Perfekt inkråm och ett kladdigt samhällsproblem

 Varje morgon äter vi ägg till frukost. Det är alltid maken som ombesörjer äggkokandet. Han får dem perfekt tillredda. Att koka ägg är en konst vilket maken hävdar tar år att lära sig. Jag kan enkom hålla med i påståendet. Jag lyckas aldrig få till det när jag någon gång ger mig i kast med äggkokning. Antingen blir de alltför hårdkokta eller så rinner hela inkråmet när det knackas hål på skalet.

Ägg är en oumbärlig ingrediens vid matlagning såväl som vid bakning. Jag antar att det finns substitut för de som lider av äggallergi eller enbart äter veganskt och det funkar säkert det också. Kikärtsspad till exempel. Det lär vara utmärkt för den som ämnar baka maränger har jag hört.

Men, ägg har även fått ett annat syfte än att hanteras i köket efter det att hönsen klämt ur sig produkten. Hamnar äggen i orätta händer kan det ställa till med förtret. Vilket många Skärblackabor fått erfara under lång tid. Ja inte enbart boende i vår by har fått fönster och husfasader nersmorda med råa ägg och äggskal, fenomenet är utspritt över hela vårt avlånga land.

Igår gick jag av en händelse förbi ett hus där det bor ett äldre par som jag känner. Mannen och jag vinkade till varandra genom fönstret och jag beslöt mig för att ringa på deras dörr för att säga hej och växla några ord. Han blev glad för hans hustru ligger på sjukhuset och han kände sig lite tragiskt ensam. Vi stod på behörigt avstånd från varandra som sig bör i dessa tider men så berättade han om en av deras fönsterrutor  som såg bedrövlig ut. Han förstod inte riktigt vad som hänt och bad mig därmed att ta en titt på förödelsen.

Hela rutan var nerkletad med ägg. Som den vänliga person jag är bad jag honom öppna sitt städskåp och låta mig undersöka vad som där fanns att tillgå. Därefter antog jag utmaningen att försöka lösgöra fönsterglaset från intorkad äggsmet som runnit uppifrån och ner. Vilket visade sig vara nästan omöjligt. Det krävdes en hel rulle hushållspapper, rikligt med vatten samt efterputs med fönsterputsmedel innan fönstret blev skinande rent.

Det har kastats ruttna tomater, ägg samt en och annan tårta genom tiderna. Speciellt mot politiker och andra högt uppsatta som stått på podier för att tala till folket. Resultaten har lett till muntration, ilska och kemtvätt.  I Amerika blev bilar i färd attackerade av ruttna tomater varpå en bilförare ilsknade till så pass rejält att han klev ut  bilen och mejade ner marodörerna med sitt medhavda maskingevär.

Jag anser att det var en överdriven och avskyvärd handling. Ingen ska behöva sätta livet till för ett förvisso obehagligt tilltag men som av många som inte själva varit drabbade anses vara ett oförargligt bus.

Flertalet äggkastare tillhör gruppen ännu ej straffmyndiga och räknar nog inte med att deras föräldrar kan åka på att få betala skadegörelsen om det uppdagas vem som roat sig med ett av vårt populäraste livsmedel. En böteslapp som kan uppgå till uppemot 30 000 kronor om det vill sig illa.

Är äggkastaren myndig kan det förutom skadegörelse även handla om böter för ofredande. 

Nu har affärsidkare låtit införa åldersgräns för köp av ägg i hopp om minskad skadegörelse. Vi får tro att alla med åldern inne tar sitt ansvar och inte köper ut ägg åt minderåriga. Ägget har blivit ett samhällsproblem och risken finns att hönsen slutar värpa om det hela går för långt.

Ett busigt gäng och avståndstagande intimitet

 Sista dagen på oktober. I morgon träder november in. I mitt tycke den jobbigaste månaden av dem alla. Mörk, råkall och lång. Denna dag är inte bara månadens sista, den är också Alla helgons dag. Vi minns, sörjer och saknar men kan ändå känna tacksamhet och glädje för det liv vi haft tillsammans med dem vi saknar och sörjer.

