En dålig lyssnare och vinstdrivande mål

När Gud tröttnade på människornas oaktsamma leverne kände han ånger över sitt skapande. Han tog därmed ett snack med sin polare Noa och uppmanade honom att snickra ihop en ark utifrån den gudomliga ritningen. Noas familj jämte alla olika arter djur, en av varje kön, skulle få följa med på seglatsen mot Araratbergen. När så syndaflodens vatten dragit sig undan och duvan Noa skickat iväg för att spana kom tillbaka med en olivkvist i näbben klev han ut ur arken följd av sin familj och alla djur. Sist av dem alla kom ett par mördarsniglar. En hane och en hona.
-Vad har du gjort Noa? ropade Gud från sin himmel. Har du tagit med dig mördarsniglar!
-Ja, du sa ju markens alla kräldjur, försvarade sig Noa.
-Men inte mördarsniglar. Jag sa, ta inte med dig några mördarsniglar, svarade Gud bistert.
-Jag hörde väl fel. Alla kan göra misstag. Så även en skapare., muttrade Noa.

Och här är de nu. Mördarsniglarna. Regnet och nattens dagg har väckt sniglarna ur sin dvala. Än så länge små och till synes oskyldiga men ack så befruktningsdugliga.
Jag har tagit fram snigelsaxen. Med ett raskt klipp separerar jag huvudet från kroppen. Ondgör mig över otyget och saknar tagetes som för mig tillbaka till min barndom och tagetessomrarna hos min farfar. Jag har för länge sedan gett upp, nyplanterade tagetes förvandlas till ynkliga blomlösa stjälkar över en enda natt.

Ja alla kan vi göra misstag. Vi ska inte lägga någon skuld på Noa. Möjligtvis på den som skapade mördarsniglar. För övrigt är vi bra på att skuldbelägga andra och oss själva. Ett oskick som troligtvis bottnar i rädsla. Rädslan över att inte duga eller ett försök att få andra ändra åsikt eller känna sig värdelösa. Fungerar inte det går det alltid att dra till med någon lögn för att på så sätt få andras sympatier eller vinna uppsatta mål för egen räkning.

Nu ska vi hålla avstånd. Ett numera vedertaget begrepp. Den som långt innan Covid 19 tagit avstånd behöver inte längre lägga skulden på någon annan för det egna beslutet om avståndstagande. Nu är det legitimt.
Solen skiner och på klädstrecket hänger tvätten på tork. Jag ska gå ett varv genom trädgården. Ta med mig snigelsaxen i den händelse att en och annan mördarsnigel ännu inte dragit sig undan solstrålarna.
Tack ska du ha Noa för att du inte lyssnade ordentligt på instruktionerna!

Pannkakor i busken och en sörjandes rättigheter

Knappt hann vi placera ut trädgårdsmöblerna på dess utvalda platser innan solen gick i moln och himlen öppnade sig. Försommaren är här och grilloset som lägrat sig över området har tillfälligt lagt sig.
Delar av barnbarnsskaran och jag har dock under veckan hunnit med några utflykter innan regnrusket tog vid. Bland annat det stora pannkaksäventyret. Precis som det låter. Äventyr med medhavda pannkakor. Det hela slutade med så pass leriga och blöta barn att jag fick klä av dem det mesta innan de fick tillåtelse att sätta sig i min bil vid hemfärden. Men det var hög upplevelsenivå på vår utflykt. I ordets rätta bemärkelse.

Det är nu tre månader sedan min mamma dog. Jag har börjat landa i att för alltid vara föräldralös. Även tankarna har sorterats in i de rätta facken i takt med att allt praktiskt är avklarat. Det enda som fattas är mammas avslut med Coop. Jag har följt samtliga muntliga instruktioner från MedMera banks kundtjänst. Som är blankettlös då det gäller kontoavslut vid dödsfall. Har själv snickrat ihop ett avslutande brev, tagit kopia på mitt körkort, skrivit ut kontoutdrag från mitt egna konto, tagit kopior på dödsfallsintyg med släktutredning samt fått allt vidimerat innan det skickades in. Trots det lyser avslutet med sin frånvaro. Det ligger under behandling, ring nästa vecka, lyder svaret när jag tar kontakt.

