En tröttsam hemlighet och ett ogiltigt dödsfall

 Det har pågått bakdanteri i vår by. Jag har inte själv hört eller deltagit i skvallret även om jag måste erkänna att jag är öppet sinnad vad det gäller skvaller. Både som givare och mottagare. 

Men så kan jag bli tilldelad ett förtroende. Då kan jag hålla näbben även om det mentalt kostar på. 

För en tid sedan fick jag ett sådant där förtroende som gav mig ett par sömnlösa nätter. En för mig viktig vänskap stod på spel. Jag hade dock avlagt ett löfte som i det närmaste kan liknas total tystnadsplikt och jag höll mitt ord. Att stå i mitten bärande på en hemlighet som jag inte på något sätt var inblandad i kändes mycket svårt och var skrämmande. 

Skvallret i vår by är inte baserat på ett brutet förtroende. Min gissning är att det uppkommit via hörsägen och sedan spridit sig vidare för att till sist sluta med ett dödsfall. Nu nådde dock skvallret den avlidna som genast dementerade sin hädanfärd på sociala medier. Tack och lov, den döde lever och mår bra! Jag faller in i den upprymda skaran. Gläds över att själv vara vid liv men mest att den alla trott varit död också är livs levande. Allt annat hade varit en mycket stor förlust! 

Samtalsforskare menar att skvaller handlar om ett socialt intresse för varandra. Vi måste skvallra för att förstå hur det är att leva. Genom skvaller delger vi varandra nyheter om en icke närvarande huvudperson. Vi förfasas, häpnas, ojar och vojar oss och lovar att inte föra nyheten vidare. Ett löfte med kort hållbarhetsdatum. Den från början snälla nyhetsförmedlingen kan sluta i förtal med förkrossande följder. 

Precis som alla andra skvallrar jag. Precis som alla andra har jag blivit utsatt för skvaller. Ibland har jag blivit ledsen och upprörd, ibland har jag tyckt på axlarna och ansett att så länge folk skvallrar om mig är jag i grund och botten en intressant person. Eljest skulle ju ingen föra mitt namn och person på tal. Vilket är värst, att vara transparent och ointressant eller ett synlig föremål för skvaller?

Vi lever i ett samhälle fyllt med lättåtkomligt skvaller. Skvaller kan skapa grupptillhörighet men även utanförskap. Ur det lilla gror det stora och den som inte levererar kan inte heller få något tillbaka. 

Gränsen mellan harmlöst skvaller och rena rama lögner är subtil. Så det gäller att sålla i nyhetsflödet innan vi vidarebefordrar informationen.

Eller så kan vi gå rakt på sak. Som en väninna till mig alltid inleder våra telefonsamtal:

”Hej Carina, har du något skvaller att komma med”?

Ett fyrtiofemårigt firande och en besvärlig bystbehållare

 45 år tillsammans. Värt att firas. Maken bokade en lyxig weekend på Söderköpings brunnshotell. Bubbel och trerätters.

Det hela inleddes med eftermiddagsfika. Läckra bakverk, varma scones och ett rikt utbud av ostar.

Därefter spa. Det var då vi upptäckte det. Badkläderna låg kvar där hemma. 

Receptionisten var van. Hon hänvisade glömska hotellgäster inställda på spa till Söderköpings 

prêt-à-porter Trolltyg. Visserligen inte badsäsong ännu men de har ett lager badkläder för alla eventualiteter, garanterade receptionisten.

Vi hastade iväg bara för att mötas av en nedsläckt butik. En lapp på dörren hälsade kunderna välkomna åter den 2 februari.

Men, Söderköping har en klädesbutik i den forna banklokalen vid torget. Där var det rea. Så bra!

Badkläder är en stöldbegärlig vara. Därmed hålls produkten inlåst i kassavalvet. Butiksinnehavaren öppnade den tunga dörren till valvet och försvann. Hon tog god tid på sig och kom sedan ut med diverse badbyxor för herrar samt ett slags badplagg med mycket tyg som täcker de kvinnliga behagen. Det var allt hon kunde uppbringa. 

Vi slog till och travade sedan mot hotellet bärande på en påse med två par herrbadbyxor och en piffig överdel till kvinnor. Allt till en kostnad av ettusen kronor.

På rummet bytte vi om. Maken fick hjälpa mig att dra på överdelen som under allt tyg hade en slags behållare där brösten skulle placeras. Det hela verkade omöjligt till en början och lättnaden blev stor när allt var på plats. Inget spa utan föregående dusch. Än en gång fick maken hjälpa mig. Av med den besvärliga utstyrseln sedan skulle den på igen efter nödvändig tvagning. Om det var besvärligt att få den på plats i torrt tillstånd blev det inte lättare i vått. 