Mellan saknad, sorg och minnen finns bus eller godis. Halloween. Barnens festligheter då det knackas dörr i hopp om gratisgodis. I rikliga mängder. En sed som trycker undan tanken på döden. Gör det legitimt att skoja med den. Kring Halloween finns många åsikter. Kommersiellt jippo, respektlöshet inför alla själar som svävar över sörjande hjärtan och att pumpor och läskiga utstyrslar tar överhand. Men det ena utesluter inte det andra kan jag tycka.

I vår lokala matvarubutik har personalen spexat till det. Vilket får varje kund att dra på smilbanden. Vilket så väl behövs i dessa tider då alla gör sitt yttersta för att Coronasäkra tillvaron. Vi följer uppsatta skyltar som leder oss den säkra vägen och går längst med golvens pilmarkeringar. I alla fall de flesta av oss i syfte att skydda oss själva och våra medmänniskor.

Norrköpings kommun har stängt ner och gått ut med stänga restriktioner. Regionen går upp i stabsläge och smittspridningen ökar. Från och med och fram till 19 november ska vi följa Folkhälsomyndighetens beslut om lokala allmänna råd. 

Vissa tar detta på största allvar. Så till den milda grad att de ringer Norrköpings kommun för att påtala trängseln i Norrköpings swingersklubb Adam & Eva. Om klubben är Sveriges största och mest välbesökta är det inte konstigt om det blir trångt. Ännu konstigare vore det om det på en sådan klubb hölls behörigt avstånd till varandra. Även om jag personligen aldrig besökt en swingersklubb så fattar jag ju det. Dit går man inte om man vill stå ensam i ett hörn och hålla social distansering. Här vill besökaren ha närhet och mer därtill. Jag kan ändå inte låta bli att undra, är man rädd för Covid 19 är det kanske bäst att hålla sig borta från en sådan klubb fram till dess smittrisken klingat av eller vaccintillverkarna fått fram ett tillförlitligt vaccin. Eller helt enkelt nöja sig med att roa sig på egen hand eller med sin partner hemma i tryggheten.  

Nå, kommunen och swingersklubbens ägare tar sitt ansvar så nu är Adam & Eva tillfälligt stängt enligt Norrköpings Tidningar.

Även om ägaren muttrar lite och menar att det minsann pussas, kramas och utövas intim aktivitet på helt vanliga krogar när kvällen börjar bli sen.

Inget bus eller godis under pågående  Covid 19 pandemi! Håll avstånd och följ Folkhälsomyndighetens restriktioner. Om det ändå pockar på, glöm inte att tvätta och sprita händerna efteråt. Noga!

 

En vilsen hemvändare och en gemensam kycklinggryta

 Varje morgon när vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Alltid händer det något som väcker vårt intresse. Rävar, rådjur, och fåglar bildar en levande tavla och fönsterfodret är tavelramen. Fåglar fascinerar mig. Jag kan sitta vid fönstret långa stunder för att se dem landa vid fågelbordet. Det skiljer sig åt hur fåglarna äter. Några sprätter vilt med näbbarna för att på så sätt få fatt i det allra bästa som erbjuds. Andra däremot verkar urskulda sig, tar det som blir över och håller sig nere på marken.  Det slåss och bråkas, markeras vem som bestämmer. Uppvaktas och ignoreras. Grupperas och stöts undan. Precis så som vi människor beter oss. Alla är vi oss själva närmast.

Några fågelarter har gett sig iväg. Hem eller bort det är frågan. För vad är egentligen hemma för en flyttfågel? 

I dagarna är det exakt trettioett år sedan vår familj lämnade det trygga och invanda för att starta ett nytt liv på en främmande ort. Spännande och sorgesamt. Jag satt i bilen och grät. I knät höll jag en uppstoppad uggla som mist livet när den flög in i en elledning hemma på vår gård som sålts till främmande människor. I ladugården råmade korna farväl och på gårdsplanen stod mina svärföräldrar och vinkade av sin son, sonhustru och barnbarn.

Efter tio år lämnade vi vårt hem, föräldrar, vänner och allt det som maken och jag gemensamt byggt upp. Det tog mig år innan hemlängtan klingade av. Numera känner jag mig som en värmländsk östgöte och har inte längre hemlängtan. Men jag kan dock känna mig vilsen när vi besöker de vänner som vi ännu har kvar i vår forna hembygd. Till och med avundsjuk på att jag inte längre är en del av bygden där livet går vidare för de som fortfarande bor kvar. Det är då vilsenheten sätter in.

