En felsägning och en nätdraperad hud

 Dottern ringde mig och ville ha skjuts till veterinären med sin hund. Ledarhunden hade ont i ett öra.

Vi blev mottagna i receptionen och hänvisade till ett undersökningsrum. 

Djurvårdaren klappade Putte och säkerställde åkomman genom att påtala att hunden skulle få behandling för ögonen. 

Nej öronen, sa dottern och jag unisont. Varpå djurvårdaren svarade att hon hade svårt att uttala ordet öron och det kunde då tolkas som om hon sa ögon.

För en vecka sedan vad det dags för återbesök hos veterinären. Samma djurvårdare som sist gjorde om proceduren. Klappade hunden och säkerställde anledningen till återbesöket. 

”Då var det dags att kolla ögonen igen Putte”.

”Nej öronen, det är öronen. Visserligen är det här en blindhund (alla som är vän av ordning, språkpoliser och lättkränkta, ursäkta mitt ordval) så det kan ligga nära till hands att det är ögonen men det är öronen” avbröt jag.

Genast kände jag dotterns fingrar på utsidan mitt lår. En tyst markering, håll käften!

Åter igen fick djurvårdaren ursäkta sig med att hon har svårt att säga öron.

När dörren stänges efter henne och vi väntade ensamma i rummet på veterinären suckade dottern.

” Mamma, du är så pinsam att jag nästan dör”!

Jag blev förvånad. Dottern brukar inte backa gällande pinsamheter. Hon hakar gärna på när jag föreslår att vi ska göra något udda i det offentliga rummet som i mångas tycke är både oerhört pinsamt och direkt olämpligt. Som till exempel sticka huvudet genom toalettsitsar på Bauhaus för att sedan fota oss med mobilen och publicera det på social medier. 

Strax innan jag skulle ta klivet in i tonåren köpte min mamma en ny baddräkt. Hon och jag brukade gå till badhuset i Karlstad ett par gånger i veckan. Baddräkten var hudfärgad och som om inte det vore nog, den var draperad runt om med ett sorts svart stormaskigt nät. Men värst av allt, hon hade inhandlat en exakt lika kroppsnära dräkt till mig. Väluppfostrat tackade jag, klev i min baddräkt och gick därefter bredvid min mamma klädd i hudfärgad simdräkt med svart nät och ut på simhallens kaklade golv. Och på en tonårings vis höll jag på att skämmas ihjäl när blickarna föll på oss båda. Mamma däremot var fullt och fast övertygad om blickarnas avund när hon och hennes avkomma lätt och ledigt sjönk ner i det klorerade vattnet klädda i likadana naturfärgade baddräkter med svart nät. 

Jag har hört att om man kan bemästra pinsamma situationer växer man som människa. Blir stark och modig i växandet. Det är bra att ta emot det pinsamma och vända det till något positivt. Det är då man lär sig överbrygga svårigheter och våga ta steget ut i det okända. Kanske är det tack vare den där baddräkten som jag vilt och ohämmat vågat kastat mig in i olika utmaningar. Haft mod att satsa på det till synes omöjliga trots varnande röster som förkunnat att det där kommer du aldrig att gå i land med. 

Nu är det sällan jag går till ett badhus. Tycker det är oerhört pinsamt när jag med våt och fuktig hud efter den obligatoriska moment dusch före bad försöker trycka in fläsket i baddräkten som är svart utan onödiga krusiduller och utsmyckningar. Då är jag hellre pinsam tillsammans med vår dotter när vi besöker Bauhaus. Anser det vara mer stärkande i mitt fortsatta växande. 

En påhittad text och en snabb förflyttning

 

Har varit till Norrköping tillsammans med dottern och gjort diverse inköp. Vi visste vad som tarvdes så det hela gick snabbt och smidigt. Tack och lov. Ty att gå i affärer är bland det värsta jag vet.

Dock var det annorlunda när jag var barn, då gick jag mer än gärna till affären för att handla förnödenheter som min mamma behövde.

Jag skrev själv inköpslistan så som ett barn som ej lärt sig skriva gör. Hittepåbokstäver i staplar och lappen överlämnade jag till damen bakom disken i speceributiken. 

Hon läste, nickade och hävdade att varorna fanns på lagret. I nämnda lager fanns även en telefon och hon ringde min mamma.

”Vad önskar fru Axelsson få hem från affären idag”?

