Franska konditorivaror och en oväntad flirt

 Hade ett bokat ärende i Norrköping under gårdagens eftermiddag. I mitt sällskap var stortvillingarna. När vi skred till handling visade det sig att det uppstått ett missförstånd gällande den bokade tiden. Ja rent utav självaste dagen. Det inbokade ärendet är idag men allt går att ordna så det som bokats in till idag ägde ändå rum igår.

Dock krävdes franska konditorivaror fyllda med choklad och tropisk dryck i tetra som intogs med hjälp av periskopsugrör tillverkade av papp innan ärendet kunde komma igång. 

När en farmor tar med sina barnbarn på hastigt påkommen utomhusfika som ska vara avklarad på en halvtimma finnes icke tid för uppsökande av en lummig park. Vi nöjde oss med en skamfilad och nött sittbänk i ett av Norrköpings industrilandskap. Då menar jag inte det fina industrilandskapet dit turister och inhemska flanörer vistas för att ta en selfie i omgivningens välbevarade och historiska miljöer. Området vi befann oss i är ganska sunkigt och efter det att södra industrispåret lagts ner för att ge plats åt lyxiga byggnationer i inre hamnen och den omskrivna Ostlänken är den forna industriella verksamheten ett minne blott. Dock är ett och annat företag aktivt och vi satt och lyssnade på tillverkningsbuller som trängde ut genom teglade väggar. Mumsade på de franska bakverken fyllda med choklad och låtsades att vi var turister i ett annat land.

Plötsligt stannade en skåpbil och en man bärande på en blå sopsäck klev ut från förarsidan. Han skulle tömma den smått antika och robusta papperskorgen som var placerad bredvid bänken vi uppehöll oss på.

Blå sopsäckar måste det vara. Inte svarta för då går allt åt helvete, förklarade mannen. 

Vi nickade men förstod inte skillnaden på blått och svart. 

Sen följde en omfattande förvisning hur en antik och robust papperskorg ska tömmas. Vi tittade och lyssnade uppmärksamt. För att få ur innehållet krävdes en speciell nyckel och med en smäll for bottenluckan upp och eftersom sopsäcken var blå gick inget åt helvete.

Så där, nu kan ni det här, sa mannen till barnen och mig erbjöd han en anställning. Jag tackade artigt nej med förvändning att jag är pensionär sedan några år tillbaka. Barnen satt tysta och stilla med smulor av de franska bakverken på sina tröjor. 

Mannen var envis, frågade hur många år jag hittills levt och jag gav honom valda delar av mitt personnummer. 

Du skojar med mig, det kan inte vara möjligt! Det kunde jag då aldrig tro, du ser mycket yngre ut än jag.

Sa han och tillade att han gillar hårdrock. Och även dödsmetall. Och att okända människor brukar ta miste på honom och en mycket känd hårdrockare verksam i och utanför vårt land. Sedan satte han sig i sin arbetsbil och for iväg till nästa papperskorg. Kanske med förhoppning om att stöta på en annan dam som inte visade sig vara en pensionär och som villigt tömmer papperskorgars innehåll i blå sopsäckar tillsammans med honom. 

Men farmor, sopgubben flörtade med dig, sa det ena barnbarnet. 

Du byter väl inte ut farfar mot sopgubben, sa det andra barnbarnet. 

Lite smickrade över att jag fortfarande inbjuder till en flirt är jag allt. Och nej, jag byter inte ut farfar mot någon, svarade jag våra barnbarn. 

När vi åkte hem kände vi oss nöjda med att lämna staden bakom oss och få komma hem till Skärblacka och alla vitsippor som nu blommar för fullt. Och så klart hem till farfar som väntade på farmor. 

En slingrande önskning och en exotisk resa till Mantorp

 Så gott som varje dag blir jag utkallad på olika sorters uppdrag som i de allra flesta fallen är barnbarnsrelaterade. Det kan vara allt från att lämna och hämta på skola/förskola/frita till tandläkarbesök och butiksbesök för införskaffande av skor eller kläder. Alla behov tillgodoses så föräldrarna kan sköta plikten att tjäna pengar till mat och uppehälle i lugn och ro. 

Under påskens högtid har jag dock varit barnbarnsledig. Enkom ferieumgåtts som en dagledig pensionär. Idag ämnade maken och jag tillbringa tid i utomhusmöbeln med en bok, korsord och fika. 

Så ringde telefonen. Småtvillingarnas storasyster ville växla några ord med sin morfar. Hon behövde skjuts till Mantorp för ett viktigt inköp. Och för morfar och mormor blev det ett uppdrag utöver det brukliga.

Ända sedan flickan varit fyra år har en orm stått högst på hennes önskelista. Ett djur som kräver ansvar och mognad av dess ägare. I höst fyller vårt barnbarn tolv år och därmed anses tiden vara inne.

Vad vore då lämpligare en en Kungspytonorm bosatt i Mantorp. 

