Surt ludd och en brunstig rymling

 Mina fötter har under denna sommar används flitigare än någonsin. De har så att säga blivit härdade mot det mesta. Som bevis på min uppskattning beslutade jag mig för att ge mina trotjänare en rejäl belöning.

Väntan blev lång men igår var det så äntligen dags. Kristina, ägarinna och fotvårdsterapeut på Ängshults fotterapi stod i beredskap. Dessförinnan hade jag försökte rensa bort strumpludd som legat under tånaglarna och surnat, med pincett ryckt bort hårstrån från stortårna och hyfsa till fötterna någorlunda. Jag vill vara relativt fräsch när jag besöker fotvårdsterapeuten.

Precis när jag klev in genom dörren och skulle stänga av min telefon fick jag ett sms. Från grannen längre ner på vår gata. Hon hävdade att Stig junior begett sig ut på äventyr. Närmare bestämt hem till henne och hennes sambo och befann sig nu bakom deras garage. 

Jag blev förfärad och glädjen över ett spendera egentid tillsammans med mina fötter och Kristina grusade. 

"Kanske är han brunstig och är ute efter amorösa äventyr". Kristina försökte hjälpa mig till en förklaring till varför vår robotgräsklippare var på vift.

Jag ställde mig skeptisk till hennes uttalande. Faktiskt aningen förnärmad ty Stig junior har aldrig tidigare uppvisat sådana tendenser. Eller så är Stig junior likställd med kvigor och halvvuxna kalvar. De har också en benägenhet att rymma när hösten är i antågande.

Enda raka var att ringa hem till min make, Stig senior. Uppjagad bad jag honom gå till grannen och hämta  rymlingen. 

Beskedet kom snabbt. Stig junior befann sig där han bör vara. I sitt lilla bo, fridfullt vilande efter utfört värv. Han hade snällt hållit sig inom den uppsatta gränsen, inga otillåtna utsvävningar med andra ord.  Faktum återstår dock, i vårt område går en robotgräsklippare lös. En rackare som nästlat sig in i lugnet  och gör omgivningen osäker. Det är läge att samlas till ett krismöte.

Jag sköt undan tanken för stunden. Stoppade ner fötterna i baljan med vatten som spetsats med välgörande fotsalt. Lät förhårdnader luckras upp och njöt när Kristina med varliga händer filade hälarna, klippte tånaglar och avslutade det hela med en lugnande massage. 

Jag dansade ut från Ängshults fotterapi efter avslutad behandling, gjorde några vågade men sköna moves framför nästa kund som stod bredvid sin bil och väntade på sin tur.

Vitlöksdoftande tuggmotstånd och relationsbluff

 En gång i livet ska jag väl testa att äta vinbärssnäckor. Det var så jag tänkte när jag för många år sedan satt på en restaurang och de övriga i sällskapet beställde vitlöksgratinerade vinbärssnäckor som förrätt. 

Servitrisen ställde fram ett fat där snäckornas innehåll efter vitlöksgratineringen stoppats tillbaka i skalet.

För att få fram anrättningen krävdes specialtillverkade snigelbestick bestående av en gaffel och en tång. 

Servitrisen instruerade mig. "När snigeln tittar fram ur skalet hugger du tag i den med tången och spetsar den på gaffeln”.  Hon skrattade och önskade mig smaklig spis. Och jag gjorde som jag blivit tillsagd. Det smakade vitlök och hade tuggmotstånd. Inget annat. Varken mer eller mindre och jag beslutade mig för att aldrig mer lägga pengar på den franska delikatessen.

Det är med mat som med bekantskaper. Antingen uppstår tycke eller så stämmer det helt enkelt inte. Det där med personkemi är ruffel och båg har jag läst. Om det inte klickar mellan oss skyller vi på personkemin när det i verkligheten det handlar om så mycket annat. Tydlighet, respekt, lyhördhet och framför allt vad vi har för avsikter med att närma oss varandra.

Jag har lätt att skapa kontakter. Pratar gärna med vem som helst utan att för den skull ha för avsikt att bli bästa vän med den jag tilltalar. Under alla de år som jag var begravningsentreprenör har jag träffat så många människor som i den situation de befunnit sig i varit oerhört utsatta. Där handlade det uteslutande om visad respekt. Jag lärde mig tolka människors känslor, lyssna och bemöta de sörjande på ett korrekt sätt.

