Ändrad inriktning och energisatsning

När jag blev sjuk för arton år sedan förväntade jag mig uppbackning av min dåvarande arbetsgivare.
Jag misstog mig, blev istället ett problem. Inte bara för min arbetsgivare, hela livet blev problematiskt. För min familj, vänner och mig själv.
Det stöd jag fick från Försäkringskassan, läkare och så småningom Arbetsförmedlingen hade jag dock inte förväntat mig och är inget den som idag drabbas av segdragen sjukdom kan förvänta sig.
Jag tänker inte längre så ofta tillbaka på den tiden. Bara ibland, när jag känner av stressen, stickningarna i skinnet strax under halsen och de där snabba inandningarna som av lufthunger gör sig gällande.

Idag tar jag in lagom doser av förväntningar. Jag utvärderar och är realistisk. Något jag jobbat hårt med under de senaste sex åren för att lära mig. Lägger inte ansvar på någon annan utan försöker klura ut hur jag ska uppnå de förväntningar jag hoppas på. Ändrar inriktning om det krävs, kämpar emot då det känns som om jag fastnat och har upptäckt att min strategi ger mig energi men också självförtroende.

Tidigare, när jag var yngre, klamrade jag mig lätt fast vid en förväntad tanke. Rädd att tappa fotfästet och kliva över den gräns någon annat satt upp för att spärra min väg framåt. Jag eldade upp konflikter istället för att hitta smarta lösningar. Insikten om hur andra människor agerar beror på deras egna problem och rör inte mig även om jag råkar hamnar i skottgluggen. Det gäller att ducka och göra som vi blivit lärda; låta det främsta intresset gälla mig själv.

Höga förväntningar kan resultera i besvikelse. Speciellt om jag ger en gåva från hjärtat. Om det jag ger till någon annan besvaras med likgiltighet eller egoism smärtar det. För att inte försumma mina egna behov prioriterar jag mig själv. Vilket kan väcka anstöt hos vissa. Men faktum är, kärleken jag ger till mig själv ger balans och inre frid.

Vad har jag då för förväntningar inför denna dag? En trevlig stund med dottern då jag ska besöka henne på jobbet. Att mamma blir glad när jag kommer in på en fika. Det finns inga låga förväntningar inför dagens enkla men betydelsefulla förehavande.

Offentlig nakenhet och täta fransar

Sommartid. Vilket innebär förnyad energi. De tömda depåerna fylls på och krafterna återvänder. Känner att även mitt yttre bör förnyas, ett par lätta och luftiga byxor kommer väl till pass nu när vårsolen strålar och fåglarna bygger bo.
Nu är jag ingen hängiven shoppare, helst utför jag mina inköp via nätet. Men byxor, det är lite knepigt. De tenderar att vara för trånga runt midjan och för långa i benen.
Eftersom jag hade två frilansande jobb i Norrköping passade jag på med ett besök i en av stadens klädbutiker. Eller rättare sagt, flertalet av butikerna ty inget jag kollade in föll mig på läppen.
Färgerna stämde inte överens med min image eller så var tyget tryckt i leopard.
När jag nästan gett upp hoppet fann jag byxan, helt i min smak. Linnefärgade, lagom sladdriga och med resår i midjan.
Eftersom jag var osäker på storleken tog jag med mig två par in i provhytten. Lika mycket som jag avskyr att vimsa runt i butiker avskyr jag provhytter. Jag blir stressad, svettig och på dåligt humör.

Det första paret jag provade passade perfekt. Lättad återgick jag i min ursprungliga klädsel, drog upp jackans blixtlås, hängde det par byxor jag inte ämnade köpa på hänvisad plats och stegade segerviss mot kassan.
"Har du inte glömt något"?
Damen i kassan tittade storögt på mig. Mitt hjärta började bulta, nu tror hon att jag knyckt det andra paret byxor.
"Nej, jag hängde upp de andra byxorna som jag inte vill ha på ställningen utanför provhytten"!
Damens blick sökte sig ner över mina ben. Mina ögon följde efter och med fasa såg jag ett par vinterbleka ben sticka upp ur mina vinterkängor.
De gamla urtvättade jeansen låg kvar på pallen i provhytten.

