Änglar på ön och en oumbärlig maskin

 Stortvillingarna, deras lillebror, lillasyster och föräldrar tog med farmor och farfar på en semesterresa till Öland sista veckan på sommarlovet. Nu har skolorna dragit igång, tvillingarna har börjat fjärde klass, lillebror förskoleklass och den lilla är inskolad på förskolan. 

Resor är förenat med äventyrligheter. Som kan kryddas med en trasig bil. Ska bilen gå sönder ska den göra det på Öland. Öländska bilmekaniker ser våndan i att bli fast på en ö med fyra barn samt en farmor och farfar och lägger manken till. Tack vare stor serviceinriktning mot kund blev vi enkom en dag försenade hem.

Nu är det inte enbart bilmekaniker som engagerar sig i strandsatta turister. Monica heter damen som upplät husrum då tiden på vårt boende löpt ut och inte gick att förlänga. Åtta personer utan tak över huvudet behöver inte spendera natten under bar himmel när Monicas rumsuthyrning i Borgholm finns att tillgå.

När vi nu varit hemma nästan en vecka kom nästa dråpslag gällande trasiga nödvändigheter. Vår förnämliga kaffemaskin som förser oss med helt vanligt kaffe, kaffelatte med skummad mjölk, espresso och tevatten ville inte längre utföra tjänsten. Efter endast två månaders innehav kändes det katastrofalt.

Maken var förutseende när han köpte maskinen och tecknade en försäkring. Vilken jag idag med glatt sinnelag ämnade nyttja. 

Kaffemaskinen fick åka in till Norrköping i baksätet på min bil bredvid kvitto, garanti och försäkringspapper. Jag stapplade in i butiken med maskinen i famnen. En ung man tog mot mig och avlastade mig min börda. Frågade hur det var ställt och knappade in status i datorn. Jag kände mig lugn, det här skulle ynglingen ordna upp på en kvart.

Mitt mod sjönk dock som en gråsten mot sjöbotten. Med en beklagande min förklarade mannen att detta kommer bli en långvarig separation. Nu ska maskinen skickas till fabrikanten för undersökning. Om den inte går att reparera måste kanske någon del bytas ut och den delen kan befinna sig i Kina. 

Men, sa den vänlige mannen, du kan få med dig en helt vanlig kaffebryggare hem. Alltså jag skulle få en kaffebryggare. Vilken gentleman, serviceanda precis som på Öland! 

Det är ingen dyr grej, enkel men bra, förklarade han och gick till hyllan med enkla kaffebryggare. Tog ner den från hyllan och satt kurs mot mig.

Då dök plötsligt en kvinnlig kollega upp. Spände ögonen i den unge mannen och med hög röst frågade hon vad han egentligen höll på med. Räddar en kaffetörstande kund blev svaret. Kollegan blev sträng och med mörk uppsyn beordrades mannen att genast ställa tillbaka kaffebryggaren. För så gör vi inte i den här butiken. Aldrig någonsin, punkt slut!

Med skammens rodnad på kinderna ställde mannen tillbaka bryggaren, tittade på mig och slog uppgivet ut med händerna.

Det lugnt, sa jag tröstande. Jag dricker ändå inte kaffe. Bara latte och det går att ordna utan kaffebryggare. 

Värre blir det för maken. Han är ständigt i trängande behov av en balja lut.

Rekreation och en smocka i luften

Förra veckan var ett elddop. Tiden räckte knappast till och jag kände mig totalt slutkörd. När allt var överstökad kändes det som en lisa för själen att åka bort ett par dagar tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma. 

Vår dotter hade bokat hotell åt maken och mig medan hon och barnen ägnade sig åt glamping. En lyxigare variant av naturnära upplevelse med övernattning. Barnen och mamman badade medan mormor och morfar byggbadade vilket är jämförbart med bryggsegling. 

Som extra krydda i tillvaron fick vi ett kärt besök dagen efter vår hemkomst. Det normala livet efter en lång tids umgängesavhållsamhet börjar sakta men säkert återvända. 

