Rädseltårar och vårsång från andra raden

  ”Nu tar vi det lugnt”, sa vi och torkade varandras rädseltårar. 

”Ja nu ber vi och hoppas”, sa vår dotter prästen. 

Vi höll hårt om varandra och gav ett löfte om att allt ska vara som vanligt. Till dess vi vet.

Så mycket vi har att glädjas över och värna om.  Varandra som familj, våra vänner och o-vänner. De människor som vi inte har så mycket gemensamt med men som finns där likt de byggstenar som behövs för att vi ska fungera både i praktiken och i sociala sammanhang. 

Ändå, vi sållar och väljer ut det som passar från det mänskliga kartoteket. Ratar och förkastar. Slutar att älska och bry sig om. Kaka söker maka och lika barn leka bäst. Alla andra får inte vara med. 

Trots att vi egentligen behöver varandra, nu och alltid. 

Igår var maken och jag tillsammans med dottern och en av småtvillingarnas till Geerhallen och lyssnade på Norrköpings musikklasser årskurs 4-9 som bjöd på vårkonserten Det finns en värld. Ett av våra barnbarn går i 6:e klass och stod i mitten på andra raden och sjöng. Hjärtan som flödar över hos mormor och morfar. 

På fredag eftermiddag är vi i egenskap av farmor och farfar bjudna till Skärblacka fritidsgård. Vi ska äta bullar, korv och klura ut musikquiz.

Det finns så mycket att glädjas över. Vårkonsert och musiquiz. Utslagna syrener och liljekonvaljer på köksbordet. Snart är det sommarlov, utflykter och myggbett som kliar. Glass och jordgubbar i landet. 

 Nu tar vi det lugnt. Tillåter oss rädseltårar som kan bli glädjetårar. Vi håller hårt om varandra och låter allt vara som vanligt. Till dess vi vet. 

Snor på monarkens emblem och en fullvuxen sessa

 Maj månad 1993 bjöd, precis så som idag, på strålande väder. Jag hade av redaktionen blivit ivägskickad till Kolmårdens djurpark för att göra ett reportage om Oceanum. En ny påskostad turistattraktion som möjliggör att få se delfinerna från olika vinklar.

Hans majestät konungen med gemål och barn skulle inviga det hela och efter bandklippningen skulle samtliga församlande bli bjudna på en liten buffé. Ett tryckeri hade tillverkat lite finare servetter med det kungliga emblemet tryckt i guld i ena hörnet.

Kungafamiljen som skulle anlända i en luftburen farkost dröjde. Vi rapportörer kring dagens stora begivenhet vankade av och an medan vi spejade mot skyn i hopp om att få se den kungliga helikoptern.

Efter vad som verkade vara en evighet kom så äntligen huvudpersonerna och ceremonin kunde börja.

Inne i Oceanum var det pyntat med tropiska växter och höga palmer, allt för att skapa ett autentiskt intryck av att befinna sig i delfiners naturliga närmiljö. Det enda som stack ut var de kraftiga rep som var uppspända så ingen skulle komma för nära kungligheterna. Lite här och var stod säkerhetsvakter och höll koll på läget.

Kamerorna knäppte och blixtrade. De professionella hade stora kameror, jag en ganska liten och oansenlig. Därmed blev jag nödgad att ta mig nära objekten för att få så bra bilder som möjligt. Jag tog klivet över ett av repen men det tog omedelbart stopp. En stark hand hade mig i ett järngrepp och säkerhetsvaktens ögon var kolsvarta. Han väste att jag skulle hålla mig bakom repet. Jag blev rädd, vacklade till och greppade en av de gigantiska palmerna. Som inte höll för tyngden utan föll med kruka och allt. Dominoeffekt var imponerande. Palm efter palm föll och rullade med dova dunsar nerför sluttningen med rygglösa sittbänkar. 

”Nu har du ställt till det”, morrade den kungliga säkerhetsvakten medan en av de med stor kamera  fångade upp mig i sin trygga famn.

Jag snörvlade och grät. Han med stora kameran gav mig sin servett med kungligt monogram och tröstade.

”Alla har vi varit barn i början och rädda för de som är större. Det går över med tiden ska du se”. 

Vi åt kunglig buffé på papptallrikar när kungen klippt av banden med sax. Bilderna blev av usel kvalitet och redaktionschefen suckade.

För något år sedan fotade jag det äldsta kungabarnet som vuxit till sig betydligt sedan 1993. Min kamera är både större och av bättre kvalitet sedan dess. Vi stod på ett tak i Norrköpings yttre hamn. Ingen ryckte mig hårt i armen och jag kunde med låg röst säga, ”Psst Victoria, kan du kolla häråt är du snäll”. 

Prinsessan vände ansiktet mot mig, log och lät mig ta så många bilder jag behövde för att bli nöjd.  

