Befriade fötter och ett dystert monument

Knopp i syrenen, ytterdörren på vid gavel, atlanfika och jag har tagit av mig strumporna. Släppt tårna fria och gjort några trevande barfotasteg på gräsmattan som grönskar.
Våren när den är som bäst. Här hemma. Jag längtar inte bort någonstans.

Glan ligger lugn och stilla. Inte en krusning syns på den spegelblanka vattenytan. Nitiska fiskare försöker sig på att dra upp en gös lagom till påskbuffén. Hur det är med fiskelyckan kan jag inte orda om eftersom varken maken eller jag är några fiskare. Vi har gjort tappra försök. I timtal kastat i och vevat upp. Kroken har alltid förblivit tom. När grannfrun för några år sedan drog upp en gädda, längre och större än hon själv lade vi undan våra fiskespön och har sedan dess aldrig ens nuddat vid tanken på nyfångad fisk.
Kanske skulle jag försöka mig på jägarexamen. Rådjuren har ätit upp våra penséer meddelade maken för en stund sedan. Det borde inte vara helt omöjligt att sätta ett perfekt skott som för alltid gör slut på ofoget.

Något som ger oss boende i vårt område huvudbry är den båt som någon sedan två år tillbaka dumpat intill strandkanten. Ingen tycks vilja veta av den och nu har jag kontaktat Norrköpings kommun och polismyndigheten. Enheten miljö- och hälsoskydd gjorde det lätt för sig. Skickade ärendet vidare. Till en annan kommunal avdelning. Polisen tog dock det hela på största allvar. Skickade ut en patrull som när den tekniska utredningen var klar ringde mig.
Tyvärr, båten är så vitt vi kan se inte stulen så nu kan vi inte göra något mer i saken. Båten ligger på det kommunala skrivbordet.

Alltså, vi får inte forsla bort båten, ej heller sälja den eller använda den som bränsle när valborgsmässoeldarna tänds. Mitt förslag att släpa ut båten mitt i Glan, borra ett hål och sedan låta den sjunka till de sälla djupen motargumenterades inte av polismaktens utsände. Bara en antydan om böter eller fängelse i upp till ett år. Men ett miljöbrott att dumpa båtar det är  alla inblandade parter  överens om. Förutom båtägaren som har sina egna metoder.
Jag har till och med gått så långt att jag försökt pracka på David som jobbar på ICA flytetyget. Ej heller detta lyckades. Så nu står båten där den står. Som ett dystert monument över alla som tröttnat på att vara båtägare.

Lusta och en snål kärring

Påsken är helgen som slår alla andra helger. Den är viktig i så många avseenden. Och i år är det dessutom vår. Bara en sån sak ger mig glädjefnatt.
Påsken har för mig legat lite i träda under några år. Men nu har lusten till firandet åter blommat upp. Vi väntar hit barn och barnbarn. Samt min mamma som ännu hänger med. Om än mycket trött och sliten. Det är jobbigt att vänta in den eviga vilan.

Jag har dammat av påskpyntet och plockat in påskliljor där knopparnas hölje äntligen släppt sitt grepp. I min iver och lusta  har jag inför den stundande högtiden till och med klätt upp en liten björk som växer framför vår trappa. I fjädrar och konstgjorda ägg.
Påskgodiset jag inhandlat till barnbarnen är i det närmaste uppätet. Det måste bli en ny resa till affären innan påskafton.

Också maken tycks ha drabbats av påskivern. Förnöjsamt överräckte han en påsen. Fylld med kycklingar, hönor och harar. Gjorda av marsipan. Samt en chokladpåskhare.
"Allt är bara till dig", sa han.
En påse fylld med marsipan och en chokladhare bara till mig! Påskens inledning kan inte bli bättre.
Jag kan skatta mig lycklig som är gift med denne man!

I morgon väntas invasion av påskkärringar. Som också vill ha godis. Förr om åren byttes ett påskbrev ut mot något gott. När jag tänker efter var det väldigt länge sedan jag såg ett traditionellt påskbrev, skapat av barnahänder. Däremot vimlar det av påskkärringar i varierande storlekar.
Av ren nyfikenhet har jag läst mig till att under 1800-talet målades påskbreven med lingonsaft och gulmåra. Med brevet tillhörde en vers och det var viktigt att ingen kunde lista ut vem kreatören tillika avsändaren var. Den mest ambitiöse påskkärringen kunde till och med lägga godis i påskbrevet.
Då var det spännande när den anonyme påskkärringen kom på hemligt besök. Idag känns det mest krävande eftersom besöket förväntar sig belöning i form av smågodis. Något som tenderar att försvinna lika fort som det kommer in i vårt hem. Därför kan påskkärringar inte förvänta sig något hos oss såtillvida de inte drar benen efter sig om de ämnar komma hit. Dessutom är det eventuella kvarvarande godiset reserverat till barnbarnen.