Utrustad med en låda och en handduk bar det av i vår bil. Förväntningarna var skyhöga.

När den tidigare ägaren lade ormen i flickans framsträckta händer uppstod omedelbar kärlek. I alla fall från flickans sida. Ormen verkade mest oberörd. 

Ormen lindades in i den medhavda handduken och ner i lådan. Som noggrant tejpades över locket. Ormen är rymningsbenägen upplyste säljaren innan vi for. Den är dock mycket snäll och aldrig bitit någon under de sex åren den varit hemmahörande i Mantorp. 

Nu har vårt barnbarn en Ögonfransgecko vid namn Fransen samt en Kungspyton som under resans gång från Mantorp till Skärblacka gjorde ett namnbyte från Tequila till Onyx. 

När småtvillingarnas, deras storasyster och mamma är bortresta är det jag som brukar få sköta om katterna, Fransen, ledarhunden och hädanefter ormen Onyx. Kan numera titulera mig som djurskötare av vanligt förekommande djur men också djur av det mer exotiska slaget. 

En fasthållen tutti och frammanad utlösning

Allt sedan jag slutade skolan vid 16 års ålder har jag haft arbete. Men faktiskt aldrig varit en aktiv arbetssökande utan jobben har kommit till mig. Vilket varit en spännande utmaning. Vissa jobb har varit mer givande än andra men alla har de gett mig erfarenhet av vitt skilda slag. 

Arbetet tillsammans med maken i lantbruket är det jobb som jag trivts bäst med. Därefter kommer åren som brandman, frilansjournalist och begravningsentreprenör med egen begravningsbyrå.

Som begravningsentreprenör i nästan tjugo års tid har jag träffat många människor. Förutom sörjande anhöriga ingår det en nära kontakt med kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, präster och musiker. De flesta av dom som jag jobbat med för att få till en begravning finns ännu kvar i mitt minne.

När vi sålde vår begravningsbyrå för nio år sedan gick jag helhjärtat in för jobbet som frilansjournalist. Precis i den vevan skulle jag skriv en artikel om prästens arbete. Vad passade väl bättre än att följa vår dotter på hennes prästerliga uppdrag? 

Hon skulle ha en begravning i en landsortskyrka och vid förrättningen medverkade sommarens semestervikarie för kyrkans ordinarie kantor. När vikarien kom hade jag satt mig på orgelläktaren för att inte synas men själv ha en god överblick av det som skulle ske framme vid kistan. Kantorn kom i god tid innan begravningen med en notpärm under armen. Efter uppmjukande rörelser av händerna tog hon plats vid orgeln för att spela upp sig. När hon satte igång dånade kyrkan och kantorn skrek på hjälp. Hon hade fastnat med tutti. Jag blev förfärad. Hur var det ens möjligt? Rusade fram för att rycka loss henne och under den korta sträckan hann jag fundera var på orgeln hon fastnat.Kanske mellan orgelklaviaturens olika manualer? Med en tutti eller med båda? Hon pekade nedåt.  Där sitter det fast, hjälp mig. Tutti var något annat än det jag målat upp i fantasin och den skulle lösgöras med en sorts pedal. Jag kastade mig på golvet, slet och drog i pedalen men tutti satt där den satt. 

Kantorn tog fram sin mobiltelefon och ringde semesterfiraren. Efter avslutat samtal förkunnade kantorn att vi måste se till att orgeln får utlösning om den skulle behaga att släppa taget om tutti. Om jag var förvirrad innan blev jag än mer förvirrad. Efter en del olika åtgärder som kantorn utförde med sina fötter fick orgeln sin utlösning och tutti blev befriad.

Kantorn och jag utryckte vår framgång genom high five. Kantorn suckade djupt och sa i samma stund att nu hade hon minsann både huvudvärk och bröstvärk. Något som inte bådade gott när hon förutom tre psalmer skulle framföra Gammal fäbodpsalm och Air av Bach vilket är brukligt vid begravningar. I alla fall var det vanligt förekommande under min tid som begravningsentreprenör. 

Kantorn bedyrade att med huvudverk och bröstverk skulle orgeln fungera finfint. Så länge tutti inte hölls fången. I den stunden var jag tacksam över att jag aldrig blivit erbjuden jobb som kantor i någon kyrka. 

 

En doft av rosmarin och ett sympatiskt lidande

 Långfredag. En dag då vi ska sitta stilla och tänka på påskens drama. Mörker, svek och grymhet. I alla fall var det så när jag var barn. Inte för att vi satt stilla och tänkte på Jesus vandring på Golgata utan för att så var det bara. Inga ungar rände ute på gatorna, inga vuxna heller för den delen. På den tiden höll affärerna stängda under helgen, oavsett om det var långfredag eller ej. Därmed nödgades ingen att besöka butiken för att påskmust eller kaffe fattades från föregående vardagens inköpslista. 

