi under året stött på. Det har snarare stärkt än stjälpt och våra gemensamma år är verkligen något värt att fira. Det behövs inga kärleksformler från någon älva i vårt äktenskap.

En krävande befattning och våndan av skitprat

Denna dag går rakt igenom i festligheternas tecken. Julsmörgås, kakor och glögg. Samt en förfrågan gällande mitt ställningstagande som resurs vid akuta behov. Därmed måste jag tänka lite extra på min figur. Inte lägga på mig några extra kilo så den för länge sedan undanhängda begravningskostymen kommer kännas allt för trång då det är dags.
Visserligen har jag gjort mitt som begravningsentreprenör men  representant vid en och annan begravning kan jag tänka mig så länge som det håller sig inom de ramar jag själv sätter upp.

Just nu är det julens fröjder som florerar med ett avbrott beroende på en stundande resa. Jag bär huvudansvaret med allt det praktiska. Bland annat vårt boende samt resebiljetterna. Bestående av 14 FJORTON biljetter. Ett mycket ansvarsfullt uppdrag som kräver yttersta noggrannhet. Biljetterna ligger i plastmappar där jag gjort markeringar vilka biljetter som är för utresan och vilka som är för hemresan. Jag har koll på läget.

Värre blev det med vårt boende där betalningen skulle vara uthyraren tillhanda senast 26 november.
Ett mejl påkallade min uppmärksamhet, där stod uttryckligen att hyresvärden kunde med omedelbar verkan säga upp vårt boende på grund av utebliven betalning. Kalla fötter och ett nervöst sammanbrott innan det ursprungliga mejlet med kontonummer i utlandsbank letades upp bland skräpposten. Där låg det, bland omoraliska erbjudanden och trånsjuka kavaljerers påträngande inviter.
Vår familjs äldste son och hans fru räddade oss från att tillbringa semesterresan sovandes på någon parkbänk i främmande land. Eftersom de är på plats och ställe och väl inbegripna i utländska kontonummer halade de upp kosing. Därmed blev vår hyresvärd nöjd och upplåter fortsättningsvis sängplats för vår räkning.

Rollen som reseledare känns krävande. Vilket jag har tidigare erfarenheter av då jag försökte få ombord en hel hembygdsföreningen  på en dubbelbokad båt som skulle föra oss längst med Göta kanal. Vissa av hembygdsföreningens äldsta medlemmar försökte avsätta mig från min post som reseledare samt styrelseledamot med omedelbar verkan. Endast ett kafébesök i Motala kunde stilla  känslostormarna som uppstod och jag fick behålla min av årsstämman valda position.

Nu känns hela upplägget med vår förestående resa någorlunda hanterbart. Gäller bara att övertyga stortvillingarnas lillebror att flyget är snabbaste sättet för förflyttning. Han känner sig tveksam och funderar om han ska ta tåget. Han menar att flygplan är bajs. Vilket jag i och för sig kan hålla med om med tanke på miljön. Å andra sidan anser gossen  att det mesta är bajs. Vilket han ofta och gärna påtalar för den som orkar lyssna.

Sköldpaddsstek och oätliga revben

I söndags tändes den. Världens högsta adventsljusstake. I alla fall var den högst fram till förra året då Malmö snuvade vår kommun på äran och berömmelsen.

Ljusstaken i Malmö är monterad på Öresundsbrons pyloner och är överlägsen med sina 220 meter medan Norrköping får nöja sig med 50 meter ljusstake. Värmekyrkans fyra skorstenar omvandlas årligen till adventsljusstake vilket skapat en tradition bland oss boende i Norrköping kommun.

Hos oss är det tradition att till varje jul baka vörtbröd. Sedan många år tillbaka bakar jag surdegsvörtbröd. Till detta krävs en väl mogen surdeg så under gårdagen sattes denna surdeg. Assisterad av stortvillingarnas lillebror. Vilken var fullt och fast övertygad om att det var chokladpudding vi höll på att tillreda. Besvikelsen i gossens ögon gick inte att misstolka.
Som en stämningshöjare tog jag ur kylskåpet fram en färsk kyckling. Att låta gossen hjälpa farmor steka kyckling borde lätta hans tyngda börda på grund  av utebliven chokladpudding.

