En bön om resultat och ett mänskligt engagemang

 Året var 1978. Då fanns ingen snabb hantering via internet  gällande pengar. Således fick jag knalla in till chefens kontor för att kvittera ut min löneutbetalning vid varje månadsskifte. 6 000,00 kronor för en månads slit låg i min plånbok när jag körde hemåt. Påskhelgen nalkades och jag skulle införskaffa råvaror till påskbordet. Det var då jag upptäckte det, väskan med plånboken och hela lönen var borta. Maken och jag vände upp och ner på huset i jakten på de försvunna pengarna.

Jag grinade och knäppte mina händer. ”Käre Gud, gör så jag hittar det jag söker. Amen”. Inget bönesvar. Pengarna var borta. Men påskmat blev det ändå. 

Långt senare rotade jag i kattvinden efter något behövande. Där låg en väska och i väskan låg en plånbok och i plånboken fanns 6 000,00 kronor, det vill säga min borttappade månadslön. En fingervisning om att det är inte bara är att be om något utan föregående ansträngning för att uppnå önskemålet.  Ändå hade jag i mitt tycke uppbådat mitt yttersta i mitt ivriga letande även om jag i ett utmattade tillstånd slutade eftersökningen efter en tid. 

Att förlora något värdefullt kan kännas traumatiskt. 

Igår skulle jag besöka vår lokala matvaruaffär. När jag drog ut kundvagnen såg jag att det låg en röd plånbok i vagnen framför. Med viss bävan öppnade jag plånboken, att rota runt i en främmande plånbok känns förbjudet och snudd på att inkräkta i en persons personliga integritet. Men för att ta reda på den rättmätige ägaren fanns inte tid för etiska funderingar. 

Namnet gav mig en fingervisning vem som skulle kontaktas. Jag letade upp telefonnumret på Hitta.se och ringde. Inget svar. Då letade jag upp den plånbokslösa kvinnas äkta hälfts telefonnummer. Inget svar. På en liten ort känner vi flesta av oss varandra så jag ringde deras dotter. Inget svar. Då ringde jag dotterns kompis. ” Är hon hos dig”? ” Ja hon är här”! Och dottern i sin tur ringde sina föräldrar. Inget svar så dottern ringde tillbaka till mig och bad mig lämna in plånboken i affärens förbutik. Bakom disken stod Erik som sa att plånbokens ägare precis lämnat affären. Mannen som sin vana trogen sitter vid förbutiken och säljer Bingolotter uppmanade mig att springa. Utanför butiken satt en man på en bänk och åt glass. Han viftade med handen, däråt, spring däråt! Då ropade ett barn, ”nej hon sitter där i den röda bilen. Skynda dig”! 

Jag fick stopp på fordonet och kunde överräcka den röda plånboken innehållande allt av dagens nödvändigheter till en mycket lättad ägare.

Det är vid sådana här tillfällen som jag känner en oerhörd tacksamhet över att vi som bor här känner varandra mer eller mindre och kan vara varandra behjälpliga i de flesta situationer som kan uppstå. 

     

En dödlig dryck och en sur skvallrande granne

På vår gård i Värmland växte något som liknade fläder. Min svärmor hävdade att det var äkta fläder och då okunskapen hos mig gällande fläder, äkta som oäkta, var obefintlig litade jag på svärmors omdöme. 

Det enda jag riktigt kände till var att blommorna hos äkta fläder avger en svag doft av kattpiss, vilket vår fläder inte gjorde.

Svärmor ville gör flädersaft. Läskande och svalkande heta sommardagar. En flaska saft kunde dessutom släcka törsten när vi bärgade hö till våra kossor. 

För att vara på den säkra sidan hämtade jag en expert inom området fläder. Hon konstaterade krasst, koka saft, drick och sedan dö.

Jag vidarebefordrade expertutlåtandet till min svärmor och tystnaden som följde kring egentillverkad  flädersaft talade sitt tydliga språk. 

Vi sålde värmlandsgården och köpte en annan gård ute på Vikbolandet. Inte i närheten av Östgötaslättens böljande sädesfält men där fanns ett gigantiskt fläderträd. Som luktade kattpiss när det blommade. 

Det där trädet gav oss otaliga flaskor fläderblomssaft. Jag älskade trädet så till den milda grad att jag näst intill utvecklade trädkramartendenser. Sorgen och saknaden efter mitt älskade fläderträd höll i sig under tre långa sorgeår efter det att vi sålt gården och flyttat till Kolmården. När vi  hamnade på Bäckstugevägen  i Kullerstad, Skärblacka planterade vi bland det första vi gjorde ett fläderträd.

Tyvärr brukar fläderblommorna bli fulla med svarta löss redan dagarna efter det att de slagit ut. Lössen går att bekämpa skapligt om man är tålmodig och ägare av en vattenslang. 