Ett olämpligt ordval och en dramatisk biljakt

 Igår var jag och två av våra barnbarn till Norrköping i ärenden. Vi skulle parkera på Tegelängsgatan, en lugn gata med gott om parkeringar och ett bekvämt gångavstånd till vår destination.

Det var glest med bilar på parkeringen men ett av fordonen drog till sig vår uppmärksamhet. Eller rättare sagt den gula lappen som var fästad under främre rutans vindrutetorkare.

Åh nej, sa vi till varandra. Stackare, parkeringsböter. Det är dyrt och det vill vi verkligen inte råka ut för. 

Vi parkerade vår bil och jag öppnade parkeringsappen i min mobiltelefon.  Tycker det är en finurlig app. Lätt att använda, överskådlig och tydlig. Bäst av allt är att det går att förlänga parkeringstiden på långt håll om det skulle behövas. 

Tegelängsgatan låg högst upp på listan av parkeringsområden. Jag bekräftade att bilen med tillhörande regnummer var min och snurrade med fingret på mobiltelefonens skärm fram två timmars parkeringstid.

Vi var borta lite mer än en timma. Det barn som satt i baksätet på ditvägen skulle i rättvisans namn sitta fram på hemvägen. Ty så är den oskrivna lagen när barnbarn åker med sin farmor. För att säkerställa sin position var det barnen först framme vid bilen. Barnet stelnade till, pekade och sa ”farmor, det sitter en gul lapp på framrutan”. 

Jag sa, ”vad i h*****e, parkeringstiden har ju inte gått ut”. ”Nu svor du farmor”, sa barnen men jag märkte att de hyste stor sympati för mitt rådande sinnestillstånd. 

Vi enades om att ringa och klaga hos något som uppgett sitt telefonnummer på den gula långa lappen. Denne någon visade sig vara en telefonsvarare. En fegis, så klart.

Jag stoppade parkeringen och insåg att det med automatik kommer att ske en framtida transaktion från mitt konto på 34,00 kronor för parkeringstiden. Men jag fick själv ombesörja betalning för parkeringsböterna vilket uppgick till en summa av 419, 00 kr inklusive moms och administrationsavgift. 

Trots att vi parkerat på Tegelängsgatan skulle jag ha skrollat vidare till område City blå zon. Vilket var förklaringen till den gula lappen under främre rutans vindrutetorkare. 

Böterna är betalda. Jag tänker inte överklaga och jag kommer hädanefter att vara mer uppmärksam när jag ska parkera med app. 

De gånger jag fått böter för lagöverträdelse i trafiken är lätträknade. Fortkörning en gång. Parkeringsböter tre gånger, gårdagens förseelse inräknad. Allt fördelat på femtio år som bilförare. 

Jo just ja, höll på att glömma den grövsta förseelsen. Den gången jag smet från polisen som stoppade mig när jag körde mot enkelriktat med begravningsbilen. Jag gasade och den svarta långa bilen flög fram på Norrköpings gator. Efter kom den uppretade polisen i polisbil med blåljus och tjutande sirener. Det hela tog stopp vid begravningsbyrån och jag fick en rejäl utskällning samt dyra böter. Vad brottet rubricerades som har jag glömt men jag blev i alla fall inte kallad till någon rättegång. Om det berodde på att jag klassades som förstagångsförbrytare eller om jag körde begravningsbil och det i sig var förmildrande omständigheter kan jag inte redogöra för. Men jag har sedan dess aktat mig från att köra mot enkelriktat. 

Ett oönskat samtal och en väluppfostrad ursäkt

De flesta av oss har med största säkerhet hungrat efter sol och töväder under en längre tid. Så kom den äntligen, våren. Det droppade från taken och de med störst iver klev ur termobyxorna och drog på sig shortsen. 

Underbart, log vi mot varandra i solen. Snart öppnar Halvars glasskiosk i Norrköping. Den som inte orkar vänta lockas av en mjukglass på macken.

Och så kom bakslaget. Vårkänslorna svalnade och fågelstugan fylldes åter med solrosfrön. För inte kan vi låta flyttfåglarna vara utan värmande föda. De som tålmodigt kämpat

sig hit från fjärran länder för att möta våren och se till att populationstätheten inte minskar. 

Det är lätt att dras ner i melankoli när snön yr runt stugknuten när vi förväntar oss att det ska vara vår. Melankolin kan övergå i ilska och då kan det kännas som en befrielse att låta ilskan gå ut över någon. Helst ska överrumplingsmetoden nyttjas, då blir effekt som störst. 

Vilket jag fick erfara då jag ringde ett telefonsamtal. Och det visade sig att jag slagit fel nummer. Något som kan hända oss alla. Personligen kan jag tycka det kan vara trevligt när någon ringer fel och hamnar i min lur. Det där oerhört skamfyllda förlåt, jag har slagit fel nummer väckte sympati. Jag brukar fånga upp den främmande rösten och det hela kan i bästa fall leda till en riktigt trevlig konversation.