Min väninna Iris berättar när vi talas vid i telefon om vävkursen hon går, sammankomster, småskvallar om folk när jag ber henne om det och hur hon vissa veckor ansvarar för det vandrarhem som inte fanns när vi bodde där. När jag pratar med Iris känner jag mig hemma men ändå så långt borta.

"Jag vill också vara med och städa i rummen i det där vandrarhemmet", beklagade jag mig ynkligt inför maken. "Jag är utesluten ur gemenskapen, de saknar mig inte. Kanske inte ens ägnar mig en tanke. Om vi skulle bli hemvändare"?

Tanken är befängd. Jag vet att våra vänner tänker på oss. Trots att jag inte blir tillfrågad om att komma och gemensamhetsstäda rummen i vandrarhemmet. Och inte vill jag bli någon hemvändare när allt kommer omkring. För inget är så som det var för trettioett år sedan. Vi har alla förändrats på ett eller annat sätt vilket inte betyder i negativ riktning. Det handlar mest om förändrad livsinriktning. 

Östergötland är vårt hem sedan lång tid tillbaka. Här har våra barn vuxit upp. Här är våra barnbarn födda och kommer växa upp med östgötska som sitt modersmål. Ingen vacker dialekt precis men det visar varifrån de kommer. Här har vi våra vänner och idag knackade grannen på vår dörr med en inbjudan till kvällsmat. Det ska visst bli kycklinggryta. Bara en sådan sak bidrar till att jag inte vill bli någon hemvändare. 

 

Vägvisare och orakade spiror

 Nyss hemkommen efter en hundpromenad. Vi ska ha ledarhunden Sigge boende hos oss ett par dagar då hans matte är iväg på någon sorts fortbildning tillsammans med sina prästkollegor. 

Okopplad skuttade han före mig på den skogsstig vi vanligtvis brukar gå. Han har minne för stigar den där hunden. Hundar har för övrigt ett gott minne. Episodiska minnen sägs det som bygger på tidigare händelser. Några speciella händelser som skett på de stigar jag vandrat tillsammans med Sigge minns jag inte, däremot är jag fullkomligt säker på att Sigge memorerat vår gemensamma vandringsled för det är så han är tränad och utbildad. Att känna igen sig, hitta vägen och leda sin hundförare förbi hinder på ett tryggt och säkert sätt. 

Jag har ett ganska bra lokalsinne. Minns vägar och gator och vart de leder. Men mitt goda lokalsinne kan svikta ibland. Speciellt när jag besöker nya platser och jag ska leta mig tillbaka till punkt A från punkt B. Då kan Google Maps vara till god hjälp förutsatt att jag håller telefonen i rätt riktning och kan utläsa hur den blå punkten rör sig. Om inte kan det ställa till med problem vilket dottern och jag fick erfara när vi var i London. Vi travade runt i något som kändes evigheter utan att hitta till det hotell där vi tidigare ställt in väskorna i vårt rum. Vi mindes varken hotellets namn eller gatunamn där det var beläget. Bara att det ungefärligen låg strax intill Covent Gardens Undergroundstation. Google Maps ledde oss till otaliga främmande platser ända till dess det sunda förnuftet sa oss att nu är allt bort i stöll. Att batteriet i min mobil plötsligt tog slut gjorde inte saken bättre.

Stress kan bidra till ett sviktande minne. Jag har lätt för att bli uppstressad speciellt när jag är i Norrköping och ska på en shoppingrunda. Då kan minnet svika och jag minns inte allt jag måste uträtta.

Som den gången då jag hade en tid att passa efter det att jag gjort mina ärenden. På min att-göra-lista stod inköp av ett par byxor. Trots att det var smällkalla vintern behövde jag byxor i en lite luftigare modell för inomhusbruk. Varm och svettig klev jag in i provhytten med tre par byxor. Klädde jag av mig jackan, sparkade av mig vinterkängorna och drog av mig jeansen. Det första paret passade perfekt och jag nöjde mig således med dem. På med mina egna för länge sedan betalda kläder och ställde mig därefter i kassakön som före Coronatiden ringlade sig tät och lång.