Gossebarnets sorgsna blick övergick till ren och skär skräck när jag daskade den likbleka kycklingen på skärbrädet. Han slog ut med händerna i en förtvivlad gest och skrek att jag inte fick döda sköldpaddan. Med en konservöppnare försökte han parera knivens vassa egg att tränga igenom kycklingen knottriga skinn.
Själv försökte jag se likheten mellan en slaktad kyckling och en sköldpadda.
Endast pepparkaka och mjölk kunde stilla hans upprörda sinne över sköldpaddans dystra öde.

När kycklingen äntligen var styckad, stekt och överhöljd med gräddig currysås erbjöd jag barnet ett smakprov. Han nekade. Ansåg stekt sköldpadda vara helt oätlig. Inte ens en tillsats av curry kunde få honom att falla för frestelsen.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på barns upplevelser. Det som verkar vanligt och vardagligt normalt för en vuxen kan se annorlunda för ett barn. Jag minns så väl då jag var barn och trodde att min mamma serverade mig telefoninstallatörens revben under jullunchen. Upprinnelsen var nämnda telefoninstallatör som satte in vår svarta bakelittelefon. Under hela installationen jämrade han sig över sina revben som värkte efter det att han ramlat och brutit av några av dem. Mamma föll in i klagolåten för att på så vis visa sin medkänsla. Personligen trodde jag att när mannen plockade ihop sina verktyg lämnade han samtidigt kvar revbenen. Färdiga att marineras i olja och kryddor.

Historien om revbenen har följt mig genom hela min uppväxt. Innan min mormor föll in i ett annat medvetande påminde hon mig gärna och ofta om revbenen som jag vägrade äta.

Långlivad flaska och starka äggkoppar

Så, nu har vårt hem antagit en julig outfit. I år som alla andra år strejkar en av våra adventsljusstakar. Och i år som alla andra år tänker jag, nästa år då ska jag ha koll på läget. Se till att extra lampor finns hemma, be maken om en översyn för kontroll av sladdar och elförsörjning. Men då Knut knackar på dörren och jag i glädjefull iver plockar undan allt för att gå våren till mötes faller mina ambitioner om nästkommande advent i glömska.

För övrigt strilar regnet ner, dropparna studsar muntert mot nytvättade fönster. Jag drar för julgardinerna och skjuter undan förhoppningarna om en vit och kall advent. Som ett gammaldags julkort.
Å andra sidan, i förrgår var det minus 12 grader. Isiga bilrutor som vägrade släppa greppet trots kraftfulla drag med isskrapan. Då muttrade jag över kylan, blåste min varma andedräkt över stela fingrar och kalla händer. I människans natur ligger den eviga klagan och önskan om något som är bättre än det som är för stunden.

I år har jag pyntat lite extra. Tagit fram julsaker som väcker känslor. Jag kastas tillbaka till tider då våra barn var små. Saker som fått vara kvar i jullådan när barnen flyttat hemifrån.
Fyra saker finns kvar från då jag själv var barn. En bonad föreställande tomtebarn som har sin hemvist i ett rött äpple, en röd gris som min moster Karin sydde till mig, en rund ljusstake av trä samt en stor smällkaramell som är en gåva från min farfar. Mina julsaker som våra barn vuxit upp med.

I mitt andra liv var julen förknippad med ångest. En ångest som satt kvar under många år. Oron som kröp under skinnet och accelererade i takt med dagarna fram till julafton. Innan min kropp och mitt förnuft sa mig, då är inte nu. Nya tider och nya förutsättningar. Trygghet och lugn. Men framför allt, alkoholfria jular. Den bästa julgåvan till alla barn och som jag önskar att alla barn får uppleva. Precis så som jag fick uppleva julen när jag var barn. Mina föräldrar drack starkvinsglögg. Ur äggkoppar. Stående i köket på julafton slog de ihop sina äggkoppar, sa God jul och skål. Sedan åkte flaskan tillbaka in i skåpet och där fick den stå till nästkommande jul. En flaska glögg räcker många julaftnar om det endast hälls upp två äggkoppar om året.

Om en stund åker maken och jag in till Norrköping. Jag ska på jobb och maken ska se till att jag känner mig trygg då jag ska gå från och till bilen. Därefter ska vi äta på restaurang. Och när vi kommer hem ämnar vi dricka glögg. Inköpt på Ica. Dricker inte ur äggkoppar utan ur glöggmuggar.
På söndag är det advent. Härliga tider stundar!