Ett krulligt resultat och en oanständig läsning

 Att byta frisör är ungefär som att byta tandläkare. Mångårig vana och tillit, allt ställs på ända. Nu har min trogna frisör gjort det sista klippet i min kalufs. Kärleken har förflyttat henne till Närke. Ifall hon och den blivande sambon tänker ställa till kalas för att fira tilldragelsen av samboflytt fick hon av mig en avskedsgåva som tack för lång och trogen tjänst med mitt hår. Vad kan då komma mer väl till pass än en tårtspade.

Jag har inte varit något komplicerat objekt gällande frisyr. Kortklippt och lättskött är bäst för mig. Inte heller målar jag håret i uppiggande färger utan låter det gråna efter behag och naturligt åldrande.

Annat var det förr. I min ungdom. Då var det permanent som gällde. Proffsigt utfört på salong med berömligt resultat eller amatörmässigt hemma i köket med varierande resultat.

Sak samma, bara det blev krulligt  därefter böljande vågig efter nödgad efterbehandling med stora papiljotter.

Jag köpte papiljotter och samlade dessa förskönade attiraljer likt en hagalen skata. Ibland hände det att jag nödgades sova med håret upprullat och därmed blev sömnen förstörd. Vad gjorde väl det, bara det färdiga resultatet blev snyggt.

På salongen satt vi kvinnor på rad under brummande torkhuvar. Rökte cigaretter och läste damtidningar. 

Annat var det när jag var barn. Pappa tog mig med till herrsalongen för att vi båda skulle bli klippta på en och samma gång.

”Lägg undan tidningarna för idag är Carina med”, bullrade pappa när vi klev in genom dörren.

Det prasslade av tidningspapper när herrarna bredde gårdagens Expressen eller Aftonbladet över Top hat, Pinup och Piff.

Som nygift förärade maken mig med en box BaByliss elektriska hårspolar. Skalpen brände och om oturen var framme blev översta delen av öronen blodröda. 

Som tack för gåvan krävde maken att jag skulle frisera honom då han inte hade tid för frisörbesök på grund av höstskörden. 

Jag ställde mig tveksam inför uppgiften. Han instruerade och hävdade att det inte kunde vara så svårt. Han hade ju sett i spegeln hur frisören jobbade med kam och sax. 

Efterbehandlingen skedde hos makens ordinarie frisör som aldrig tidigare sett en dylik frisyr på någon kund. Där och då slutade min bana som hemmafrisör vilket inte betydde att jag slutade med Schwarzkopf Hemanent Permanent. 

Men idag nöjer jag med en kort frisyr. Enkelt, lättskött och mycket grått. 

Ett socialt lyssnande och ett oönskat skydd

Ideligen får jag höra att nu är mysiga hösten här. Nu får vi bli stugsittare med en god bok och varmt te, omringade av levande ljus allt medan mörkret sänker sig utanför fönsterglaset.

Jag vill inte myspysa i mörker och råkall kyla. Vill stanna kvar i ljuset. Grönskan. Nedsjunken i trädgårdsmöbeln bland flugor, myggor, getingar, bin och fjärilar.

Än så länge blommar våra rosor, alltid något att glädjas åt. 

Är också glad, eller snarare tacksam, att slippa ge mig iväg tidiga mörka morgnar till ett jobb för att efter dagens arbete återvända hem i samma mörker Skrapa bilrutorna och sedan vänta på att motorn blir varm så kupévärmaren kan göra sitt. För mig är uppgiften som receptionist hos Kullerstad trädgårdsservice gott nog trots att jag uppnått pensionsåldern och borde ägna dagarna åt korsord, bullbak och sticka tröjor till barnbarnen. Jag får i alla fall stanna hemmavid och passa telefonen.

Men jag måste tillstå att det är trevligt att vara receptionist. Många av kunderna är ensamma och förutom att boka hjälp i trädgårdar blir det relativt långa samtal där mycket personligt viktigt och oviktigt dryftas. Jag har fått veta mycket om många och har blivit något av en expert på ålderskrämpor. 

