Härskna mandlar och påtvingat vuxenliv

"Nu kommer du aldrig mer att drabbas av halsont", sa läkaren på Centralsjukhuset i Karlstad och skar ut mina härskna halsmandlar.
Ack, vilken naiv tanke. Visserligen befriades jag, då som 16-åring, från ständigt återkommande halsinfektioner vår och höst. Något som krävde penicillin ur apotekets bruna glasflaska. Jag matades två gånger om året med den illasmakande smörjan från det jag lärde mig gå till den dagen operationen blev ett måste. Benämningen resistensutveckling var ännu inte uppfunnet.

Genom de feberyrsliga dimmorna såg jag läkaren plocka upp sina instrument ur sin stora läkarväska. Han var kallad hem till oss av min mamma. Så var praxis. Läkaren kom till den sjuke istället för tvärt om. Efter den sedvanliga halsbesiktningen och febertagning med kvicksilvertermometern skrev läkaren ut ett recept. Pappa körde in till Kristinehamn och hämtade ut min medicin. Kvällstid genom apotekets nattlucka som öppnades av jourhavande apotekare.

Dagarna som följde hälsade syster Birgit på. Distriktssköterskan med uppdrag att journalföra  händelseutvecklingen och hålla koll på medicinflaskans stadigt sjunkande innehåll. Varje sked åtföljdes av ett glas sockerdricka. Syster Birgit berömde mamma för god omvårdnad och mig för att vara en  beskedlig patient.
Många gånger under många år hjälpte syster Birgit mig genom halsflussens obarmhärtiga plågor. Men den dag då jag som ung vuxen behövde hennes hjälp såg hon på mig med sorgsna ögon. Sa, "tyvärr Carina, det här kan jag inte hjälpa dig med. Det måste du klara av på egen hand".
Syster Birgit med sina mjuka händer och milda utstrålning. Vad jag hatade henne just då!

När jag opererade bort halsmandlarna hade jag lämnat dockskåpslek, dockan Julia och Barbie bakom mig. Jag läste Stephen Spenders böcker om klasskamp. Ville bli kommunist, flytta till Kuba och skörda sockerrör. Jag stod i det avslutande skedet av den mest upproriska delen av tonårstiden. Två år senare tvingades jag alldeles för tidigt in i vuxenlivet. Vilket jag på långa vägar inte var mogen för.
Teven i sjukhusets dagrum visade En dag i vilda västern med bröderna Marx. Jag skrattade högt och det blödde ymnigt ur halsen. Sjuksköterskan i stärkt vit rock greppade min arm. Förmanade, bad mig skratta tyst. Jag störde de andra sjuklingarna på samma avdelning. Sjuksköterskor i stärkta rockar utstrålade auktoritet och jag fann det för gott att lyda.

Det blev inget av med mina kommunistiska drömmar. Stephen Spenders bok hamnade bland gömmorna men halsmandlarna var för alltid borta. Idag har jag väldigt ont i halsen. Det känns som ett öppet sår då jag sväljer. Någon läkare med stor väska och en syster Birgit i släptåg tillhör en förgången tid. Nu får den som är sjuk känna sig lyckligt lottad om primärvården har någon läkare att tillgå. Annars finns det virtuella vårdcentraler med allmänläkare som kan ge digital vård. Något som kostar landstinget miljoner i förlust sägs det på nyheterna.

Otillåten väderspänning och texter som berör

Måste tillstå, jag som inte gillar snö blir förförd av det vackra landskap som dagen bjudit på. De snötäckta vyerna för tankarna till ett julkort i gammaldags klassisk stil.
På grund av onda halsar, hosta och kroppslig temperaturhöjning är vi dock nödgade att beskåda härligheten genom glasrutan. Med ett undantag, jag har varit till mataffären och julhandlat. Nu återstår enbart lite småplock. Jag känner mig präktig som avklarat allt i mycket god tid.

Trots vinterns skönhet är kyla. snö och is förenade med vissa besvärliga moment. Snöskottning i första hand men också rengöring av bilrutor innan färd. Lagen säger, den som kör med isiga bilrutor kan få böter. Något bilburna spanjorer inte behöver bekymra sig om. Däremot säger den spanska lagen att det är strängeligen förbjudet att måla sina läppar under bilkörning. Vilket, likt isiga bilrutor i Sverige, kan ge böter som påföljd.

Ibland funderar jag precis som många andra hur lagar och regler tillkommer. Vem det egentligen är som sitter och klurar ut bötesstraff. I Oklahoma är det till exempel förbjudet att låta en åsna sova i badkaret efter klockan 19.00. Världen består av åsnor så i mitt tycke är det oklart på vilka åsnor det egentligen åsyftas.
I Chicago bötfälls den som äter i ett brinnande hus och i England är det förbjudet att befinna sig i onykter tillstånd på puben. Dessutom bötfälls den engelsman som äter knölsvan. Drottning Elizabeth II har däremot sin fulla rätt att hugga in på av slottskockens tillredda knölsvan. Utan att det för den delen kostar henne annat än de nödvändiga ingredienser som krävs för smaken av svan ska förhöjas.
I South Dakota blir det böter om någon råkar somna inne i en ostfabrik och i Minnesota finns en lag som säger att det är förbjudet för någon att hänga herr-och damunderkläder på ett och samma klädstreck. På torsdagar efter klockan 18.00 får ingen släppa väder på offentliga platser i Florida och fram till mitten av 1900-talet fick ogifta män inte valla får i Sverige.