Tråkigt skulle vi ha det och var dessutom kaffet slut blev det ingen hejd på lidandet. Jag avskydde långfredagens restriktioner.

Jag gick i söndagsskolan. Där fick vi lära oss allt om andlighet och syndabekännelse. Det hela började med en obligatorisk kollekt och den svarta pojken som att uppkrupen på kollektbössan nickade för varje slant som stoppades i myntinkastet. Söndagsskolfröken log nöjt och berättade om de afrikanska barnens tacksamhet över svenska barns givmildhet.

Vi undervisades om påskens drama. Vi var alla Jesu lamm och fick syndernas förlåtelse i samma stund som det sista andetaget togs högt uppe på korset och förhängena rämnade. Som om plågan inte vore nog innan döden kom som en befriare fick Jesus läpparna baddade med surt vin.

Jag blev skräckslagen. Syndernas förlåtelse förstod jag inte riktigt innebörden av men kunde mycket väl sätta mig in i lidandet när spikarna trängde genom hud, kött och senor på händer och fötter på den som fötts av jungfru Maria, korsfästs, död och begraven. 

På påskafton tillredde mamma en stek utskuret av ett lamm. Vi satte oss till bords och mamma serverade oss, påtalade att detta lamm var av prima vara. Och jag trodde att hon stoppat Jesus i ugnen tillsammans med rosmarin och morötter. Jag gallskrek av skräck och fasa. Vägrade äta och mormor som var på besök menade att hennes barnbarn fullständigt tappat förståndet. Pappa i sin tur hotade med att uppsöka söndagsskolfröken för ett allvarligt samtal. 

I sympati med Jesus letade jag när jag lugnat ner mig från den fasansfulla måltiden fram mammas ättiksflaska ur skafferiet. Stängde in mig på mitt rum, blötte ner bomullstussar och baddade mina läppar. Läppskinnet vitnade och förvandlas till tunna slamsor. Och bölandet tog ånyo fart. Jag grät för Jesus lidande och jag grät för mina ömmande läppar. Mormor suckade och ansåg att jag var lagd åt det dramatiska hållet i överkant och pappa gormade över vuxna som satte griller i huvudet på barn. Efter den påsken återvände jag aldrig mer till söndagsskolan. 

Som vuxen går jag med glädje till kyrkan för att fira påskens drama från död till liv. Den finaste helgen som innebär fest, gemenskap och eftertanke. 

Småkrypexperter och en felaktig konversation

 Jag är med i några för mig intressanta grupper på Facebook. Bland annat en där olika sorters växter avhandlas. Bilder läggs upp för ögonfröjd med även för att få hjälp och råd kring allehanda kryp som bosatt sig i älsklingsblomman. Tipsen är många och stundom uppstår en kraftfull ordväxling bland växtentusiaster och självutnämnda experter. 

En grupp jag var med i men lämnade var en stickgrupp. Anledningen till avhoppet var att en stickkunnig begett sig till Rusta för att köpa garn. Nöjd med sitt köp ville hon dela med sig av fyndet i gruppen. Det blev totalt kaos. Och vi fick lära oss att aldrig någonsin sänka oss så lågt som att köpa garn på Rusta. 

Som sagt jag hoppade av gruppen och har nu under några månaders tid stickat sju tröjor. En till var och en av våra barnbarn. Av garn jag köpt på Rusta.

Sociala medier är skyddslöst. Där kan vi häva ur oss otidigheter till för oss helt okända människor. Jag håller en låg profil och ge mig sällan in i diskussionerna för även om jag har rätt i mångt och mycket så slutar det alltid med att jag har fel.

På tal om kontakten med okända människor så skickade jag i morse ett sms till en av våra trädgårdskunder. Berättade att idag skulle hon få sina träd beskurna och att hon som trogen kund skulle få en liten förmån.

Toppen! Svaret kom snabbt. Från en för mig okänd person i Västerås. Som hette Carolina.  Inte Gun. Jag blev för ovanligheternas skull förlägen. Det tog mig en bra stund att få fram det rätta telefonnumret som ledde mig till vår trogna kund.

Nu kunde historien slutat här. Med ett vänligt ursäktande till Carolina i Västerås men en del av förmiddagen har avsatts till en synnerligen trevlig smskonversation två okända människor emellan. Och en förfrågan om att åka till Västerås för att utföra trädgårdsarbete. Erbjudandet avslogs på grund av allt för hög framkörningsavgift.

Det är inte svårt att skapa kontakter även om de är tillfälliga och uppstått på grund av en fel inmatad siffra. Bara den rätta inställningen finns. Jag kunde lika gärna fått en avhyvling och tillsägelse att som receptionist i en trädgårdsfirma hålla ordning på siffrorna. 

Vi avslutade det hela med att tacka varandra för en trevlig konversation och önskade varandra all lycka till med allt det vi ägnar oss åt. 

Jag känner mig glad, upplivad och nöjd med att tekniken inte alltid är av ondo.