Knackar det på vår dörr tänker jag inte visa upp min påse. Den är bara till mig, vilket maken nogsamt påpekade när han överlämnade den.

Lingon med bubbel och boggiaxlar

Vi ämnade utforska våren. En småtvillingflicka och jag. Medhavd matsäck och rejäla skor. Snön och kylan satte stopp för våra planer. Vi for till Brunneby musteri i stället. Ett ställe så nära naturen det går att komma med sitt stora utbud av saft, sylt och must.
Ett tråkigt ställe, konstaterade barnet. Hon ville till Flygvapenmuseet i Linköping. När mormor hänger med sitt barnbarn en hel eftermiddag är det naturligt att barnet får ta kommando.  Det är meningen med hela grejen.
I museet var det hon och jag. Samt ett gäng gubbar som ledsagades av en ciceron som kunde ha varit med då historiens allra första flygplanet befann sig i det svenska luftrummet. Hörapparat, glasögon och rollator. Dock ytterst kunnig och påläst, om flygplanen såväl som nedlagda krig.

Den försvunna DC-3:an har en egen plats i museet efter det planet blivit bärgat från havets botten. Runt planet och montrarna med de åtta besättningsmännens persedlar råder en ödesmättad stämning.
Barnet blev rädd, ville därifrån så vi åkte till McDonalds.
I den restaurangen beställer den svultne från en datastyrd apparat. Vilket får mig att totalt förlora förståndet. När dottern och jag går till McDonalds vädjar hon om personlig beställning eftersom jag alltid blir arg då jag förtvivlat och resultatlöst står och trycker på dataskärmen.
Denna gång skulle jag dock försöka göra det omöjliga möjligt. Allt gick bra förutom att barnbarnet fick tre påsar morötter istället för en.

På hemvägen ägnade vi oss åt att se efter vilka lastbilar vi mötte på motorvägen hade last eller ej i sina lastutrymmen.
Det syns underredets boggi, förklarade jag. Boggin har vanligtvis fyra hjul som sprider fordonets last på flera axlar och minskar därmed axeltrycket. Då ökas lastförmågan och det går också lättare att ta kurvor, fortsatte jag. Boggi nere innebär last, boggi uppe, då är lastbilen tom. Barnet förstod principen. Jag förklarade inte trippelaxlar, det kändes som överkurs. Något vi kan ta nästa gång vi har egentid med varandra.
Att en flicka på sex år är så intresserad av boggi hör kanske inte till vanligheterna. För att ytterligare ge henne kunskap i ämnet körde jag henne till en plats där jag vet att det ofta finns chaufförer som tar rast. Vi körde upp bland de stora fordonen och flickan studerade hjulen noggrant. Räknade hjulparen och kollade vilka som hade samtliga hjul i marken. Alla hade de last av något slag, konstaterade hon.

En dag fylld av äventyr behöver inte kosta mer än hamburgare och tre påsar morötter. Vilket gör det hela så spännande. Det går inte på förhand räkna ut vad som är det mest intressanta i ett barns förväntningar på upplevelsen. Denna dag stod lastbilars boggi högst upp på upplevelseskalan. Hon var ytterst nöjd med sin mormordag.

Skingrade tankar och en usel kattmördare

Efter ett par nätter där tankar tagit makten över sömnen har jag denna natt sovit djupt och drömlöst.
Vilken förunderlig läkande kraft en god natts sömn för med sig. Det till synes omöjliga sopas undan, nervpåfrestande tankar urvattnas och formateras till klarhet och sunda insikter.
Kan tänkas dosen av välbehövlig D-vitamin som genom solens UV-strålning bidragit till den goda nattsömnen. Som tillsammans med kaffe på altanen och beskärning av rosor varvar ner tankarna när dagen övergår till kväll och kroppen gör sig redo för att sova.

Även små barn kan drabbas av bekymmer. Vid ett besök hos stortvillingarna och deras lillebror var bekymren tydliga. Deras katt hade blivit överkörd. Vänliga människor hade lagt den döda och illa tilltygade katten i en låda. Meddelat det tragiska via sociala medier i det forum där allt viktigt som sker i Skärblacka läggs ut.  Barnens pappa hämtade lådan för att sedan gräva en kattgrav i trädgården.
Barnen ledde mig fram till graven. Där stod vi tysta och försökte föreställa oss det hemska som skett. Några vårblommor låg på graven. De hade vissnat under kattens färd mot katthimlen. En familjemedlem mindre. Alla hade drabbats av sorg och förtvivlan mitt i den vackra våren.