Likaså mötet med människor som jag intervjuat under de nästan fyrtio år som frilandsjournalist. Taktfullt ställa de rätta frågorna för att skapa förtroende och bli insläppt i det privata.

Men nu har jag som trädgårdsdräng stött på patrull. En av sonens gräsmattskunder verkligen avskyr mig. Vilket ställer till problem då maken och jag utsetts som gräsklippsansvariga. Därmed ska gräset klippas när det behövs. Mig veterligen har jag inte gjort kunden något illa, ej heller klippt sönder hennes gräsmatta, betett mig oanständigt, svurit i hennes närvaro, skvätt olja på yttertrappan eller kört över hennes katt och pioner med gräsklipparen. 

Kommer jag ensam får jag kalla handen och blir tvingad att ge mig av med oförrättat ärende. Men, nu har jag fått en förklaring till hennes avoghet mot mig. Hon hyser ett gott öga till min man. Eller som hon kallar honom "min lilla farbror". Ingen annan duger som omhuldare av hennes gräsmatta.

Förra veckan besökte jag och maken henne och i vanlig ordning ringde jag på dörren och frågade artigt om hon önskade få gräset klippt. "Nej inte av dig, men av min lilla farbror. Är han inte med idag"?

Den lilla farbrorn satt i bilen och väntade på besked. "Jo han är med, jag ber honom stiga ur bilen". Damen lyste upp men såg ändå klentroget på mig. Hon trodde jag fabulerade i syfte att komma åt hennes gräs.

"Förresten, du vet väl om att den där lilla farbrorn är min make"? la jag till. 

Damen stirrade tvivlande på mig. Funderade sedan ett tag och log. "Du jag tycker du är väldigt trevlig trots allt", sa hon och med det anser jag att isen är bruten. Vi kommer troligtvis aldrig att bli kompisar och det är säkrast att jag jämte gräsklipparen tar med min make,  hennes lilla farbror, om hon ska få gräset friserat. 

Men jag måste tillstå att jag känner mig nöjd för tack vare min make har damen och jag äntligen uppnått ett slags relation. Även om personkemin till fullo inte klickar.

Svart mjölk och ett välriktat skott

Det har skapats rubriker.  Äntligen har vi fått svar på frågan vi under alla år funderat över och som varit oklart ända fram till nu. Vem sköt Carolas katt? Det står nu klart utom allt tvivel vem skytten var. Han har trätt fram i ljuset och erkänt. 

"Det var jag som sköt katten", säger en mycket ångerfull Runar. I höst släpps Runars bok om sitt liv. Där ska tydligen kattdräparen skrivit om händelsen och hur det gick till när han tog sin hustrus katt av daga. 

Men Runar är dock hemlighetsfull när pressen söker honom och vill ha en kommentar. Uppmanar till behärskning, i oktober får den som köper boken veta det mesta. Inte innan dess. Smart drag Runar. Nu blir det rusning till bokhandlarna.

En granne till oss i Värmland hade som sin livsuppgift att göra livet surt för oss. Anledningen är än idag, 32 år senare fortfarande höljt i dunkel. Men grannen tog alla tillfällen i akt att polisanmäla oss och det var alltid konstapel Håkansson stationerad Degerfors polisstation som fick mottaga anklagelserna. 

Vi hade mjölkkor och grannen kom ofta med en spann för att köpa mjölk. Detta innan hon började hata oss och verksamheten vi drev. Första polisanmälan gällde mjölken som enligt anmälaren betalades med svarta pengar. Nu hör det till saken att det var enkom grannen som köpte mjölk privat av oss så den första inkomna polisanmälan var inte svår att lista ut vem som låg bakom.. Anmälan lades ner efter det att Håkansson ringt mig och frågat om vi bedrev svart mjölkhandel i stora volymer. 

Därefter eskalerade det hela och Håkansson fick ta emot anmälningar mest varje dag, Allt från elektriska stängsel som förhindrade våra kossors entré i grannens trädgård till stöld av dagsfärska Nerikes Allehanda.

Innan det stora kriget bröt ut hade grannen fått en kattunge av oss efter det att vår katta ägnat sig åt amorösa äventyr som resulterat i havandeskap.  En liten gråspräcklig kattpojke som när det var dags kastrerades av ansvarstagande ägare. På vår gård strök det omkring en gråspräcklig vildkatt vilket vi misstänkte var kattkullens fader. Mager, skabbig och i så pass dåligt skick att det var förvånande hur han mäktat med en kärleksakt. Efter en tid beslutade vi oss för att få slut på strykkattens lidande, han hade ändock fått haft lite roligt resonerade vi och ringde efter en mycket erfaren jägare. 