Nu uppskattar inte alla en felringning. Men vill ändå ha en form av konversation. Dock ej på den gemytliga nivån. Och jag som annars brukar ha svar på tal blev helt och hållet ställt.

Jag stammade och stakade mig. Vilket tydligen spädde på ilskan hos den andra. Som till och med ifrågasatte om jag verkligen befann mig i ett nyktert tillstånd.

När samtalet efter vad som verkade som en evighet tog slut blev jag ledsen. Åkte till vår lokala matvarubutik trots att timmen började bli sen. Köpte en chokladkaka och lät  Ica-Karin trösta om mig. Hemma väntade maken med varmt te. Ibland är det skönt att vara ledsen och bli omhuldad.

I dessa moderna tider ser vi inte enkom vem som ringt till oss. Vi ser också vem vi ringer till. Lätt och enkelt kastar vi oss ut i cyberrymden och vips har vi både namn och adress kopplat till telefonnumret. 

Morgonen efter det dystra telefonsamtalet åkte jag och köpte en påskblomma. Fortsatte till den arga telefonkontakten och med blomman i näven och ett väl inövat tal på läpparna ringd jag på dörren. 

”Glad påsk. Full har jag varit en gång för femtio år sedan när jag druckit för mycket whiskey och då insåg jag att fylla inte är något för mig. Så ber jag väluppfostrat om förlåtelse att jag slog fel telefonnummer och i dessa tiden då Putin krigar, Trump är galen,  vår regering haltar och vi inte har råd att köpa gurka borde vi vara snälla mot varandra”.

Mycket nöjd med mitt anförande och belevade uppförande åkte jag hem. Tittade på våra krokus som kämpar sig upp genom snötäcket. Och på teve lovar väderkartorna sol och flera plusgrader till påsk. 

Jag känner mig glad och nöjd och ser med tillfredsställelse hur snötäcket i vår trädgård sjunker ihop mer och mer för varje dag. 

 

En tröttsam hemlighet och ett ogiltigt dödsfall

 Det har pågått bakdanteri i vår by. Jag har inte själv hört eller deltagit i skvallret även om jag måste erkänna att jag är öppet sinnad vad det gäller skvaller. Både som givare och mottagare. 

Men så kan jag bli tilldelad ett förtroende. Då kan jag hålla näbben även om det mentalt kostar på. 

För en tid sedan fick jag ett sådant där förtroende som gav mig ett par sömnlösa nätter. En för mig viktig vänskap stod på spel. Jag hade dock avlagt ett löfte som i det närmaste kan liknas total tystnadsplikt och jag höll mitt ord. Att stå i mitten bärande på en hemlighet som jag inte på något sätt var inblandad i kändes mycket svårt och var skrämmande. 

Skvallret i vår by är inte baserat på ett brutet förtroende. Min gissning är att det uppkommit via hörsägen och sedan spridit sig vidare för att till sist sluta med ett dödsfall. Nu nådde dock skvallret den avlidna som genast dementerade sin hädanfärd på sociala medier. Tack och lov, den döde lever och mår bra! Jag faller in i den upprymda skaran. Gläds över att själv vara vid liv men mest att den alla trott varit död också är livs levande. Allt annat hade varit en mycket stor förlust! 

Samtalsforskare menar att skvaller handlar om ett socialt intresse för varandra. Vi måste skvallra för att förstå hur det är att leva. Genom skvaller delger vi varandra nyheter om en icke närvarande huvudperson. Vi förfasas, häpnas, ojar och vojar oss och lovar att inte föra nyheten vidare. Ett löfte med kort hållbarhetsdatum. Den från början snälla nyhetsförmedlingen kan sluta i förtal med förkrossande följder. 

Precis som alla andra skvallrar jag. Precis som alla andra har jag blivit utsatt för skvaller. Ibland har jag blivit ledsen och upprörd, ibland har jag tyckt på axlarna och ansett att så länge folk skvallrar om mig är jag i grund och botten en intressant person. Eljest skulle ju ingen föra mitt namn och person på tal. Vilket är värst, att vara transparent och ointressant eller ett synlig föremål för skvaller?

Vi lever i ett samhälle fyllt med lättåtkomligt skvaller. Skvaller kan skapa grupptillhörighet men även utanförskap. Ur det lilla gror det stora och den som inte levererar kan inte heller få något tillbaka. 

Gränsen mellan harmlöst skvaller och rena rama lögner är subtil. Så det gäller att sålla i nyhetsflödet innan vi vidarebefordrar informationen.

Eller så kan vi gå rakt på sak. Som en väninna till mig alltid inleder våra telefonsamtal:

”Hej Carina, har du något skvaller att komma med”?