Jag blev så nöjd med mina nya byxor att jag beslutade mig för inköp av ytterligare ett par. Fast i annan färg. Vid nästa stadsresa gick jag tillbaka till butiken. Denna gång behövde jag inte uppsöka provhytten. Storleken var redan utstakad.
För ytterligare förnyelse ämnade jag köpa en mascara. Den jag har i badrumsskåpet är tjugo år gammal och efterlämnar enkom små flagor färg som hamnar på mina kinder. Önskad effekt bestående av täta långa ögonfransar uteblir.
Butiken var fiffig, förutom kläder finns där också smink. Jag sökte i hyllorna efter en brun mascara. Undersökte utbudet noga. Läste och lade tillbaka.  En butiksanställd upptäckte min förvirring och grep in med hjälpande råd.
"Jag vill ha en mörkbrun färg".
"Verkligen, tyvärr men vi har inga mörkbruna läppstift".
Hon förflyttade sig några meter bort från hyllraden. Plockade fram en mörkbrun mascara och log.
Hon skickade utan ett ord med mig en flaska mascaraborttagningsolja efter det jag frågat om mascaran går att avlägsna med vanligt vatten.
Däremot avböjde jag erbjudandet gällande bomullsrondeller. Självklart har jag bomullsrondeller, det har väl varenda människa!

En nitisk lärling och livsavgörande val

Ännu en solig vårdag. Önskvärt vore att jag fick möjlighet att sitta ute och lapa sol. Men icke, plikten kallar. Som till exempel, mjölken är slut i vårt kylskåp, mamma behöver bröd och ett frilansande uppdrag inbokat.
Jag började med mjölk och bröd. Passade på när jag ändå var i affären att köpa snus.
Under några dagar har jag sett dem, de som antagligen ska jobba som semestervikarier.  De sitter i kassan medan den med mångårig erfarenhet instruerar då det behövs. Nykomlingarna är artiga, glada och tillmötesgående. Lyssnar uppmärksamt på kunder och övrig personal. Allt för jobbet ska behaga samtliga inblandade.

Idag satt en yngling i kassan. Skannade in mina varor och frågade så som en kassör ska fråga.
"Får det vara något mer"?
"Ja tack, en dosa snus".
Grabben plockade fram önskad tobaksvara, höll den i handen och synade mig noga.
"Du är väl arton år?"
"Nej tyvärr, men jag önskar att jag vore det!"

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag starta vid arton år. Göra om alla de felaktiga val jag gjorde då. Inte kasta mig in i det verkliga vuxenlivet utan låta ungdomen blomstra, fritt och bekymmerslöst. Sätta upp mål och se till att målsnöret sprängs.
Då när jag var arton år  tjänade jag 14 kronor i timman vid supportsvarven i industrilandskapets värld. Ett frimärke kostade 75 öre, Gudfadern visades på biografen och Annefrid, Björn, Benny och Agneta slog sig fram med  Ring Ring.

Jag tog körkort och pappa lånade motvilligt ut sin bil. Mina föräldrar miste en hundralapp i månaden ty barnbidraget upp hörde samma dag som jag fyllde arton år.
Olof Palme var statsminister, Pelle Svanslös pappa Gösta Knutsson avled och Wilhelm Moberg drunknade utanför Väddö.

Vem hade jag varit idag om jag gjort andra val, när jag var arton år? Inget att spekulera över, men när jag ser ungdomar i den åldern jag var då blir jag glad att de inte gjort de val jag en gång gjorde.
Glad över deras självständighet, framåtanda och att de befinner sig precis där de ska vara.

Talande ben och gula vingar

Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp.
Ny fröjd i varje sinne, nytt liv får varje knopp.
Hur livligt solen strålar, hur majestätisk mild.
För dödliga hon målar, odödlighetens bild.
Förskönad nu naturen, står klädd i högtids dräkt.
Vad ljuvlig vällukt buren till oss av vindens fläkt.
Vad prakt, vad rikedomar som skiftar tusenfalt.
Se, runtomkring dig blommar och lever doftar allt.