Lite kattmat sattes ut bakom ladugården och jägaren satte sig på pass. Det dröjde inte länge innan katten kom smygande. "Skjut" skrek jag och jägaren sköt ett välriktat skott och katten föll stendöd till marken. Lättad gick jag fram till missen, lyfte upp den i nackskinnet och upptäckte genast att det var något som fattades mellan bakbenen. Katten var kastrerad och till min fasa insåg jag att katten som nu hängde livlös i mina händer var grannens. Hon som hatade oss så till den milda grad att hon gärna sett oss falla offer för en jägares kula. 

Hela den sorgliga historien höll på att sluta i ännu större förskräckelse när grannfrun plötsligt kom farande på sin cykel. Jag kastade kattens kvarlevor in i en buske medan jag stammade fram ett hej och att vi inte stulit hennes morgontidning. Grannen spände blicken i mig och fortsatte mot postlådan utan ett ord. Efter två dagar ringde konstapel Håkansson. Han undrade om vi hade något att göra med grannens försvunna katt. Jag gjorde som Runar, blånekade. Preskriptionstiden har för länge sedan löpt ut men jag avstår från att skriva någon bok om händelsen. Trots att jag tror den skulle skapa stora rubriker och bli en riktig kioskvältare.

En mager publikation och en kärlekskryddad soppa

 Pustar ut efter gårdagen vedermödor som vikarie på Ljusets begravningsbyrå. Takterna sitter ännu i och samtliga inblandade vid en begravning beter sig på samma sätt som alltid. Inget har förändrats sedan jag slutade som begravningsentreprenör för sju år sedan. Mer än att jag fått fler grå hårstrån och lagt ut på bredden. Som sagt, nästan tjugo år i yrket har etsats sig fast ända in i ryggmärgen därmed förflöt mitt vikarierande uppdrag utan några som helst komplikationer.

Idag blir en innesittardag vilket jag känner mig nöjd med. Veckan som varit har gått i ett rasande tempo. Det behövs vederkvickelse innan en ny vecka tar vid. 

Tänker ägna mig åt min nya prenumerationstidning som kom igår. ICA Kuriren. Min svärmor hade den och jag brukade få överta tidningen när hon läst klart. Rustik och trevlig. Men jag måste tillstå att mitt första prenumerationsexemplar inte kändes lika rustik nu som som då. Jag ska inte orda om det innehållsmässiga, det är säkerligen lika bra som tidigare, jag har inte ens hunnit ögna igenom den. Jag reagerar mer på det utseendemässiga, den känns liten och tunn men jag ska ändå ge tidningen en ärlig chans.

Förr, när vi var bönder var fredagar en högtidsdag. Då låg Land, ATL och Jordbruksaktuellt i vår postlåda. Detta skedde på den tid då datorer var en framtidsvision. Det var då som vi läste tidningar i pappersformat. Prasslade med sidorna medan vi åt frukost och strök av trycksvärtan mot byxbenet innan vi hyvlade ost till morgonmackan.

Maken tog alltid ur lantbruksdelen ur Land och överlämnade "Tant-Land" till mig. Den del med personliga reportage, häpnadsväckande livsöden, recept och handarbetsbeskrivningar. Och kontaktannonser. Ensamma män, mestadels bönder som sökte lycka, kärlek och trygghet via Lands kontaktannonser. 

Kvinnor som sökte bönder att slå sig samman med älskade natur, djur, påta i trädgården och eventuellt om det var nödvändigt mjölka en och annan kossa. De kvinnor som ville ut och se sig om världen tillsammans med ett manligt resesällskap hade dock inte mycket att hämta där om de ville ut i världen tillsammans med en bonde. Möjligtvis kunde de se fram emot en gemensamhetsresa till staden för att köpa harvpinnar, plogbillar, eller spengummi till mjölkorgan.

Jag träffade inte min bonde via Land, vi träffades på gammalt manér på en dansbana dit jag blivit meddragen av en arbetskamrat. Inte direkt en plats där jag kände mig bekväm ty dans har aldrig varit min passion. Han som sedan skulle komma bli min make bjöd upp och jag hängde med i virvlarna så gott jag förmådde iförd rejäla skor med tjock gummisula. Trots mina bristande kunskaper i foxtrot och avsky till dansbandsmusik tändes en gnista och efter en liten tid kände jag mig beredd att ta steget och invitera till en middag. Det fick bli köttsoppa och nybakat bröd. Vilket jag ansåg som en lämplig måltid åt en bonde. Möjligtvis kunde jag ha lagt ner lite mer romantiskt inslag i middagen men just den köttsoppan gick raka vägen via magen till min mans hjärta. Han hade då aldrig tidigare avnjutit en sådan delikat anrättning. Den soppan blev ingressen till vårt äktenskap.