Idag gjorde dottern och jag en liten åktur till Sörmland. Med ett stänk av vemod i rösten påtalade hon att det snart är dags att plocka fram strumpor och skor. Jag blev plötsligt påmind om mina fötter som blivit försummade under sommaren. Dock har de fått leva i frihet med enkom ett par fotriktiga sandaler som skydd åt fotsulorna.

Mitt högra ben fortsätter trilskas trots att jag följt sjukgymnastens uppmaningar om vikten i daglig träning efter medskickade instruktioner. Rädslan att behöva byta höftled ligger och ruvar djupt inom mig. Därmed beslöt jag mig efter stor vånda att testa en ny lösning på problemet. Visserligen har jag av sjukgymnasten fått domen höftartros som med tiden bara kan bli värre men en kiropraktor kanske har mer att komma med.

För något år sedan gjorde jag ett reportage om en kiropraktor verksam i grannkommunen. Han verkade kunnig så jag bokade tid. Igår var det dags. 

Jag har några regler inflikade han efter det att nödvändiga förberedelser gjorts. I reglerna ingick att jag var fri att nyttja vilket ordförråd jag kände för. Skrik och jämmer var också tillåtet men den regel han prioriterade högst var att jag inte fick klappa till honom. 

Jag ifrågasatte inte reglerna men jag kände stor tveksamhet och en ånger över min bokning. Lade mig dock lydigt på bänken och det hela inleddes med massage på spända muskler. Ontskönt ska det kännas förkunnade kiropraktorn. Det gjorde bara ont. Så jag tillämpade den tillåtna regeln jämmer. 

Jag sprattlade lite med fötterna för det hade han inte sagt var otillåtet. Det var då jag kom på det. Mina fötter. Hur såg de ut? Svetten bröt fram och jag stönade fram ett ursäktande över min bristande fothygien. 

Kiropraktorn avslutade sitt arbete bara för att ta sig en titt på mina fötter. Försäkrade att de såg bra ut, knycklade ihop mig och tryckte till på ryggslutet. Det small och då gjorde jag det förbjudna. Jag slog. Rakt ut mot hans håll. Men en legitimerad kiropraktor kan konsten att ducka.

Idag springer jag lätt som ett barn. Artrosen är ingen artros utan ett bäcken som halkat på sniskan och fått mina ben att skilja sig 2 cm på längden. Mina ben är numera lika långa, värken jag plågats av under ett års tid är borta och jag har gett mina fötter lite extra omsorg. 

 Min solgunga är placerad under vårt valnötsträd. Där satte jag mig efter kiropraktorbesöket. Njöt av tillvaron, tänkte på vänskap och familjegemenskap. Utan att det gjorde ont någonstans. 

 

En oansenlig hink och en spya från barndomen

 Sparkar av mig träskorna där jag sitter i skuggan och tänker på att det inte är långt kvar innan jag står i köket och bakar lussekatter. Men nu är det tropiska nätter och väderkaos. 

Domedagen är nu nära, sa en man till mig idag när vi språkades vid i telefon och värmeböljan kom på tal.  Han fortsatte att det egentligen inte är förvånande för just detta har Jehovas vittne varnat för i etthundra år. Sen drog han en rejäl ramsa med svavelosande ord som aldrig en tillhörande Jehovas vittne skulle nyttja som en allvarsam förstärkning om det oundvikliga som väntar. 

Själv funderar jag kring forna damers nyttjande av hårspray. Om sprayburkarna har haft negativ inverkan på ozonlagret. Ty så sa de lärde när klimatfrågan kom på tal för många år sedan. Jag känner mig tveksam, nog måste det finnas mer komponenter som påverkat miljön i så negativ riktning att vi idag nästan förgås av värmeslag.

