Uppbrott och ett tröstlöst arbete

Dofter, grönskan, fågelkvitter och gökens ihärdiga lockrop efter en fru. Bästa tiden är här. Varje morgon när vi äter frukost öppnar vi altandörren och släpper in ljud och dofter. Skalar våra av maken perfekt kokta ägg och suckar vällustigt. Tittar på varandra och säger, "vad bra att vi bor just här och ingen annan stans".
Ja det är bra, min hemlängtan till Värmland finns inte längre kvar. Något jag brottats med länge. Ända fram till dess att vi bosatte oss här, på Bäckstugevägen. Precis intill Glan. Jag har kommit till ro.

Det finns många platser att bosätta sig på. Uppbrott från det invanda är ett vågspel. Det kan bli riktigt bra men det kan också bli helt fel. En nära släkting till vår badrumsspindel har flyttat in bakom vänstra backspegeln på vår bil. Och lever ett minst sagt besvärligt liv. Oklart om den egentligen trivs men har dock beslutat sig att stanna kvar. Trots alla vedermödor den utsätter sig för.
Varje gång jag sätter mig i bilen för att vrida om nyckeln och starta motorn kikar spindeln fram i springan mellan spegelglaset och det som håller spegeln på plats. Den tittar anklagande på mig. Viftar med benen och jag tolkar det som en fråga om vart det ska bära hän.
"Till Norrköping, jag ska inte ta motorvägen", lovar jag.
Ändå vet spindeln att går färden till stan betyder det merarbete. Trots att jag kör försiktigt, håller hastighetsbegränsningarna och undviker tvära inbromsningar brister det fint arbetade nätet.
När vi är hemma igen har spindeltrådarna klistrat sig fast över bildörren och sidorutan. Och det mödosamma arbetet med återuppbyggnad påbörjas.

Spindeln flyttade in bakom backspegeln på vårt fordon för ungefär tre veckor sedan. Många mil har den färdats. När vi åker den korta sträckan till Skärblacka brukar den sitta mitt i nätet och spana. Kanske kollar den in andra trafikanter eller så hoppas den på färsk färdkost. När vi åker längre och i högre hastighet håller den sig inomhus bakom spegelglasets skyddande barriär. Surmulen kan jag tänka mig. Förbannar hyresvärden och bygger upp energi inför kommande arbetspass.
"Flytta om det inte duger. Jag har inte prackat på dig din boning. Det är självvalt", snäser jag när spindeln ger mig ondskefulla blickar.

Vi har suttit på altanen och ätit nybakad kaka och druckit hemmagjord citronlemonad. Nöjda med den plats vi valt att bosätta oss på. Allt medan bilspindeln skjuter ut ny tråd från sin nätkörtel i hopp om att nätet ska hålla under nästa färd vi gör tillsammans.

Havsbandsbullar och en lyckovas

Vi satt vid havsbandet och åt bullar, vi som inte setts på så länge. Pratade om det som var då och det som är nu. Om sorgen, saknaden och längtan.
Vi pratade om våra barn som åkte skridskor på kärret. Om köttsoppa med klimp och värmande testunder. Grannskap och gemenskap.
Timmarna gick och när vi sa farväl kände jag mig euforisk. Tror maken delade min känsla. Vi sa till varandra att vänskap är lika viktigt som livet självt.

Idag på förmiddagen unnade vi oss kaffe och kaka på Löfstad slott. En stundens ingivelse precis när molntäcket sprack upp. Egentligen skulle jag jobba, skriva klart en artikel men det finns en morgondag.
Gårdagens samtal har inte lämnat mig. Jag har stannat upp och tänkt efter. Nej, jag har stannat upp och känt efter.
"Idag kan jag känna lycka", sa vår bekant och bet i bullen. Hans fru nickade. Sa att hon också kunde känna lycka. Vi höll med, maken och jag. Vi känner också det där lyckopirret. Tillåter oss att känna och vara lyckliga.