Något annat jag väntar svar på är från en överläkare på Vrinnevisjukhuset. Som ansåg att mamma inte var i behov av palliativ vård. Remissen från vårdcentralen där en begäran om specialvård i hemmet vid livets slutskede avslogs. Grundat på ett telefonsamtal mellan mamma och sjukhuset där mamma inte var nog tydlig med sin bristande ork att leva vidare. Två månader efter överläkarens avslag var mamma död. Ingen skugga över hemtjänsten och hemsjukvården. De gjorde ett fantastiskt jobb. Men nätternas ansvar lades i mina händer. Då var vi väldigt ensamma, mamma och jag. Det hade varit skönt att få skjuta över det ansvaret på expertisen. Bör nämnas att detta skedde innan det stora pandemiutbrottet. Hade det varit idag kunde jag ha en viss förståelse gällande brist på resurser.

Nu när det gått en tid och jag hunnit ikapp vill jag ha ett svar från överläkaren. Hur hon tänkte och resonerade. Och varför hon inte kom hem till mamma och mig den dag som vi kommit överens om. Varför hon inte anlände på utsatt tid utan lät oss vänta i två timmar innan beskedet kom att det inte skulle bli något möte. Det har nu gått en månad sedan jag mejlade överläkaren med mina frågor och funderingar. Antagligen har hon inga ambitioner att svara en dotter vars mamma var gammal och förbrukat som människa. Men för mig handlar det precis som med Coop MedMera bank att få göra ett avslut. Det ingår i en sörjande persons rättigheter.

Bajskorv och huvudet i sanden

Så kom hon då äntligen. Lilla Lucy. En vecka i morgon har hon befunnit sig utanför sin skyddade atmosfär. Ytterligare ett barnbarn att älska. Farfar och farmor får skåda underverket på håll. Hennes syskon får komma nära. Bajskorv, sa den minsta storebrodern och tittade klentroget på den nya skapelsen som nu ingår i familjeskaran. Så liten och söt, sa hennes äldsta syskon med hänförelse i sina röster.
Lucy äter, skriker, sover och får blöjan bytt med jämna mellanrum. Obekymrad om det som kallas livet och allt vad det innebär. Så småningom kommer hon bli varse.

Livet kan stundom vara en strid. Som att handla på Ikea till exempel. Om inköpen sker med hemleverans kan det skapa frustration. Vår dotter, hennes barn, ledarhund och katt har nu kommit i ordning i det nya huset. I egenskap av godhjärtade föräldrar har vi hjälpt till med mycket av det praktiska så barn och barnbarn ska finna sig tillrätta medan de packat upp sina flyttkartonger.
Medan de pysslat med sitt har maken och jag tillsammans med en väninna till vår dotter skruvat Ikeamöbler. Till en början var allt frid och fröjd. Ända till dess vi upptäckte att något var fel i leveransen. Exempelvis hade det levererats en säng för mycket, madrasser var för smala och sittdelen till en kontorsstol fattades.
Jag ringde Ikeas kundtjänst. Väntade tålmodigt i telefonkö lika lång tid som det tar att skruva ihop en säng. Det vill säga två och en halv timma. När någon äntligen svarade hade jag hamnat på köksavdelningen. Som visade sig vara okunniga gällande möbler. Nytt försök dagen därpå, då var telefonkön något kortare. Enkom en och en halv timma. Dock tog det fyrtiofem minuter att rätta till samtliga misstag och jag hann ställa mig osams med motparten. Som snorkigt upplyste mig om att hon minsann jobbat på Ikea i tjugotvå år. Vilket jag fann föga intressant. Dessutom ställer jag mig i efterhand tveksam till om hon inte i själva verket var en nytillsatt praktikant ehuru hon glömde mejla
orderbekräftelse och faktura. Vilket resulterade i en annullerad order.
Dottern och jag tog därmed saken i egna händer. Kopplade släpkärran efter bilen, lastade det som inte skulle användas i hemmet och körde till Linköping för att ordna upp det Ikea var oförmögna till.

