Nervöst återseende och tunga steg

De 12 876 stegen. Låter lite som titeln på en ödesmättad roman. Men det är de steg vilken den  som skjuter gräsklippare framför sig kan komma upp i.
Gräsmattsäsongen har inletts. Gröna mattor med inslag av gult ogräs som jag finner vackert.

Igår hade vi besök. Jag kände en viss nervositet innan utsatt klockslag då besöket skulle äga rum. Vi och våra gäster har inte träffats på tjugo år. Då, när det värsta tänkbara hade hänt. En olycka som belystes i media över hela landet. Det går inte att sätta sig in i hur det är att mista ett barn. Inte ens då, mitt uppe i allt det hemska, när jag skulle vägleda, stötta och hjälpa föräldrar och syskon framåt i begravningsplanerna kunde jag förstå. Det kan bara den som själv varit med om det som är varje förälders värsta mardröm.

Jag har under mina tjugo år som begravningsentreprenör träffat så många anhöriga i deras svåraste stunder. Några har jag glömt medan andra etsats sig fast för all framtid. Den här pojken och hans föräldrar har jag aldrig kunnat släppa taget om. De finns med mig som en påminnelse om livets skörhet.

Nu skulle de efter alla år komma hem till oss och dricka kaffe. Jag hade bakat en kaka, fylld med kärlek, riktigt smör och blåbär.
De överräckte en vacker bukett rosor när de kom.

Föräldrarna har vandrat mer än ynka 12 876 steg sedan den dag då det hände. Tunga smärtsamma steg. Även om det fortfarande är tungt så verkade stegen lättare nu än då. Där fanns skratt och värme. Minnen och framtid. Vi pratade om händelsen, drömmar om natten och doften från ett barn som föräldrar så väl känner igen och som aldrig försvinner.
Vi pratade om osynliga band mellan mamma och barn, oförklarliga känslor av att något är fel långt innan beskedet kommer.

Det var ett känslosamt återseende. Men också trösterikt. Vad som än händer bemästrar ljuset mörkret.

En viktig minnesdag och väntrumsinformation.

Skärblacka firar nationaldag. Till minne av Bob Marley.  Reggaerytmerna hörs ända hem till oss. Parken framför Folkets hus är knökafylld med människor, det är en fest utan dess like.
11 maj är ett viktigt datum. Dagen då jag för sex år sedan nästan kom att titulera mig som Fru änkan Larsson. Nu ville ödet annorlunda, tack vare rådigt ingripande och snabb ambulanstransport till Linköping.
Hopkrupen i en fåtölj med en landstingsfilt över axlarna framskred natten medan jag väntade på besked.
Idag är det som om tillbudet aldrig hänt. Vi talar sällan om det men när det blir 11 maj ryser jag vid tanken över det inträffande samtidigt som jag känner stor tacksamhet över  insatserna som gjordes.

Min mamma har opererats för starr. Vilket inte gav henne någon speciellt klarare syn i livet. Tvärtom. Efterstarr löd domen. De ville skicka henne till Jönköping för behandling.
"Aldrig", sa mamma. "En döende människa ska inte åka till Jönköping för jag tror det är sämsta stället att dö på. Jag vill dö där jag hör hemma, i Skärblacka eller möjligtvis i Norrköping".

Så fick det bli och hennes väntan på åtgärd har varit lång. Men så kom det efterlängtade brevet. Kallelsen till ögonmottagningen i Norrköping. Den 11 maj klockan 15.00. Idag när det är lördag och festivalyra.
Ögonmottagningen ligger på Kungsgatan. Där det sällan finns några lediga parkeringsplatser. Alltså fick det bli parkeringshuset Vårdtornet. Nedanför Västgötebacken. Vandringen var lång och mödosam. Vi stannade flertalet gånger och mamma undrade ängsligt om jag orkade bära henne om krafterna tröt på allvar.
I väntrummet berättade en dam allt om apotekets handtvål som gjort underverk med hennes nariga hemsamartithänder. Samt att hon för första gången i sitt liv köpt en burk lingonsylt. Ingen information är så intressant som väntrumsinformation.