Facebooksidan om viktig information är bra. Men den är även en källa till uppretade känslor. Bland annat då katter blir överkörda. Bilförare anklagas för hänsynslöshet. Speciellt då de inte stannar och tar hand om katten. I viss mån kan jag hålla med, jag skulle själv aldrig köra vidare utan stanna mitt fordon för en kontroll av kattens tillstånd. Om döden inträffat skulle jag lägga katten på ett lämpligt ställe. Men jag vet inte om jag skulle våga erkänna på Facebook att jag haft ihjäl ett värnlöst och älskat husdjur. Risken är stor att jag blir utpekad som en bilburen kattmördare. Kanske jag skulle fega ur, skylla på någon annan samt påtala att jag som godhjärtad och ansvarstagande medborgare lagt katten på vägrenen. Långt från framrusande biltrafik.  På så sätt skulle jag få en stor eloge för mitt agerande.
Nu kan det mycket väl vara så att en timmerbil kört på våra barnbarns katt. Utan att märka tragedin. Sådant kan faktiskt hända på en väg som leder till och från ett pappersbruk.

Det blir utomhusfika även idag. Och fortsatt beskärning av rosor. Vilket betyder en god natts sömn när det blir dags att så till sängs. Mina funderingar har skingrats, det jag inte kan påverka kan jag inte göra något åt. Om någon känner sig nöjd på andras bekostnad kan jag inte göra annat än glädjas åt den eventuella framgången. Trots att det tagit mig två nätter utan sömn för att nå den insikten.

Ett harmlöst nyp och en fridfull tanke

Förmiddagen har ägnats vid mitt bakbord. Utomhusfika ligger nära till hands så här i vårtider. Då är hembakat ett måste.
En åskådare satte sig tillrätta på kökskaklet. Följde mitt handlag med stort intresse. Klokryparen, eller som den också benämns, bokskorpionen har vaknat till liv.

Varje gång jag ser den lilla miniatyrskorpionen som har giftkörtlar ofarlig för människor i sina klor förs tankarna till biologilärarinnan jag hade på högstadiet.
Jag var en ständig källa till hennes usla humör. I vuxen ålder har jag förstått att jag var en sådan tonåring som fick den mest härdade lärare att falla baklänges. Sluta ögonen och önska mig någon annan stans och att det snart skulle ringa till rast.
Jag fullkomligt drev lärarinnan till vansinne. På den tiden kunde en uttröttad lärare kasta ut sin elev genom dörren och i hårda ordalag be illbattingen hålla sig utom synhåll resten av lektionen utan att det ledde till föräldrastorm.
Många biologilektioner satt jag utanför klassrumsdörren och tänkte över mitt usla beteende. I alla fall hoppades lärarinnan att jag gjorde det så jag vid nästa lektion  uppvisade respekt och gott uppförande.

Elaka tungor hävdade att lärarinnans man var blind men genom ett mirakulöst under fick synen tillbaka. Då han såg sin käresta för första gången under deras äktenskap blev han så förfärad att han omgående begärde ut skilsmässa. Kanske fanns det en gnutta sanning i ryktet. Min mamma som håller ordning på vilka som faller ifrån berättade för ett tag sedan att hon sett en dödsannons av min gamla biologilärarinna. I annonsens avslutning fanns en uppmaning till alla som tänkte hedra hennes minne. Istället för blommor, skänk en slant till Synskadades Riksförbund.

Sammankopplingen mellan biologilärarinnan och klokryparen borde vara föga förvånande. Spindelarter som denna torde vara en biologilärarinnas kunskapsområde. Men när jag i vuxen ålder med man och barn kontaktade henne i ämnet klokrypare höjde hon säkerligen på ögonbrynen. Efter att för första gången stött på den lilla bokskorpionen ringde jag henne för konsultation.
Vad jag minns hade vi ett trevligt samtal. När jag fått förklaring och artbestämning fortsatte samtalet. Hon gladdes åt min utveckling i hyfs och fason samt påtalade glädjen över den överraskande kontakten.

Idag när bokskorpionen intresserat studerade hur jag formade kakor och bullar på bakbordet tänkte jag lite extra på biologilärarinnan. Frid över hennes minne!