Som receptionist får jag inte enbart ta mot samtal från trädgårdskunder, telefonförsäljare är ihärdiga och vill pracka på trädgårdsfirman än det ena än det andra till mycket förmånliga och bindande avtal. 

Häromsistens ringde en trevlig man och ville erbjuda mig skydd. Vänligt men bestämt hävdade jag att när jag uppnått tonårstiden upplyste mig mina föräldrar vikten av skydd. Så med tid och ålder provade jag olika sorters som i bland förskrevs av läkare och ibland inhandlades helt utan recept.

Den omtänksamme försäljaren blev brydd. Stammade fram att vi nog inte talade om samma sorts skydd. 

Jag stod på mig. Kom inte här och lär mig det jag redan vet!

Innan jag hann säga att jag faktiskt numera är i klimakteriet och inte längre är i behov av skydd hade försäljaren knäppt bort samtalet. Utan att först sagt adjö. Ett synnerligen oförskämt beteende vill jag tillstå.

Det finns olika sorters knep att bli av med telefonförsäljare. Ibland drar jag till med att den som efterfrågas är död och begraven och att jag numera är den nya frun. Då får försäljaren något beklagande i rösten. Om det beror på dödsfallet eller att en ny fru redan intagit arenan är svårt att utröna. 

Det har även hänt att jag sagt något i stil med att du verkar vara en trevlig ung man, vi kanske kan gå ut på en dejt. De samtalen brukar också avslutas abrupt. Beror antagligen på något sorts grundläggande handlingsprogram upprättat av högre chefer.

Fast i de allra flesta fallen säger jag artigt ”tack för påringningen men jag är inte intresserad. Ha en fin dag och lycka till i din stävan att fiska kunder”. Och i de fallen är det jag som knäpper bort samtalet först av oss båda. 

Ett dramatisk par från Skåne och en havererad läckerhet

 

För fyra år sedan hade vi, jag och tre granndamer en bokcirkel. Vi träffades en gång i månaden och diskuterade den bok vi kommit överens om att läsa. I början var vi mycket ambitiösa, efter hand tunnades det litterära ut och vi diskuterade istället livet. 

Livet kan i mångt och mycket liknas vid en roman som hamnar publikt men det vi dryftade, ältade och kände igen oss i stannade oss emellan. Det skapade en samhörighet, vi fyra litterärt intresserade visste till sist mycket om varandra.

Varje höst arrangerade vi en fest där även våra respektive män deltog. För enkelhetens skull blev det knytkalas. Trevlig och gemytligt på alla sätt och vis. Så skingrades skaran. Ett par beslutade sig för att lämna Svea rike för att njuta pensionärsliv i Spanien och ett annat par flyttade till Linköping. 

Bokcirkeln med dess litterära och högst personliga innehåll splittrades men vänskapen har ändock bestått.

Nu har de utvandrande pensionärerna återvänt till till fäderneslandet och slagit ner bopålarna i Linköping. Dit är det inte långt från Skärblacka. Vi och ett par av bokcirkelns ursprung bor några hus från varandra medan de andra två paren bor i samma stad. Så vad vore väl då lämpligare än att återuppta, dock ej bokcirkeln, men vår höstfest.

Igår gick festen av stapeln. Dessförinnan planerade vi telefonledes dag, klockslag och förtäring. På min lott föll en läcker och vackert garnerad räktårta. En skapelse ej främmande för mig eftersom jag tillverkat den många gånger tidigare.

Två dagar innan festen hade vi besök av våra skånska vänner. De är praktiskt sinnade därför de kom i sin husbil. Sängplatser, gästlakan och gästhanddukar tarvade därmed ingen åtgärd från vår sida. En dag och en frukost senare återstod ett farväl och efter kramar och en uppmaning om att ta det lugnt på vägarna återvände jag in från vår parkering till köket för att ta mig an räktårtan. Den ska stå i ett dygn för att den perfekta konsistensen skall infinna sig. 