Ögonläkaren var vänlig men av den åsikten att när gamla människor tilltalas måste den som talar skrika.
"Laser", skrek läkaren. "Vi måste skjuta laser i dina ögon om det ska bli bra. Väntetiden är minst åtta veckor".
Mammas redan bleka kinderna vitnade. Hon såg olycklig ut.
"Jag kan göra det nu", gastade läkaren och bläddrade bland anteckningarna över i väntrummet sittande patienter.
Mammas dystra uppsyn ljusnade, hon kände sig redo inför ingreppet. Det var ju trots allt lördag den 11 maj, inget kunde gå fel i behandlingen.
När vi åkte hem hävdade mamma att ögonläkaren visste vad han gjorde. Nu såg hon plötsligt mycket bättre. Trots att läkaren sagt att det skulle dröja tre dagar innan effekten gav sig till känna. Hon kunde till och med skönja en häst i en fjärran hage.

Den 11 maj är dag som gjord för tacksamhet och glädje. Även om det inte direkt var Bob Marleys turdag. Men tack vare honom lever Skärblacka upp rejält en gång om året.

En kunglig huvudsak och en töntig beundrare

Efter regn kommer solsken och vår brudspirea blommar. Var vi än har slagit ner våra bopålar har vi planterat brudspirea. Den har kommit att ge trädgårdarna vårt signum. Jag har alltid känt en stolthet över att äga brudspireor. Även den dag då det förkunnades, enkom töntar äger dessa töntbuskar. Töntstämpeln sitter i våra pannor men vi framhärdar som de töntar vi är, brudspirean är vacker och vi gläds varje år när den blommar.

Det finns mycket som är töntigt som det finns lika många åsikter som går isär om vad som är töntigt eller ej. Något jag finner töntigt är den omskrivna kungakronan som sattes upp i Packhusrodellen år 2006. Allt för att hedra vår konung när han i augusti 2005 körde på en framförvarande bil då han var på genomresa i Norrköping.
Jag kan inte påstå att jag retat upp mig på kungakronan, däremot kan jag känna en viss irritation att kungens olycka bidrog till ett monument. I en rondell där så många tidigare kolliderat utan att för den skull få någon utmärkelse.

När kronan väl kom på plats hördes delade meningar eka över vår stad. Några tyckte det var en kul grej medan andra lämnade in en anmälan till Länsstyrelsen. Med motivering att tekniska kontoret gör sig skyldig till otillåten användning av skyddad svensk heraldisk symbol. Länsstyrelsen menade i sin tur att allt som rör den kungliga kronan prövas av patent- och registreringsverket.
Enligt källor kände vår konung ingen större upphetsning över att Norrköping satt upp en kungakrona i Packhusrondellen som ett stilfullt minne över hans fadäs.

Packhusrondellen har byggts om med tanke på trafikanternas säkerhet. Inför arbetet plockades kungakronan ner, forslades bort med kranbil men återuppstod när IFK vann allsvenskan och det firades stort på Tyska torget.
Mannen bakom skapelsen vill ha en fortsättning. Kronan kanske kunde användas som en hyllning till framgångsrika Norrköpingsbor? Men icke, kommunen säger stopp, kronan har gjort sitt och är numera passé.

Jag har läst att brudspirea räknas som ett biologiskt kulturarv. Att den förmedlar många olika historiska historier. Den pryder till och med kungliga trädgårdar och lundar. Så till skillnad mot Packhusrodellens kungakrona kommer vår brudspirea alltid att vara trendig. Enligt mig som är en töntig men hängiven beundrare av denna tilldragande buske.

Klåda i fingrarna och en bulldoggs psyke

Jag har de senaste dagarna funderat kring hur mycket tid jag lägger ner på att kolla i min smarta mobiltelefon. Därför laddade jag ner en app som berättar för mig hur många timmar och minuter jag ägnar mig åt mobilen istället för det verkliga livet.
Hoppsan, 28 minuter sa appen.
Kan det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att dubbelkolla. Medan jag ändå hade mobiltelefonen i handen passade jag på att kolla lite annat. SVT Nyheter, Norrköpings tidningar, sociala medier och mejlen.
55 minuter sa appen när jag loggat ut.

Nu har jag grundligt undersökt mina mobila internetvanor. Kommit fram till att jag inte ligger i riskzonen och har en ganska sund relation till min mobiltelefon. Men för att göra det ännu mer sunt har jag ställt in funktionen skärmtid för sociala medier på 30 minuter. Då måste jag hushålla med tiden och förvalta den väl om den ynka halvtimman ska räcka hela dagen.