Bubbelbadet var varmt och ljuvligt. Mina herrbadbyxor fladdrade och överdelen placerade sig under hakan. Fyra överförfriskade Södertäljebor gjorde oss sällskap i bubbelbadet. En av kvinnorna gjorde gällande att hon klippt mitt hår eftersom hon arbetade som frisör. 

Skrubbade, tvagade och insmorda med väldoftande kroppskrämer är vi åter hemma efter en trevlig och välsmakande kvällsmiddag, en natts god sömn och en stadig hotellfrukost. 

45 år tillsammans. Det är värt att firas. 

En svart huvudroll och en felstavad sjukdom

 Det uppstod en situation i Norrköping där en hund hade huvudrollen. Olika medier utfärdade en varning gällande hunden som i vilt tillstånd strök omkring i stadsdelen Hageby och bet folk både där fram och där bak. 

Ordningsmakten ryckte ut och avlossade varningsskott vilket bidrog till en försvunnen hund samt en uppretad folkmassa på sociala medier. 

Hundexperter gav goda råd och djuraktivister förbannade icke djuraktivister.  Det fräste och glödde i de sociala mediernas trådar.

Så inleddes  en rasbestämning av hunden. Färgen var redan fastställd och alla var överens. Den var svart.

Dobermann med kupera svans. Nej dobermann icke kuperad svans. Kamphund är det. Finns inget som heter kamphund. Jodå, kamphundar finns, följ länken och läs! Nej alla har fel, det är en rottweiler. Ja eller en blandning mellan rottweiler och dobermann. 

Någon dristade sig att påstå att den ilskna hunden varken var en dobermann, kamphund, pitbull eller en mix av olika raser utan en pudel! Milde tid, pudelälskarna rasade. 

Hundens härkomst avhandlades. Den kommer från Bosnien. Och den är stulen. Stulen? Men hemtjänsten stjäl väl inga hundar? Hemtjänsten? Ja de som blev bitna av hunden jobbar ju hos hemtjänsten.

Ytterligare en länk dök upp där en oseriös hunduppfödare fick bära hela ansvaret över det inträffade.

Så infångades äntligen den ilskna och förvirrade hunden. Och ärendet hamnade hos Länsstyrelsen.  Veterinär anlitades och avlivning beslutades. Sociala medier fortsatte att glöda. Och hela dramat blev en rikstäckande nyhet.

När jag var barn bodde en gosse med sina föräldrar i lägenheten mitt emot mig och mina föräldrar. Gossen och jag var lika gamla. En dag ringde det på vår dörr. När mamma öppnade stod där en skara uppretade damer, samtliga boende i vårt trapphus. Bland de församlade fanns även grannpojkens mamma. Darrande fingrar pekade på de ljusblå trapphusväggarna. Mamma följde fingrarnas riktningar och där, med spretande barnslig handstil stod det skrivet i versaler ”KNULLSKUK”. 

”Vad står det”? frågade mamma och kisade för att se bättre.

”Knullsjuk”, skrek damerna i falsett. ”Och det är din dotter som skrivit det! Fy, otäcka barn”.

Min mamma, filosofie  magister i Nordiska språk en utbildning på avancerad nivå, blev utom sig av raseri. 

”Ni kan anklaga Carina för mycket men hon kan i alla fall stava till knullsjuk”, gormade hon så det ekade i trapphuset.

Grannpojken erkände omgående sitt skamliga tilltag. Blev utrustad med en vattenfylld hink, en klick såpa och en skurborste. 

Ärendet avslutades. Detta skedde långt innan sociala mediers intåg där varje incident, stor eller liten, måste avhandlas innan medborgargardet sagt sitt. 

God till er och Jul till oss

 Det krävdes inga tester för att utröna vad som skett. Obarmhärtigt och hjärtlöst smet viruset in genom något av mina kroppshålor, gissningsvis näsan eller munnen ty det är de enda hålor som är publikt öppna. Om jag inte räknar med hörselgångens mynningar men det är föga troligt att det går att bli smittad genom öronen. Lite märklig, snudd på det osannolika är att viruset kan ta sig in via ögonen. Men eftersom det är vetenskapliga rön måste vi tro på det så länge motsatsen inte har bevisats.

Nå i mitt feberyrsliga tillstånd gick jag dagarna innan vår frälsares födelsedag in på sociala medier för att se om jag där kunde träffa på någon olycksbroder/olyckssyster. Vi kunde hosta, snora och kasta febriga blickar på varandra i ett enda syfte. Tycka mest synd om sig själv. 

Sociala medier glimrade. Bjällerklang bjällerklang dingelidong. Perfekta granar till skillnad från vår defekta. Hembakade pepparkakor och egentillverkade pepparkakshus. Inslagna paket i väntan på tomten. God jul, Merry christmas, Gladelig jul, Hyvää Joulua, Joyeux Noël.  Nu ska vi träffa släkten. Mysa och må, mysa och må.