Då kommer min skånska väninna inrusande med vild uppsyn. Växellådan spökar så de tar sig inte fram en ynka meter. Efter diverse telefonsamtal och bokning av bärgningsbil kunde vi en än gång kramas och vinka av en husbil uppställd på ett upphissat  bärgningsbilsflak.

Inte vet jag om den uppstådda  dramatiken medverkade i min matlagningskonst eller ej, men den där räktårtan blev inte det vackra konstverk jag  förutsatt mig. En timma innan gästernas ankomst betedde den sig precis likadant som dagen innan. Jag stirrade sorgsen på det katastrofala och den uppstod en lättare panikkänsla. Maken tröstade. Själv ville jag avblåsa hela kalaset. 

Men kalas blev det. Räktårtan i hela sin sorgliga skepnaden tronade mitt bland de övriga delikatesserna som kunniga matlagerskor rört ihop och tagit med. 

Av räktårtan blev inte mycket kvar. Alla bedyrade att ja smaken var det i alla fall inget fel på. Samtidigt som jag fick små råd och tips hur resultatet förhoppningsvis blir perfekt nästa gång. 

Om vi fick en trevlig kväll? Mycket trevlig och att det gått fyra år sedan vi senast sågs allihop märkets inte ett spår. Det var som det alltid har varit.

En smekning över sladden och ett befriande snitt

 Varje morgon äter vi smörgås med björnbärsmarmelad. Gjort på egna björnbär. Lyxigt och gott. Nu går det inte att hålla på med marmeladkok dagarna i ända. Vyerna behöver vidgas och det görs bäst genom att följa med maken till Norrköping och gå i butiker i väntan på att han skulle bli klar hos tandläkaren.

Min laddarsladd till mobiltelefonen har råkat ut för någon slags missöde, ytterhöljet har gått sönder och blottar det elektriska innanmätet. Risken för eldsvåda är överhängande. Med siktet inställt på en butik om saluför denna vara blev därmed mitt förhandsval.

Mannen i butiken sken upp när jag kom. Han tyckte dagens kundunderlag var skralt vilken jag tröstande hävdade kunde bero på vädret. 

Min vara plockades fram och mycket graciöst demonstrerade han sladden som om den vore tillverkad av guld och diamanter. Han strök exhalterat med handen över sladden och visade att den hade extra förstärkning i båda ändar. Jag slog till för hur kunde jag tveka?

Vidare berättade den trevlige försäljaren att han bytt arbetsschema. Numera jobbar han från kl. 12.00 till kl. 19.00. Perfekt! Kaffe och morgonteve. Jag kontrade med att när han blir pensionär blir det ännu bättre.

Åh, du är pensionär. Vilken ålder befinner du dig i?

Jag blir 68 år nästa gång jag har bemärkelsedag.

Jäklar! Han såg uppskattande på mig. Jag blev lite nervös. Skulle han ge mig samma behandling som sladden?  Du måste träna otroligt mycket så fräsch som du ser ut!

Nä, men jag klipper mycket gräs.

I mitt hemland, fortsatte charmören, där dricker de gamla på ålderdomshemmet vin varje dag. De festar och äter buffé och på kvällen kan de koka nudlar om de vill. Sen dör de lugnt, stilla och lyckligt under natten när de sover. När de är sisådär 87 år. 

Ja det är helt otroligt! Jag tackade för mig, mötte upp maken som klarat av tandläkarbesöket. Sen gick vi och fick vår tredje TBE spruta. Sköterskan fyllde i våra formulär, frågade om jag var gravid vilket jag förnekade. 

Det är inte för sent, du vet ju att Sara fick barn mycket sent i livet. Hon tittade på maken. 

Blanda inte in mig i det där, jag är inte längre något att räkna med när det gäller barnalstrande.