Kanske låter jag bitter över alla lagar. Rent utav olycklig. Jag fick häromdagen ett mejl från någon som läst min blogg. Denne någon var villig att dra upp mig ur den mörka avgrund som personen ansåg jag låg och famlade i. Personen vars namn jag redan glömt sade sig gjort en djupdykning i mina texter och fann då att en mycket olycklig människa låg bakom de skrivna raderna. Med behjärtansvärd medmänsklighet kunde jag få hjälp ur tragiken genom ett svarsmejl och en insättning av en ansenligt stor summa pengar på det uppgivna kontot.

Jag måste ta reda på om det är lagligt att mot betalning utan kvitto låta någon behandla mig för melankoli. Eller så får jag helt enkelt sluta blogga så sinnesstämningen höjs. Kanske ligger problemet i att jag retat upp någon med mina texter men det tänker jag varken betala eller be om ursäkt för.

Explosiv vara och drömmen om ett eget citronträd

Flygplatsens säkerhetskontrollens syfte är att hitta föremål som är förbjudna inom det som kallas behörighetsområde och ombord på flygplane. Sällan klarar jag av denna säkerhetskontroll, vad det egentligen beror på är höljt i dunkel. Vad som säkert är, jag bär aldrig förbjudna föremål. Denna gång upptäcktes att jag var explosiv varpå en extra kontroll utfördes. Både kroppsligt och av mitt bagage. Något som inte förvånade maken ehuru han anser mig vara ytterst explosiv.
När samtliga formaliteter var avklarade och EDT-utrustningen friförklarade mig var jag och den övriga familjen inne på behörighetsområdet. Platsen där återvändande är förbjuden. Det var där jag gjorde den fasansfulla upptäckten. I bakfickan låg våra nyckelkort till hotellrummet där vi spenderat första natten på vår resa. Inte nog med det, jag hade glömt checka ut oss. I dagens moderna tider klarades fadäsen upp via mejl. Det spanska äventyret kunde således fortsätta utan vedergällning.
Planet lättade från startbanan och vi såg den svenska marken försvinna i takt med uppstigandet.

Nästa utmaning blev att hitta rätt till vårt boende i den spanska småstaden som bestod mestadels av utlänningar. Efter några telefonsamtal visade det sig, vår hyresvärd hade glömt bort vår ankomst. Också detta missöde klarades upp varpå vi fick våra husnycklar. Då kom nästa dråpslag. Vissa mycket nödvändiga persedlar låg kvar på det svenska hotellrummet. Ett nytt mejl som lugnade, grejerna fanns i hotellets reception och kunde bytas ut mot en handfull nyckelkort då vi åter var på svenska mark. Vilket så skedde i går under seneftermiddagen. Då passade maken på att försvinna, uppgivet anförtrodde jag receptionisten om förlusten. Bad honom märka upp maken med mitt namn och telefonnummer när han upphittats så kunde jag komma någon dag före julafton och hämta honom. Lyckligtvis kom maken spatserande så några ytterligare åtgärder från receptionistens sida blev därmed inte aktuellt.

Tack vare familjens äldste son med frun, vintertid bosatta i det behagliga klimatet Spanien erbjuder, har vi fått se och uppleva allt från bergens smala serpentinvägar, saltsjöar och citrusodlingar till äventyrliga shoppingcentra, det slottsliknande militärområdet Bateria los Castillos, en småländsk julgran och bevattningsanläggningar. Sålunda en resa som uppfyllde de behov turister eftertraktar.

Nu sitter vi åter här på våra hemman, tittar ut genom fönstren och konstaterar, det är svensk vinter med nederbörd. En blandning bestående av snö och regn. En vecka kvar till jul. Och vår amaryllis har öppnat upp för att visa upp sig i all sin prakt. När vinter övergår till vår ska jag plantera ett  citronträd.

Tapperhetsmedalj och kärleksformler

Det börjar dra ihop sig. Allt är förberett och i det närmaste fullbordat. Snart dags att lätta från marken och skåda ut över andra vyer.
Blommorna är vattnade och husvakten informerad om rutinerna. Barnbarnen är i extas och jag har koll på biljetterna. Mamma är utrustad med mat och omhändertagande. Jag har lovat skicka sms varje dag. Inget kan gå fel kan tyckas.