Mitt i livets vedermödor finns det stunder som kastar ljus över mörkret. Som en eftermiddagsutflykt med stortvillingarna till Vikbolandets eminenta strutsfarm. Inköp av strutsbiff som enligt strutsfarmaren passar utmärkt att lägga på grillen. Så passande då vi nyligen köpt oss en grill som lär vara något utöver det vanliga. Tillverkad i Amerika med instruktionsbok på utrikiska. Eldas med pellets som ger köttet en härligt rökig smak.
Utflykten avslutades hos mjölkbonden som satsat på glassfabrik. Så nu är vi rustade för sommarens grillkvällar där det i menyn står strutsbiff  som huvudrätt och glass till efterrätt.

Ögondroppar och romantik

Vi tar väl sovmorgon, sa maken när vi lade oss för natten i går kväll.
Det gör vi, svarade jag och vaknade klockan 05.00. Fågelsång och soluppgång.
Vi har levt inkapslade i en gemensamhetskokong. Långsamt öppnar sig höljet och vi tittar oss häpna omkring. Full lövsprickning, vårt plommonträd har redan blommat över. Likaså håller blommorna på körsbärsträdet på att ersättas med det som ska bli röda stenfrukter. Eller är det nattfrosten som nupit till och medfört en för tidig  avblomning? Då blir det varken plommon eller körsbär. Snart slår syrenerna ut och utanför vårt fönster sträcker sig mammas pion upp mot ljuset. Än så länge tanig och mager, den har inte hunnit acklimatiserat sig efter flytten. Runt pionen blommar förgätmigej. Som en påminnelse. Hur kan du tro det mamma, att jag ska glömma dig?

Avståndstagandet och isoleringen från andra har inte enbart kommit an på Covid 19. Det hela har till största del handlat om avveckling och nystart. Mammas dödsbo är nu avklarat till punkt och pricka och i hennes radhus rumsterar de nya om. Jag grät när köpekontraktet undertecknades. Det var så slutgiltigt, overkligt och verkligt. Den sista länken mellan mig och min mamma bröts där och då.
Nystarten står vår dotter för. Maken har snickrat och jag har städat, målat och tapetserat. Det nya hemmet i hennes och barnens nyinköpta villa har antagit de sista formerna.
Romantiskt i den ena småtvillingflickans rum, tufft i den andras medan storasystern valt en blå färg som chockar de flesta utom henne själv. Ljus, diskret mönstrad tapet i köket.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka pappa och dig för allt ni gör för mig och barnen, säger dottern. Jag viftar avvärjande med handen. Tänk nu inte på det. Du får gottgöra mig när jag blir gammal. Inreda ett äldreboende i källaren. Plats finnes det gott om. Där kan jag ligga och ropa hallå, hallååå, hallååååå. Bli serverad bakverk och kanske ett och annat litet glas Baileys Irish Cream.
Hon skrattar och jag ser hur hon tänker bevare mig väl.
Pappan då, ja han fortsätter väl snickrar på nya projekt till dess han stupar på sin post så honom lär hon inte få några bekymmer med. Det är i alla fall min personliga gissning.

Så väntar vi barn vilken dag som helst. Eller rättare sagt barnbarn. Sonsambon vankar, håller sig om magen och pustar. Jag har fått order. Händer det på natten får du inte krångla och ta på dig kläder. Åk till oss i morgonrocken. Lagat frukost till barnen och se till att de kommer i ordning. Ta i alla fall på dig strumpor, säger stortvillingflickan. Och kör oss inte till skolan i morgonrocken, förmanar stortvillingpojken. För då låtsas vi att vi inte känner dig farmor säger de unisont.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.