Svensk psalm 197, om nu någon vill brista ut i jubelsång över vårens ankomst...
För visst pirrar det av glädje i varje skrymsle av det innersta. Till och med i nyckelbenen kan jag känna ett lyckorus.
Mina nyckelben är hyperkänsliga. När jag känner en stor ledsenhet föregår värken i nyckelbenen tårarnas flöde. Precis som när jag är riktigt glad, då värker inte nyckelbenen utan istället pirrar det i dem. Om känslan i mina nyckelben beror på att jag som barn bröt det ena vid ett fall från en kärra kan jag inte med säkerhet hävda.
Jag minns dock fallet med knivskarp tydlighet. Pappa som rusade fram, lyfte upp mig och körde direkt till Filipstads sjukhus. Min förfäran när den kvinnliga läkaren raskt och bestämt klippte sönder mitt livstycke för att lättare komma åt att undersöka skadan.
Jag i pappas knä, läkaren på en blank snurrstol framför oss. Jag skrek när hon klämde runt nyckelbenet. Pappa strök sin hand tröstande över mitt ben och läkaren fnissade. Pappa drog generat åt sig handen när han upptäckte att det var på läkarens lår han förde sin hand upp och ner.

Idag kom en citronfjäril fladdrande som från ingenstans. Dem nästan strök min kind med sina vingar, jag stannade upp och förundrades. Över solen, ljuset och citronfjärilen snabba, lite knyckiga rörelser.
Serotonin, dopamin och en skvätt feromoner flödar medan sömnhormonet pausar.
Med av lycka vibrerande nyckelben möter jag våren, glädjen och ljuset. Jag vill hålla kvar känslan i evigheters evighet. Tänker, i år, ja i år då ska jag försöka att inte låta våren försvinna in i sommaren utan att jag hinner med att njuta av allt det nya som står till buds.

Sjösjuka och berikande hjärtan

Dagen har inletts med kraftig blåst. Vid frukostbordet kunde vi konstatera att småfåglarna hade svårt att hålla rätt kurs då de siktade in sig på sitt egna bord för att äta sin frukost. På Glan försvann sjöfåglarna och dök på vid nästa våg och jag blev rent utav sjösjuk av skådespelet sjön bjöd på.

Jag kände medlidande med fåglarna som tvingas vistas ute oavsett väder. Det slog mig att det går att känna medlidande över mycket. Även medmänsklighet. En viktig egenskap som enligt många anses vara berikande det egna hjärtat. Medmänsklighet för oss närmare varandra, en påminnelse att vi inte är ensam ute i kylan.

En äldre kvinna som jag lärt känna bad mig om hjälp. Visst, jag ställer alltid upp om det behövs. Men, det finns de som har kompetens, utbildning och förmåga att gå längre än vad jag kan i specifika fall. Därav ringde jag vårdcentralen för rådgivning.
Bemötandet jag fick var så långt ifrån medmänsklighet det går att komma. I dagens samhälle ska vi klara oss på egen hand. Här ska inte någon självutnämnd samarit ta till orda. Eller be om goda råd via sjukvårdens inrättningar. Det handlar om ansvar. Precis, jag känner ett ansvar för någon som behöver hjälp visa sjukvården!

Samtalet var dömt att misslyckas redan inledningsvis. Det jag trodde skulle bli en kraft till förvandling blev istället till ett mänskligt avståndstagande där budskapets innebörd löd "sköt dig själv och skit i andra".
Skrid till handling, uppmanade mitt inre. Och jag löd min inre röst och knäppte bort samtalet.. Mitt i och rakt av. Respektlöst och brutalt. Få straff är så kännbara som att slänga på luren i någons öra. Även om det inte i dagens moderna samhälle då uteslutande alla har mobiltelefoner går att slänga på luren. Effekten liksom uteblir en smula genom att bara trycka bort ett samtal. Men jag kände mig rätt nöjd med mitt agerande trots allt.

Hur det gick med kvinnan? Jodå, jag fick henne till vårdcentralen. Min medmänsklighet förbjöd något annat. Öga mot öga med vårdpersonalen löste sig problemet. Det gäller att inte ge upp i första taget. Närkontakt borde utskrivas på recept och inte enbart skötas genom telefon. Belöningen för min medmänsklighet blev en semla. Medmänsklighet i vardagen gör världen lite bättre att vistas i.