Jag har varit ute i trädgården. Knipsat av utslagna syrener med vår sekatör. Skalat av barken och satt blommorna i en vas som hängt med oss under hela vårt äktenskap. Vi köpte vasen under en resa någonstans i Sverige. När syrenerna blommar tar jag fram den gamla vasen. Numera är den undanställd i ett skåp när den inte används. När vi bodde i vår lilla röda stuga i Värmland stod den alltid i köksfönstret. Trots att vasen är fylld med minnen får det  plats en bukett med blå syrener i den.

När jag tittar på buketten, drar in doften som blommorna för med sig känner jag lycka. Över att ha syrener i vår trädgård men också över att ha så  många människor i mitt liv att tycka om.

Nervöst återseende och tunga steg

De 12 876 stegen. Låter lite som titeln på en ödesmättad roman. Men det är de steg vilken den  som skjuter gräsklippare framför sig kan komma upp i.
Gräsmattsäsongen har inletts. Gröna mattor med inslag av gult ogräs som jag finner vackert.

Igår hade vi besök. Jag kände en viss nervositet innan utsatt klockslag då besöket skulle äga rum. Vi och våra gäster har inte träffats på tjugo år. Då, när det värsta tänkbara hade hänt. En olycka som belystes i media över hela landet. Det går inte att sätta sig in i hur det är att mista ett barn. Inte ens då, mitt uppe i allt det hemska, när jag skulle vägleda, stötta och hjälpa föräldrar och syskon framåt i begravningsplanerna kunde jag förstå. Det kan bara den som själv varit med om det som är varje förälders värsta mardröm.

Jag har under mina tjugo år som begravningsentreprenör träffat så många anhöriga i deras svåraste stunder. Några har jag glömt medan andra etsats sig fast för all framtid. Den här pojken och hans föräldrar har jag aldrig kunnat släppa taget om. De finns med mig som en påminnelse om livets skörhet.

Nu skulle de efter alla år komma hem till oss och dricka kaffe. Jag hade bakat en kaka, fylld med kärlek, riktigt smör och blåbär.
De överräckte en vacker bukett rosor när de kom.

Föräldrarna har vandrat mer än ynka 12 876 steg sedan den dag då det hände. Tunga smärtsamma steg. Även om det fortfarande är tungt så verkade stegen lättare nu än då. Där fanns skratt och värme. Minnen och framtid. Vi pratade om händelsen, drömmar om natten och doften från ett barn som föräldrar så väl känner igen och som aldrig försvinner.
Vi pratade om osynliga band mellan mamma och barn, oförklarliga känslor av att något är fel långt innan beskedet kommer.

Det var ett känslosamt återseende. Men också trösterikt. Vad som än händer bemästrar ljuset mörkret.

En viktig minnesdag och väntrumsinformation.

Skärblacka firar nationaldag. Till minne av Bob Marley.  Reggaerytmerna hörs ända hem till oss. Parken framför Folkets hus är knökafylld med människor, det är en fest utan dess like.
11 maj är ett viktigt datum. Dagen då jag för sex år sedan nästan kom att titulera mig som Fru änkan Larsson. Nu ville ödet annorlunda, tack vare rådigt ingripande och snabb ambulanstransport till Linköping.
Hopkrupen i en fåtölj med en landstingsfilt över axlarna framskred natten medan jag väntade på besked.
Idag är det som om tillbudet aldrig hänt. Vi talar sällan om det men när det blir 11 maj ryser jag vid tanken över det inträffande samtidigt som jag känner stor tacksamhet över  insatserna som gjordes.

Min mamma har opererats för starr. Vilket inte gav henne någon speciellt klarare syn i livet. Tvärtom. Efterstarr löd domen. De ville skicka henne till Jönköping för behandling.
"Aldrig", sa mamma. "En döende människa ska inte åka till Jönköping för jag tror det är sämsta stället att dö på. Jag vill dö där jag hör hemma, i Skärblacka eller möjligtvis i Norrköping".