För några år sedan stod jag och spolade vårt fläders blommor med kraftig stråle från trädgårdsslangens munstycke. Grannen kom och frågade efter min make som han behövde växla några ord med. Jag hänvisade honom i vilken riktning maken befann sig. När grannen vände ryggen åt mig och gick kunde jag inte låta bli. Blöt och med hängande mungipor gick kan hem till sin fru och skvallrade. Hon tog hela händelsen med ro och skickade tillbaka sin gubbe till mig med en inbjudan om middag och ett glas vin. 

Vi har inte enkom en äkta fläder. Vi har även en falsk. Min mamma envisades under sin levnad att det var en knarkbuske. Varje gång hon satt under den lilla falska flädern flackade hon oroligt med blicken i väntan på uppdykandet av Norrköpingspolisen. Det hjälpte inte att jag påpekade, knarkplantor får inte röda bär om hösten, hon höll fast vid sitt eget botaniska kunnande. 

Idag har jag silat och hällt flädersaft på flaskor. Kommer väl till pass på midsommaraftons dukade bord. Barnbarnen kommer och då häller vi aldrig upp något annat än saft i allas våra glas. 

 

En bräda av bambu och ett rött tjuvlarm

 Så kom det då äntligen, gårdagens välsignade regn. Idag känns luften lättare att andas och doftpionerna håller på att slå ut i vår trädgård. Snart är det midsommar. Då vänder det. Nästan exakt sex månader kvar till jul.

Med vindrutetorkarna på snabbt läge for vi fram på motorvägen mot det svenskaste av svenskt. Shoppingrunda på IKEA. För vad passar bättre en regnig söndag än att ta på spenderbyxorna och strosa runt på möbelvaruhus? På inköpslistan stod skärbrädan Blandsallad, för alla som älskar bröd. Tillverkad av äkta bambu. Det enda störande med skärbrädan för bröd är namnet. Hade jag varit inblandad från skiss till verklighet hade jag satsat på Brödsmulan eller Russinbullen eller något annat som associerar till skärbrädan för bröd. 

Ganska snabbt hittade vi det som föranledde besöket på IKEA. Att det slank ner lite annat smått och gott i kassen av bara farten är helt normalt. Närmare bestämt sju artiklar fick frotteras ihop med Blandsallad. 

Jag klargjorde för maken redan i bilen mot Linköping att jag ville fika på IKEAs restaurang. Önskemålet mottogs inte med någon större entusiasm men accepterades.

När vi plockat klart våra åtta artiklar befann vi oss plötsligt vid plockhyllorna och utgångskassorna. Återstod bara att vända. Makens anlete skvallrade om vad han tänkte men nu skulle vi fika på IKEA ty så var det bestämt. Vi travade motströms och nådde den ringlande kön av människor som ville äta sommarlunch för IKEA Familypris. 

Småttingar grinade och kinkade, föräldrar höll ångan uppe med nöd och näppe och jag svettades ymnigt.

Men cheesecake med jordgubbar överskuggade allt.

Väl på plats vid ett ledigt bord började jag känna hur irritationen sakta kom krypande. En unge satt och sparkade mot underdelen av soffan, ett ihåligt monotont dunkande som aldrig gav sig. En tant vid bordet mitt emot spottade ut snusen i en servett och det bildades en glittrig salivsträng mellan hennes underläpp och IKEAS tunna servett. Vid ett annat bord satt ett medelålders par och tittade kärleksfullt på varandra, totalt avskärmade från odörer av lax, oljiga pommes frites, oljud och andra störande moment som vi medmänniskor utsätter varandra för i den allmänna bespisningslokalen på IKEA.

Vi åt snabbt våra cheesecakes och hastade därifrån. Maken muttrade något om ett riktigt café utan Familypris medan vi rörde oss mot utgångskassorna.

Där vi kunder skannar våra varor och väljer betalningssätt med ett fingertryck på en skärm.

Jag skannade in varorna och tryckte på betala. Och den röda lampan lyste ilsket som bevisade att den här kunden har gjort något fuffens med skannern.

Mycket riktigt. ”Sju du sa åtta det va, bulleri bulleri bock”. 

Personalen har säkert fått lära sig att inte med munnen uttala ”tjuv” men vad ögonen säger kan ingen sätta stopp för. 

Jag är mycket nöjd med vår nya skärbräda Blandsallad, ämnad för bröd och med inbyggd smullåda. 

Och idag har jag köpt fikabröd hos Camilla med personal. Skärblacka hembageri och café, det är på riktigt och där bakas det med äkta smör i degen. 

 

En stirrande skönhet och en utmattad fotograf

 Det kom ett brev. Avsändare Transportstyrelsen. Dags att förnya körkortet så jag kan få fortsätta att köra tunga fordon. 