Ha, tänkte jag. Griljeringen är vidbränd. Sillsalladen äcklig, bruna bönorna oätliga, faster somnar i fåtöljen och släpper ovetande högt och ljudligt väder. Onormalt mycket barr på julgransmattan. Tomten är full och nån ger sig ut och letar efter en vikarie. Tar julspriten med sig utifall att och barnen tjatar högljutt om paketen och vill skippa Kalle Anka för att på så sätt skynda på proceduren. 

Ha, det kan ni gott ha. Ni på sociala medier som vill inbilla alla att er jul är den bästa. Tänkte jag och grät djup nere i kudden.

Vaknade i natt. Kände efter. Det som i dagar varit ett öppet sår i mitt svalg var borta. Jag klev ur sängen och ställde mig prövade på sovrumsmattan. Jag kunde hålla balansen. Försökte hosta. Det blev ett teatraliskt kraxande. Tog en pappersnäsduk och snöt mig. Ut kom en ynkligt förtvinad snorkråka. 

Satte mig i vardagsrumssoffan med ett glas filmjölk. Tände julgransbelysningen och beundrade vår defekta perfekta julgran. 

För en stund sedan ringde ett av våra barnbarn. 

”Mormor, du kommer väl idag”? 

”Jag kommer”!

”YES! God jul mormor, ses sen”!

Så God jul till er alla!

Önskar 

Carina och Stig

Krasslig gemenskap och utomhusaktivitet inomhus

I morgon är det tre dagar före dopparedagen. Allt är förberett. Det vill säga allt det nödvändiga. Resten bryr jag mig inte om. 

Det viktigaste under julen är gemenskap med familjen. Gemenskapen har dock varit krassliga, feber, hosta, halsont och ett rejält njurstensanfall som krävde akutoperation. Gemenskapen står på återhämtning och jag dricker rå ingefära så jag inte blir avstängd från gemenskapen på självaste julafton. 

Har plockat av mig skylten Hemsamarit med huvuduppgift inköp och leverans av matvaror så sjuklingarna åtminstone inte svälter ihjäl. Den råa ingefäran ska skydda från allt ont baciller kan åsamka den som blivit ombedd att trilla köttbullar.

Idag var det då dags för mig att besöka vår lokala matvarubutik för att spendera pengar för egen del. 

Började vid potatisen. Där stod en trädgårdskund som vid åsynen av mig, trädgårdsfirman receptionist, genast bokade in sin trädgård till i vår. 

Vid mejerivarorna nös en kund. Tre gånger i snabb följd.  Tittade lömskt på mig i händelse av en avhyvling för offentlig nysning. Jag önskade min medkund en god jul precis som jag kom på att jag glömt dillen borta vid frukt och grönt. 

Jag tog genvägen mellan barnmaten och ljus/servetter och upptäckte att pensionärerna anlänt. Tisdagar är pensionärsrabatt. Och nu bussas ortens pensionärer till vår butik där de bildar klungor för att dryfta allt från hälsotillstånd och väderprognoser till skenade priser och indragen postutdelning. 

Ursäkta mig, kan jag få ta lite dill. Min arm letade sig in mellan kroppar, tygkassar och dramater. Ryckte åt mig dillen och rusade iväg för att hämta saltgurka. 

Bussen är här, bussen är här ropade jag. Personalen ställde upp sig strategiskt och höll vägen öppen till saltgurkan.

Vid glöggen fotade David sin kollega. Frågade om jag som trogen kund kunde få vara med på bilden. Svar nej. Det är tävlingsdags. På Facebook. Vinst en fin glöggtermos, glögg och glöggmix. 

Jag gick till terminalen för självscanning. Drog medlemskortet i kortläsaren, klickade betala på skärmen som frågade om jag ville nyttja min pensionärsrabatt. Självklart, det är ju tisdag. Pensionärernas dag. 

Hemma loggar jag in på Facebook. Ämnar tävla om glöggtermos, glögg och glöggmix. Så även flera med mig. I tävlingen ingår frågan Var dricker du helst din glögg?

Några av svaren: under och efter utomhusaktiviteter i snön eller vid mysiga braskaminer.

Jag gillar inte utomhusaktiviteter i snö, har heller ingen mysig braskamin. Men vi har en luftvärmepump. Under den kan jag tänka mig sitta och mysa med en mugg het glögg och njuta av det varma luftdraget från pumpen. Så det fick bli mitt svar på tävlingen. Föga imponerande i sammanhanget så någon vinst är nog inte att vänta. Men ska jag tävla tänker jag inte fuska åt mig någon eventuell vinst genom att påstå att jag är ägare av en braskamin eller hyser förkärlek till utomhusaktiviteter i snö.