Det händer att jag tillreder just den soppan och maken äter med god aptit. Varje gång påpekar han att den soppan han blev bjuden på för 42 år sedan är något han aldrig glömmer. Jag inflikar att det faktiskt  är originalsoppan han slevar i sig. Varje gång ser han lika förbryllad ut och jag blir ängslig att soppan tappat smaken efter alla år. Något maken bedyrar att så är inte fallet. Och jag känner mig tillfreds.

Ett moget test och vanställda ben

 

Under helgen har det badats i Glan. Rop, skratt och plaskandet från badlystna har sträckt sig från Bykarberget till vår altan. Personligen har jag undvikit bad. Ska jag kasta mig i sjön får vattentemperaturen inte överskrida +18 grader. Vill inte ligga och svettas i någon soltempererad sjö, friskt och så pass kylslaget så skinnet knottrar sig ska det vara om jag ska bada. Eller nja, det är en inskränkning av sanningen. Jag fabulerar helt sonika för jag avskyr att bada oavsett badtemperatur och är dessutom usel på att simma. Gässen bildar formationer och barnen har börjat skolan. Sommarlovet är till ända och ordningen återställd. Nästan ty inget är som vanligt i denna tid då en världsomfattande farsot härjar. 

Jag minns min allra första skoldag. Nyinköpt skolväska och pappersrullar till skolbänken och som omslag till böcker. Men innan jag fick kliva in genom skolgrinden skulle ett diagnostiskt skolmognadstest utföras. Mina föräldrar fick på heder och samvete skriva under att jag inte led av några lyten och var någorlunda vid sunda vätskor. Om jag hade syskon, lekkamrater, svårigheter med inlärning, föredrog vilda eller lugna lekar, hade favoritsysselsättningar som sport och utebad eller annat av vikt som kunde antingen hjälpa eller stjälpa den förestående skolinskrivningen.  

Så skulle skolmognadstestet utföras. Närmare bestämt den 9 april år 1961. Tid och plats noga nedskrivet i mammas årskalender som numera är en av de otaliga årskalendrar som ingått i mitt arvegods. Jag minns hur högtidligt testet kändes. Mamma satt längst nere i salen och höll händerna knäppta som i bön. Hon var nog aningen nervös för hon kände sin flicka och visste att jag inte skulle nöja mig med att enkom rita en streckgubbe på uppmaning. Hennes mammafarhågor besannades då jag fattade pennan i vänster hand och ritade så gott en högerhänt unge förmådde.

"Fru Axelsson, är Carina vänsterhänt"? "Det ser jag ingen notering om". Mamma bleknade och skakade nekande på huvudet. När streckgubben med höger hand fått sitt utförande med huvud, armar och ben rätt placerade skulle frågor besvaras. Jag svarade knackigt eftersom jag led av åkomman stamning. "Fru Axelsson, stammar ert barn"? "Det står det inget om i protokollet ni skulle fylla i"! Mamma blev ännu vitare om kinderna och dementerade att jag skulle lida av några som helst talfel. Testet med frågor fick göras om. Med ljus och tydlig stämma besvarade jag frågeställaren. När allt var klart fick vi gå hem. Jag med en gångstil som liknade min farfars vars ena ben var kortare än det andra. "Fru Axelsson, har barnet något fel med benställningen"? Mamma stängde dörren efter oss utan att svara.

Jag kände mig nöjd med skolmognadsprovet. Uppsåtet att verka vara annorlunda hade uppmärksammats. Mamma däremot kände sig mindre belåten. Hon jämrade sig för pappa. Kommer testet få bifall eller bör skolgången skjutas upp ett år eller rent utav två? Det uppstod inga problem, jag blev antagen som sjuårig skolelev i 1:a klass. Däremot var jag en bråkig unge genom hela skoltiden och som dessutom aldrig någonsin kunde lista ut matematiska formler och uppställningar. Idag är jag inte speciellt bråkig av mig. Det har lugnat sig under årens lopp, matematik däremot har jag fortfarande inget grepp om.