Så fick det bli och hennes väntan på åtgärd har varit lång. Men så kom det efterlängtade brevet. Kallelsen till ögonmottagningen i Norrköping. Den 11 maj klockan 15.00. Idag när det är lördag och festivalyra.
Ögonmottagningen ligger på Kungsgatan. Där det sällan finns några lediga parkeringsplatser. Alltså fick det bli parkeringshuset Vårdtornet. Nedanför Västgötebacken. Vandringen var lång och mödosam. Vi stannade flertalet gånger och mamma undrade ängsligt om jag orkade bära henne om krafterna tröt på allvar.
I väntrummet berättade en dam allt om apotekets handtvål som gjort underverk med hennes nariga hemsamartithänder. Samt att hon för första gången i sitt liv köpt en burk lingonsylt. Ingen information är så intressant som väntrumsinformation.

Ögonläkaren var vänlig men av den åsikten att när gamla människor tilltalas måste den som talar skrika.
"Laser", skrek läkaren. "Vi måste skjuta laser i dina ögon om det ska bli bra. Väntetiden är minst åtta veckor".
Mammas redan bleka kinderna vitnade. Hon såg olycklig ut.
"Jag kan göra det nu", gastade läkaren och bläddrade bland anteckningarna över i väntrummet sittande patienter.
Mammas dystra uppsyn ljusnade, hon kände sig redo inför ingreppet. Det var ju trots allt lördag den 11 maj, inget kunde gå fel i behandlingen.
När vi åkte hem hävdade mamma att ögonläkaren visste vad han gjorde. Nu såg hon plötsligt mycket bättre. Trots att läkaren sagt att det skulle dröja tre dagar innan effekten gav sig till känna. Hon kunde till och med skönja en häst i en fjärran hage.

Den 11 maj är dag som gjord för tacksamhet och glädje. Även om det inte direkt var Bob Marleys turdag. Men tack vare honom lever Skärblacka upp rejält en gång om året.

En kunglig huvudsak och en töntig beundrare

Efter regn kommer solsken och vår brudspirea blommar. Var vi än har slagit ner våra bopålar har vi planterat brudspirea. Den har kommit att ge trädgårdarna vårt signum. Jag har alltid känt en stolthet över att äga brudspireor. Även den dag då det förkunnades, enkom töntar äger dessa töntbuskar. Töntstämpeln sitter i våra pannor men vi framhärdar som de töntar vi är, brudspirean är vacker och vi gläds varje år när den blommar.

Det finns mycket som är töntigt som det finns lika många åsikter som går isär om vad som är töntigt eller ej. Något jag finner töntigt är den omskrivna kungakronan som sattes upp i Packhusrodellen år 2006. Allt för att hedra vår konung när han i augusti 2005 körde på en framförvarande bil då han var på genomresa i Norrköping.
Jag kan inte påstå att jag retat upp mig på kungakronan, däremot kan jag känna en viss irritation att kungens olycka bidrog till ett monument. I en rondell där så många tidigare kolliderat utan att för den skull få någon utmärkelse.

När kronan väl kom på plats hördes delade meningar eka över vår stad. Några tyckte det var en kul grej medan andra lämnade in en anmälan till Länsstyrelsen. Med motivering att tekniska kontoret gör sig skyldig till otillåten användning av skyddad svensk heraldisk symbol. Länsstyrelsen menade i sin tur att allt som rör den kungliga kronan prövas av patent- och registreringsverket.
Enligt källor kände vår konung ingen större upphetsning över att Norrköping satt upp en kungakrona i Packhusrondellen som ett stilfullt minne över hans fadäs.

Packhusrondellen har byggts om med tanke på trafikanternas säkerhet. Inför arbetet plockades kungakronan ner, forslades bort med kranbil men återuppstod när IFK vann allsvenskan och det firades stort på Tyska torget.
Mannen bakom skapelsen vill ha en fortsättning. Kronan kanske kunde användas som en hyllning till framgångsrika Norrköpingsbor? Men icke, kommunen säger stopp, kronan har gjort sitt och är numera passé.

Jag har läst att brudspirea räknas som ett biologiskt kulturarv. Att den förmedlar många olika historiska historier. Den pryder till och med kungliga trädgårdar och lundar. Så till skillnad mot Packhusrodellens kungakrona kommer vår brudspirea alltid att vara trendig. Enligt mig som är en töntig men hängiven beundrare av denna tilldragande buske.