Jodå, män kan få barn hela livet, sa den glada sköterskan och stack sprutan i våra överarmar. De vänstra eftersom vi är högerhänta.

Innan vi lämnade vaccinationscentralen och sköterskans berättade hon att hon hade sju barnbarn men nu blir det inga fler. Hennes son skulle beställa tid hos en läkare som ska utför ett par små snitt i klockspelet. 

Vi tackade för informationen och avslutade vår utflykt med bakelser på Lindahls konditori. För det var vi värda. 

Ett fotarbete utan livlina och en rutten skörd

 Det blev inte som jag hoppats på. Det känns oroligt. Strax efter midnatt avslutade vi valvakan. Skärrade men föga förvånade. Missnöjet jäster och då landar röstsedlarna där de gör. Men jag gillar inte läget!

Nu blir det väl rena rama cirkusen innan en regering bildats. Den verbala cirkusen har pågått länge och inte lär det bli bättre. 

Efter det att vi gjort vår plikt i vallokalen hämtade vi upp stortvillingarna och deras lillebror och gick på en riktig cirkus. Vi skrattade, häpnade och förskräcktes över vad som utspelades i och högt ovanför manegen. 

Aldrig, sa vi till varandra, aldrig ska vi försöka oss på det där. När så lindansarna gjorde korstecken över sina bringor förstod vi att nu, ja nu blir det någon extra ordinärt. Vilket det också blev. Med livet som insats utan livlina dessutom. 

Idag har vi lagt en omvälvande helg bakom oss. Och snart även denna första dag på veckan. En dag som bjudit på varierande sysslor. Bland annat har trädgårdsmöblerna bytt plats från våra verandor till dotterns garage för vinterförvaring. Samt en tur med släpkärra till vår lokala återvinningsstation. Vi skulle slänga ris och löv. Riset på högen och lövet i containern för trädgårdsavfall. Vid högen hade en man ställt sin bil och kärra. På längden. Vilket betydde att vi inte kunde som brukligt är backa upp mot högen. Som i sin tur föranledde onödigt släpande. Jag blängde och muttrade men han verkade obrydd. Möjligtvis blängde han tillbaka en aning. När mannen var klar for han iväg och ställde sig vid containern för trädgårdsavfall. Tre korgar äpplen som inte dög varken till äppelmos eller paj hade ratats. Maken körde upp sin bil framför honom och började backa för att rätta in sig i ett rakt led. Plötsligt i vad som verkade vara en slags hämndaktion för tidigare irriterade blickar från mitt håll eller om mannen var ovanligt klen vilket han möjligtvis upptäckte efter att ha gått från bilen cirka en och en halv meter med första korgen, hoppade han in i bilen och körde fram den där metern för att slippa gå allt för långt. Därefter hängde han sig på tutan för att påkalla min makes uppmärksamhet.

Sen svor han åt mig. Mustaschen fladdrade på överläppen när han skrek att man måste faktiskt titta bakåt när man backar en bil. Jag skrek inte tillbaka eftersom jag kan det där med hyfs och fason. Däremot ifrågasatte jag lugnt och stilla hur korkad man kan vara som kör fram mot en bil som tänker rätta in sig i ledet. 

Sen stod vi där bredvid varandra, han med sina ruttna äpplen och vi bar löv som till största delen på grund av långt avstånd mellan kärra och container inte hamnade i anvisad plats för trädgårdsavfall. 

Det där är allt en riktig muntergök, sa jag högt till maken. Eller om jag sa att det där är allt en riktig tjurig gubbj**el, ja det minns jag inte riktigt så här i efterhand. 

Men allt kan ha sin förklaring. Kanske det parti han röstade på var grönt eller rött eller så var han besviken över att han inte fick gå på cirkus. Eller så var han missnöjd över årets dåliga äppelskörd. Alla kan vi ha en dålig dag med låg sinnesstämning som följd.