Idag har jag tagit en vilodag och ägnat största delen av tiden i min Solgunga. Löst korsord och lyssnat på en ljudbok. Ätit krusbärskräm gjord på egna krusbär. Bären mognar snabbt i värmen. Inte bara krusbären. Så även vinbär och blåbär. Allt finns i vår trädgård. Vilken lyx att sitta på altanen med fötterna i blåbärsriset och plocka blåbär allt medan fingrarna antar en djupt blå ton. Inte behöva dra på mig lämplig mundering och med hink och bärplockare bege mig till skogs. 

Till de röda vinbären använde jag en vit plasthink. En hink som för mig har ett stort affektionsvärde. Den har tillhört min mamma och ingick i arvegodset. Hinken fanns i mitt barndomshem och den har används flitigt. Lämplig till det mesta. Mamma la tvätt i blöt i hinken och pappa använde den när han åkte till sjön för att tvätta sin bil. Vilket var tillåtet på den tiden då ingen tänkte nämnvärt på miljöfrågor. 

Som barn drabbades jag likt alla andra ungar av magsjuka. Då kom hinken fram. Mamma hällde i en skvätt vatten som skylde botten och bar den till min säng. Jag kräktes och mamma höll sin hand på min panna medan hon jämrade fram önskningar om att hon ville byta plats med mig. Träda in i mitt sjukdomstillstånd och spy så jag slapp ifrån. Oftast uppfylldes hennes önskning ett dygn efter mitt tillfrisknande men som jag minns uttryckte jag aldrig en önskan om att få byta plats med henne. Det är nog bara en ömsint moder som vill överta sitt barns sjukdom när det är som värst.

Nu vårdar jag hinken med stor omsorg. Gömmer den för maken i händelse att han får för sig att använda den i sin verkstad. Då blir den antagligen skamfilad med tiden. Ty hinken rymmer många minnen som inte får förstöras. Det är de bra minnena som jag vill bevara och ju äldre jag blir desto tydligare blir de minnen som skänker mig glädje och tacksamhet. I hinken har det dock funnits dåliga minnen men de har jag spolat ner i avloppet. Precis som man gör sig av med en spya. Dåliga minnen och spyor gör ingen lycklig. Men dåliga minnen går att bemästra om man anstränger sig och bestämmer sig för att istället släppa fram allt det goda. 

En mutbar extrasäng och ICAs eget spöke

 Gårdagens baklängesmiddag med barnbarnen blev en succé. Allt annat vore otänkbart. Handen på hjärtat, vem säger nej till en trerätters som startar med chokladmousse? 

Barnen placerades vid bordet som dekorerats med en fin linneduk. Jag och maken agerade servitriser. Ingen av de ätande gästerna behövde anstränga sig utan fick allt serverat, saft i glasen och när kalaset var slut lyftes porslin, bestick och glas bort från bordet av serveringspersonalen. 

På kvällskvisten begav vi oss till vårt nattliga läger. Vilket var dagens slutgiltiga överraskningsmoment. 

Smedjan vid Brådtom sluss. Fri lek medan farfar/morfar och farmor/mormor förberedde åtta sängplatser.

Dock stötte vi på patrull vid ankomst. Smedjan blev överbelagd vilket strider mot reglementet. En extrasäng kunde mot betalning lyftas in då jag över telefon med vandrarhemmets chef med bestämdhet hävdat att jag bokat plats för två vuxna och sex barn.  Så här i efterhand begriper jag att två tvillingpar stökar till i bokningssystemet. En säng extra kunde som sagt undvaras dock fattades en sängplats varpå två av kusinerna fick ligga skavfötters.

När mörkret smög sig på piggade jag upp den trötta barnaskaran med spökhistorier. Då bankade det på dörren och strax därpå flaxade ett mycket traditionellt spöke utanför fönstret.

Den förväntade skrämseleffekten uteblev. Barnen skrattade hejdlöst, pekade och skrek ”Kolla på Ica-Karin! Det här farmor/mormor har ni gjort upp sedan tidigare”!