Blev för ett tag sedan stoppad av polisen i en kontroll där körkortet skulle uppvisas. Den unga poliskvinnan tittade häpet på mitt körkort och sen på mig. ”Jäklar, du har ju allt som går att få”, utbrast hon. Hon blev nog mest imponerad av att en tant kunde ha ett slikt körkort för tanter är tanter och ungdomar har svårt att tro att tanter också varit unga en gång i tiden. Och som kört lastbil med släp, buss och brandbil. 

Nå, dags att boka tid hos doktor Samuel som konstaterade att jag inte har synfel, diabetes, lider av yrsel eller andra krämpor som inte lämpar sig när tunga fordon ska framföras på allmänna vägar. 

Fem minuter senare och ettusen kronor fattigare laddade jag för nästa moment. Fotograferingen. 

”Ta av dig glasögonen”, uppmanade fotografen. 

”Aldrig i livet”, svarade jag. 

Fotografen vann ordkampen och jag la glasögonen på en liten pall inne i fotograferingsbåset.

”Sluta glo och stirra så dant”! 

”Jag glor inte eller stirrar. Men jag ser inget utan glasögonen”.

Något jag undvikit att berätta för doktor Samuel.

Fotografen surade och det klickade i kameran. Jag tog på mig glasögonen och tittade på mig själv på bildskärmen.

”Du är inte riktigt klok, tycker du jag ska se ut så där på mitt nya körkort”?

Fotografen suckade. Glasögonen låg på pallen och jag glodde och stirrade åt kamerans håll. 

Fem eller om det rent utav var sju tagningar senare log fotografen brett och sa att han tyckte jag var ursnygg. Han verkade utmattad och klen i nerverna. 

”Du ljuger för du vill bara bli av med mig”, hävdade jag samtidigt som jag tog beslutet att nu fick det vara nog.

Av fotografen fick jag dubbelhäftande tejp, satte fotot på plats och skrev namnteckningen inom ramen på det av Transportstyrelsens medskickade blankett för körkort och sen slängde jag ner kuvertet med dess innehåll  i den gula postlådan i hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. 

Igår kom mitt nya körkort. Fick lösa ut det i förbutiken i vårt Ica. När jag kom ut i bilen öppnade jag kuvertet och i samma stund jag såg mitt nya körkort förbannade jag fotografen. Och Transportstyrelsen som godkänt fotot som föreställer en mycket gammal tant som tycks lida av halvsides ansiktsförlamning och vars ena öga är mycket mindre än det andra. Det enda jag är nöjd med är frisyren. Och att jag kan fortsätta köra lastbil och buss om det skulle behövas. Och att jag faktiskt är en åldrad skönhet med allt vad det innebär. 

Maken har ännu inte blivit informerad om att jag nu har ett nytt och mycket anskrämligt körkort i min ägo. 

Jag väntar nog ett tag till innan jag berättar. Om jag någonsin kommer att göra det …

 

Rädseltårar och vårsång från andra raden

  ”Nu tar vi det lugnt”, sa vi och torkade varandras rädseltårar. 

”Ja nu ber vi och hoppas”, sa vår dotter prästen. 

Vi höll hårt om varandra och gav ett löfte om att allt ska vara som vanligt. Till dess vi vet.

Så mycket vi har att glädjas över och värna om.  Varandra som familj, våra vänner och o-vänner. De människor som vi inte har så mycket gemensamt med men som finns där likt de byggstenar som behövs för att vi ska fungera både i praktiken och i sociala sammanhang. 

Ändå, vi sållar och väljer ut det som passar från det mänskliga kartoteket. Ratar och förkastar. Slutar att älska och bry sig om. Kaka söker maka och lika barn leka bäst. Alla andra får inte vara med. 

Trots att vi egentligen behöver varandra, nu och alltid. 

Igår var maken och jag tillsammans med dottern och en av småtvillingarnas till Geerhallen och lyssnade på Norrköpings musikklasser årskurs 4-9 som bjöd på vårkonserten Det finns en värld. Ett av våra barnbarn går i 6:e klass och stod i mitten på andra raden och sjöng. Hjärtan som flödar över hos mormor och morfar. 

På fredag eftermiddag är vi i egenskap av farmor och farfar bjudna till Skärblacka fritidsgård. Vi ska äta bullar, korv och klura ut musikquiz.

Det finns så mycket att glädjas över. Vårkonsert och musiquiz. Utslagna syrener och liljekonvaljer på köksbordet. Snart är det sommarlov, utflykter och myggbett som kliar. Glass och jordgubbar i landet. 

 Nu tar vi det lugnt. Tillåter oss rädseltårar som kan bli glädjetårar. Vi håller hårt om varandra och låter allt vara som vanligt. Till dess vi vet.