Igår var utskickad på uppdrag. Ledarhundens klor skulle klippas, veterinärtiden var förbokad. Vi var där ganska tidigt så vi passade på att ta en kiss- och bajspromenad så inte hunden skulle behöva hålla sig vid ingreppet. Mobiltelefonen i byxornas bakficka.
I väntrummet konstaterade jag, en hel kvart kvar innan vi skulle bli uppropade. Mobiltelefonen låg kvar i bakfickan. Den skavde en aning. Pockade på uppmärksamhet. Det kliade i mina fingrar. Kanske något nytt hade hänt sedan jag lämnade hemmet, hämtade hunden och körde till veterinärer.
Jag strök hunden över nacken, studerade akvariefiskarna som stirrade tillbaka med tomma ögon. Tittade på den uppsatta teveskärmen som visade söta kattungar. Läste en intressant broschyr i pappersformat hur hundägare ska undvika att deras älsklingar får mask i magen då de följt med matte och husse utomlands.

En bulldogg med husse kom in i väntrummet. Jag höll lite hårdare i ledarhundens koppel. Det kändes tryggare så eftersom jag är aningen rädd för främmande hundar.
Hur farliga är egentligen bulldoggar? Det kanske går att googla fram? Frestelsens överfall var brutal.
Precis då ropade någon bakom hyllor av hundmat på Sigge. Jag blev räddad från Google.

Jag har bestämt mig för att närma mig det livet jag levde utan mobiltelefon och surfplatta. Speciellt när det gäller sociala medier. Jag behöver faktiskt inte veta allt om alla precis hela tiden. Även om det är dagens normala sätt att umgås, få viktig information, inbjudningar och ovärderliga händelseutvecklingar i form av separationer, tidiga graviditeter och bemärkelsedagar. Trots risken  att jag på kuppen mister några av mina vänner jag skaffat på sociala medier. Lite tryck på gillaknappen kan till och med medföra blockering. Det har jag tidigare fått erfara...

Gammalt fiskrens och nytt liv

Vart tog den sköna värmen vägen? undrar vi nog alla. Det har till och med fallit snö på sina håll. Sandalerna ståt på skohyllan men strumporna har fått semester.
"Det är så här det är", sa meteorologen jag träffade för en intervju på SMHI. Samtidigt som hon erkände att det kan vara svårt att spå väder trots hypermodern teknik.
Jag liter på Bondepraktikan, gammalt fiskrens och kaffesump. Hon nickade men jag tror inte hon höll med mig fullt ut.

Jag ser fram mot en ny vecka. Med förhoppning att den inte ska bli lika ansträngande som den vecka vi lagt bakom oss. Jag är ju trots allt pensionär.
Ett av alla åtagande har varit en städdag tillsammans med sonsambon. Flyttstädning närmare bestämt. Utrustade med tandborstar, rengöringsmedel, fönsterputs, svinto och trasor gav vi oss i kast med grovrengöringen.
De som bott i huset har båda lämnat jordelivet och överlåtit till andra att städa undan det liv de levt.
Även om huset var tomt på personliga föremål, möbler och textilier kändes det knepigt. Nästan lite förbjudet att sticka nyckeln i låset, vrida om låskolven och stiga in i tamburer till ett hus där jag aldrig träffat den tidigare ägaren. Som om jag gjorde hemfridsbrott.

Tankarna vandrade runt medan vi putsade och fejade. Trots att huset stod tomt kändes en sorts närvaro. Livet som består av glädje, sorg vardag och fest hade dröjt sig kvar i de tomt ekande rummen.
När vi satt på altanen och åt smörgås, drack kaffe och saftsoppa ur plastmuggar pratade sonsambon och jag om den uppkomna känslan. Undrade och funderade. Hur var paret som bott i huset? Var de lyckliga med varandra och den tillvaro de levt? Vilka gemensamma minnen hade de delat och hur kände de när de en gång i tiden hittat huset där de skulle bosätta sig? Var det här ett hus som gav upphov till ögonblicklig förälskelse eller tvekade de inför köpet?
Frågor som aldrig får sina svar.
Jag hoppas att de var lyckliga med varandra och att huset skänkte dem harmoni.

När jag efter elva timmars städande satt i bilen hem till min make som väntade med kokt potatis och stekt hackkorv kände jag mig nöjd men ändå lite vemodig till sinnes. Insikten att livet faktiskt är ganska så kort slog mot mig direkt efter det dörren stängdes om huset som doftade rengöringsmedel.
Inom en snar framtid kommer någon annan med sitt flyttlass. Huset får ett annat liv än vad som varit. Och de nya husägarna kommer inte att skänka de förra ägare någon tanke. Döden är slutet men ändå går livet vidare för oss som är kvar.