Några dagar utan åtagande som den frilandande pensionär jag är. Tanken på en fast anställning där tider måste passas varje arbetsdag känns främmande men även skrämmande. Tänker på de som ägnar sina dagar åt att putsa mässingshandtag på ett av Stockholms förnämsta hotell. Eller de som sköter om ankfarmen som en hotellägare i Memphis nödvändigtvis känner sig manad att ha på sitt hotelltak.
För att inte tala om de två sjöjungfrur som simmar omkring i ett 450 kubikmeter stora akvariet i ett hotell i Las Vegas. Allt för att behaga gästerna.
Värst är det nog för älvan i Georgia. Hennes uppgift är att överösa hotellgästerna med kärleksformler. Om det träffar rätt måste älvan förbereda bubbelbad och hålla champagnens rätta temperatur.
Det är en arbetsuppgift som kan sluta precis hur som helst. Ty det gäller att kasta formeln åt rätt håll så det inte uppstår några missöden.

Vi har packat lätt bagage. Åtminstone maken och jag som inte längre behöver tänka på små barns packning. Ju mindre bagage desto bättre. Risken är dessutom mindre att något blir kvar som sedan kommer saknas vid hemkomsten.
För visst glöms det bort saker och ting på hotellrum runt om i världen. Stackars den krake som då resväskan packades upp och den hemska upptäckten gjordes att tapperhetsmedaljen från andra världskriget låg kvar i en av hotellets byrålådor. För att inte tala om de två bortglömda pappfigurer i naturlig storlek föreställande Brad Pitt och Ryan Goslinger. Och vad förvånad ägaren till svart Range Rover med tillhörande nycklar måste ha blivit då han vid hemkomsten upptäckte att bilen stod kvar där han ställde den.
Värst av allt var det nog för den krake som glömde kvar sin svärmor på rummet. Anar att den fadäsen inte slutade lyckligt och väl.

Nu ska vi i alla fall njuta i fulla drag av trevlig samvaro, ledig tid och förhoppningsvis en och annan solglimt. Så ska vi passa på att fira vår bröllopsdag medan vi är borta. Det är nu 40 år sedan vi sa ja till att leva med varandra, sida vid sida. I nöd och lust. Vi har många gånger prövats i nöden men lusten har hela tiden funnits med. Något vi är oerhört tacksamma över. Vår kärlek till varandra är starkare än de hinder vi under året stött på. Det har snarare stärkt än stjälpt och våra gemensamma år är verkligen något värt att fira. Det behövs inga kärleksformler från någon älva i vårt äktenskap.

En krävande befattning och våndan av skitprat

Denna dag går rakt igenom i festligheternas tecken. Julsmörgås, kakor och glögg. Samt en förfrågan gällande mitt ställningstagande som resurs vid akuta behov. Därmed måste jag tänka lite extra på min figur. Inte lägga på mig några extra kilo så den för länge sedan undanhängda begravningskostymen kommer kännas allt för trång då det är dags.
Visserligen har jag gjort mitt som begravningsentreprenör men  representant vid en och annan begravning kan jag tänka mig så länge som det håller sig inom de ramar jag själv sätter upp.

Just nu är det julens fröjder som florerar med ett avbrott beroende på en stundande resa. Jag bär huvudansvaret med allt det praktiska. Bland annat vårt boende samt resebiljetterna. Bestående av 14 FJORTON biljetter. Ett mycket ansvarsfullt uppdrag som kräver yttersta noggrannhet. Biljetterna ligger i plastmappar där jag gjort markeringar vilka biljetter som är för utresan och vilka som är för hemresan. Jag har koll på läget.

Värre blev det med vårt boende där betalningen skulle vara uthyraren tillhanda senast 26 november.
Ett mejl påkallade min uppmärksamhet, där stod uttryckligen att hyresvärden kunde med omedelbar verkan säga upp vårt boende på grund av utebliven betalning. Kalla fötter och ett nervöst sammanbrott innan det ursprungliga mejlet med kontonummer i utlandsbank letades upp bland skräpposten. Där låg det, bland omoraliska erbjudanden och trånsjuka kavaljerers påträngande inviter.
Vår familjs äldste son och hans fru räddade oss från att tillbringa semesterresan sovandes på någon parkbänk i främmande land. Eftersom de är på plats och ställe och väl inbegripna i utländska kontonummer halade de upp kosing. Därmed blev vår hyresvärd nöjd och upplåter fortsättningsvis sängplats för vår räkning.

Rollen som reseledare känns krävande. Vilket jag har tidigare erfarenheter av då jag försökte få ombord en hel hembygdsföreningen  på en dubbelbokad båt som skulle föra oss längst med Göta kanal. Vissa av hembygdsföreningens äldsta medlemmar försökte avsätta mig från min post som reseledare samt styrelseledamot med omedelbar verkan. Endast ett kafébesök i Motala kunde stilla  känslostormarna som uppstod och jag fick behålla min av årsstämman valda position.

Nu känns hela upplägget med vår förestående resa någorlunda hanterbart. Gäller bara att övertyga stortvillingarnas lillebror att flyget är snabbaste sättet för förflyttning. Han känner sig tveksam och funderar om han ska ta tåget. Han menar att flygplan är bajs. Vilket jag i och för sig kan hålla med om med tanke på miljön. Å andra sidan anser gossen  att det mesta är bajs. Vilket han ofta och gärna påtalar för den som orkar lyssna.