En tröstande testikel och en balja lut

Nu är det i stort sett klart. Lägenhetsförsäljning, bouppteckning och olika sorters avslut. Vissa moment har gått smidigt medan andra har varit svårforcerande. Inte minst då jag stött på de mest hårdföra som ideligen hänvisar till rådande sekretess.
Tyvärr, du får be din mamma ringa själv så ska vi hjälpa till.
Men förstår du inte vad jag säger människa! Om jag kunde skulle jag be mamma ringa dig men nu råkar hon vara död så det är en omöjlighet.
Tystnaden som därefter råder i den andra luren är inte svårtolkad. En harkling, en röstförändring och ett "beklagar sorgen".  Och jag har kunnat prickat av det ena efter det andra på min attgöralista där det återstår en enda punkt. Elen som ska sägas upp i samband med att jag överlämnar nycklarna till de nya ägarna av mammas bostadsrätt.

När kvällen kommer dukar maken fram kvällsfika medan jag vemodigt kurar ihop mig under mammas mjuka filt. Under gårdagskvällen fick det bli Rysk banantårta.
Ät, sa maken och skar upp en stor bit åt mig. Ät så du blir glad igen.
Tårtan gjorde sitt intåg i Sverige redan på 1400-talet tack vare några invandrade bagare från Schweiz. Jag skänker dessa bagare en tacksamhetens tanke ty det går att trösta sig med tårta. Vore jag född under antiken hade jag fått nöja mig med inbakade fårtestiklar vilket var dåtidens festliga bakverk. Om dessa frestelser gick att trösta sig med ska jag dock låta vara osagt.

Tårta passar i alla lägen. Oavsett om det är glada tillställningar eller mer sorgsna tillfällen. Hur det nu ska gå för landets tårtbagare är ovisst. Men det är i dessa kristider som vi behöver tårta. När vi inte längre kan kramas eller ta varandra i hand. Isolerade i karantän utan möjlighet till gemytlig gemenskap. Det verkar dröja innan vi kan ta en kaffe latte med tillhörande tårtbit på ett mysigt café.
Kaffet kan jag i och för sig vara utan. Har aldrig lärt mig njuta av den svarta heta drycken. Men tycker det låter festligt med de olika benämningarna på kaffe. Espresso, cappuccino, ristretto, flat white och caffe mocha för att nämna några.
Det låter flärdfullt, kultiverat och inne.  Moderna människor dricker inte vanligt bryggkaffe eller en kopp balja lut som min pappa alltid sa. Nej de dricker americano, cortado eller nåt annat som likt tårtan tagits hit via invandrare och berikat oss nya kaffeinfluenser.

Innan vi ens visste vad Covid 19 var för något och det var helt i sin ordning att besöka caféer beslutade dottern och jag oss för att njuta av en fika på stan. Kaffesorter skrivet med vit krita på svart griffeltavla. Jag drabbades av ett plötsligt infall och beställde en caffe macchiato.
Dottern som inte heller dricker kaffe blev förundrad. Jag förklarade att det låter så häftigt att beställa en caffe macchiato så jag måste en gång i livet få göra det.
Drycken serverades och jag tog den första trevande klunken. Chocken lät inte vänta på sig. Med en kraftansträngning tömde jag koppen i ett enda svep. Höll ansiktsmusklerna i styr för att undvika grimaser. Lovade mig själv i samma stund som drycken lämnade strupen att fortsätta vara den undermåliga kaffedrickare jag är och enkom hänge mig åt ett glas med kryddig chai latte. Vilket också är en invandrad modedryck som har rykte om sig att vara mycket godare än vanligt te.