När det blev min tur frågade kassörskan om jag inte glömt något. Jag blev rädd eftersom jag trodde  hon antydde att jag av misstag låtit några av de byxor jag tagit med in i provhytten slinka ner i min väska och sedan glömt att de låg där. 

Nej, nej bedyrade jag. De andra byxorna har jag hängt på anvisad plats utanför provhytten.

Kassörskan log milt. Hennes ögon följde min kropp, uppifrån och ner och så tillbaka till mitt ansikte där vi fick åter igen fick ögonkontakt. 

Då insåg jag att mitt minne spelat mig ett spratt. Kvar i provhytten hängde mina jeans och ett par nakna, vinterbleka, aningen håriga ben visade sig under jackans nederkant för att fortsätta ner i stövelskaften. 

Jag skämdes som en hund med periodiskt minne men kände mig dock en smula upplivad då jag märkte hur jag kassörskan och mina medkunder fick ett glatt och lättsamt sinne. 

Varje gång jag plockar fram dessa byxor i lätt och luftigt material dyker detta pinsamma minne upp men jag är ändå tacksam över att jag fortfarande är i stånd till att minnas. 

En värmande överraskning och flexibla regler utan förbud

 Jag vill inte , sa maken igår. Helt oförhappandes. Jag blev förfärad. Vad ville han inte? Att hösten är här, förkunnade han och blickade drömskt bakåt i tiden. Till sommaren. Solen, värmen och grillen.

Vi har aldrig tidigare varit några hängivna grillare. Ansett det mest som ett lite bökigt projekt. Men i och med vårt inköp av en pelletsgrill under försommaren har doften av grillos letat sig in i våra ådror. Därmed har vi blivit grillens mästare.

Nu står grillen i sin tragiska ensamhet under ett skynke på vår altan. Som en monument över flydda tider. Tallbarr och höstlöv dalar ner och lägger sig tillrätta på och intill grillen och våra hjärtan fylls av svårmod.

För att pigga upp oss bokade jag överrasknings-Afternoon Tea. I Katrineholm. Det gäller att vidga sina vyer och våga kasta sig ut någon mil hemifrån. Nu för tiden blir det inte längre bort än till Kimstad. Möjligtvis Norsholm. Eller Norrköping någon enstaka gång. Faktiskt idag då jag ska iväg på tuttröntgen. Tre bilder på varje bröst. Som kläms ihop till oigenkännlighet. 

Något jag inte ägnade en tanke åt då vi njöt av varmt te i stora vackra koppar, läckra bakverk och hög gemytlighetsfaktor. 

Jag har läst att det är viktigt att unna sig onyttigheter lite då och då. Även om det inskränker en smula på det hälsosamma livet vi strävar efter att uppnå. Det gäller att ha flexibla regler utan förbud. Bara det är en konst som måste läras in där planering är en av de viktiga ingredienserna. En annan viktig aspekt i det hela är att aldrig äta godsaker i avskildhet. Risken är då överhängande att vi glufsar i oss så stora mängder att det kan tyckas vara osunt. Därför är det bättre att gruppäta där varje deltagare bestämmer mängden godisintag. Innan gruppen samlas och dreglar över skålarna där innehållet vägts upp är det bra om ett träningspass inplanerats. Behöver nödvändigtvis inte vara samma dag som vi ätit onyttigheterna utan det går lika bra dagen efter. 

Känner vi oss otillfredsställda då vi ätit upp den vägda ransonen går det bra att avsluta det hela med en Nutrilette bars eller smoothie som ger mättnadskänsla utan dåligt samvete.

När jag nu tänker efter så finns det en påse Dumle i skafferilådan. Och faktiskt även en påse Ahlgrens bilar, original. Och jag är ensam hemma då maken är hos grannen och sätter upp en hängränna. 

Mycket troligt att jag tänker öppna skafferilådan. Eller rättare sagt jag kommer öppna lådan och i väntan på att tiden för  tuttröntgen närmar sig har jag placerat mig i soffan med båda påsarna upphällt i en skål. Medan jag ser hur höstlöven faller utanför fönstret kommer skålens innehåll minska i chockerande takt. Jag har nämligen flexibla regler helt utan förbud.