Att sova borta på annan ort i en gammal smedja tillsammans med sex barnbarn utan vidhängande föräldrar 

är mer krävande än vad man kan tro. Ett kusinpar ägnade halva natten till att fnissa, en unge vägrade släcka lampan ty boken hon läste hade några kapitel kvar. En grät efter mamma medan hennes syster hävdade att för egen del hade hon drabbats av ångest och måste därför sova i samma säng som sin mormor. Det ångestdrabbade barnet som för övrigt sov skavfötters med sin lillkusin. Påföljden blev att jag försökte fånga nattsömnen i en enkelsäng med ett barn tätt intill medan den andra sov tvärs över mina ben. 

Ungar är hutlöst morgonpigga trots brist på sömn. Redan klockan 07.00 var vi hemkomna hos maken och mig och frukostbordet dukat. Ty frukost ingick i paketet ”Baklängesmiddag med övernattning”. När vi sedan körde hem ungflocken till deras respektive hem och föräldrar var vi alla rörande överens. Det blev en mycket trevlig tillställning som borde upprepas. Dock med ett annat koncept. Någon talade om att   tälta …

Oaptitlig garnering och en bild av förträfflighet

 Jag andas in och jag andas ut. Långa djupa andetag. Njuter av att få sova igen om nätterna utan att behöva ställa klockan på mitt i natten för att flaskmata kattungar. 

När orken nu kommit tillbaka har jag kokat jordgubbssaft. Av jordgubbar som jag plockat i vårt eget jordgubbsland. Enligt den moderna trenden skulle jag väl lägga ut bilder på sociala medier föreställande saftkoket. Hur jag husmoderligt står vid spisen iförd min mammas ärvda rejäla köksförkläde och frenetiskt rör om i grytan. Bilder på silproceduren och till sist det färdiga resultatet. I förhoppning om många likes och en tråd fylld av hänförelse över min utomordentliga ådra för saftkokning. Men jag avstår bildbevis. Ingen som under dagen går och tänker att den där Carina, vilken härlig saft med den rätta färgen och med största sannolikhet noggrant uppvägd mängd socker hon har buteljerat. Saftbilden bli en i mängden och glöms bort i samma stund som om någon händelsevis av ren artighet gör gillatrycket.  

Under midsommar har jag sett bilder av midsommarmat. Bilder som inte fastnat nämnvärt i mitt minne. Jo förutom en. Där hade en stor spyfluga landat på tallrikens köttbit och lyckats bli förevigad och uppvisad i all sin prakt på sociala medier. Vilket gick bilduppläggaren helt förbi och önskan om en smaklig bild blev plötsligt ganska så osmaklig.

Hur bar sig folk åt innan sociala mediers intåg? Vem fick då vara med som icke inbjuden gäst när det vankades kalas? De som inte blev bjudna så klart. Men den som inte blev bjuden behövde inte känna sig utstött eller icke utvald eftersom kalasandet gick den objudne obemärkt förbi. 

Jag beslöt mig för att forska lite kring forna tiders kalas. Och upptäckte att alla blev bjudna. Speciellt kring jul. Släkt, släkt till släkten, grannar, vänner, vänners vänner och vänners grannar. Alla fick plats kring bordet. När kalaset var slut och matsmältningen gjort sitt bjöds det ånyo in till kalas hos någon annan ända till varvet av bjudningar gått runt.  Detta pågick fram till slutet av 1960 talet. Då ersättes de stora kalasen av parmiddagar. Sen började folk skilja sig och hitta nya kärlekar. Då blev det genast mycket knepigare för vem skulle bjudas utan att kalasmaten hamnade i fel svalg. Risken för ett dåligt ställningstagande blev en överhängande fara. Och så är det än idag. Det måste väljas nogsamt vilka som ska bjudas på kalas. Då är sociala medier bra att ta till. Vi festar, äter och dricker gott men du, just du får inte vara med.

För övrigt smakar min nygjorda jordgubbssaft mycket bra. Om det nu kan intressera någon.