Sonen ringde mig en tidig morgon den här veckan. De hade multistegar till mycket nedsatt pris på Jula. Han bad mig klicka hem en stege eftersom det bara fanns två kvar så det var lite bråttom. Sen skulle han hämta den i butiken direkt de öppnat för att med den nya stegen åka till morgonens första trädgårdskund.

Jag klickade och stegen hamnade i varukorgen. Skrev in Kullerstad trädgårdsservice mejladress, sonens namn och fortsatte till betalningen. Där blev det stopp. Inget köp i någon annans namn. 

Jag gjorde om och gjorde rätt. Betalade, ringde sonen som hängde på låset till Jula i Norrköping.

Där tog nästa stopp vid. Ingen utlämning i någon annans namn utan medhavd giltig id-handling av den som gjort köpet. Naturligtvis är det så. Det vet ju faktiskt alla upplysta medborgare i detta supermoderna samhälle vi lever i. Stegen måste avbeställas av köparen och köpas på nytt av den som hämtar.

Jag avbröt min frukost, hittade numret till kundtjänst någonstans i Sverige och uträttade mitt ärende.

”Nej du kan inte avbeställa stegen eftersom den lyfts in från lagret och befinner sig nu inne i själva butiken”, lät svaret. 

Jag tappade målföret. I cirka två sekunder.

” Nu avbokar du den där j***a stegen omgående så vår son kan köpa om den. F*n tar dig om du inte gör det bums, han väntar, kunderna väntar på att få sina fruktträd beskurna och du ska f*an i mig inte sabotera det här genom nån sorts paragraf. Stegh******t har ju stått under samma tak hela natten men har nu på morgonen bytt plats några meter. Du får ordna det när NU”!

Min röst var hård som sten, kall som is och uppe i falsett.

Kundservice bad mig vänta ett ögonblick och medan jag väntade fick jag vacker musik som plåster på såren levererat direkt genom luren. 

Musiken tystnade och ersattes av ett mycket nervöst skratt.

”Så nu har jag ordnat det, stegen är avbokad och kan härmed köpas på nytt”. 

Det klirrade i min telefon och swich så var pengarna tillbaka på mitt konto.

Kanske tog det onödigt lång tid att handla förr när allt skedde över disk och varorna betalades med pengar som plockades upp ur portmonnän. Men blev inköpet fel eller varan visade sig vara defekt återlämnades den direkt till butiken och ersattes med nytt och helt. 

Inte allt men mycket var bättre då än nu. Trots att det för alla oss som inte gillar att springa i affärer enkelt kan handla på internet. 

En bön om resultat och ett mänskligt engagemang

 Året var 1978. Då fanns ingen snabb hantering via internet  gällande pengar. Således fick jag knalla in till chefens kontor för att kvittera ut min löneutbetalning vid varje månadsskifte. 6 000,00 kronor för en månads slit låg i min plånbok när jag körde hemåt. Påskhelgen nalkades och jag skulle införskaffa råvaror till påskbordet. Det var då jag upptäckte det, väskan med plånboken och hela lönen var borta. Maken och jag vände upp och ner på huset i jakten på de försvunna pengarna.

Jag grinade och knäppte mina händer. ”Käre Gud, gör så jag hittar det jag söker. Amen”. Inget bönesvar. Pengarna var borta. Men påskmat blev det ändå. 

Långt senare rotade jag i kattvinden efter något behövande. Där låg en väska och i väskan låg en plånbok och i plånboken fanns 6 000,00 kronor, det vill säga min borttappade månadslön. En fingervisning om att det är inte bara är att be om något utan föregående ansträngning för att uppnå önskemålet.  Ändå hade jag i mitt tycke uppbådat mitt yttersta i mitt ivriga letande även om jag i ett utmattade tillstånd slutade eftersökningen efter en tid. 

Att förlora något värdefullt kan kännas traumatiskt. 

Igår skulle jag besöka vår lokala matvaruaffär. När jag drog ut kundvagnen såg jag att det låg en röd plånbok i vagnen framför. Med viss bävan öppnade jag plånboken, att rota runt i en främmande plånbok känns förbjudet och snudd på att inkräkta i en persons personliga integritet. Men för att ta reda på den rättmätige ägaren fanns inte tid för etiska funderingar. 

Namnet gav mig en fingervisning vem som skulle kontaktas. Jag letade upp telefonnumret på Hitta.se och ringde. Inget svar. Då letade jag upp den plånbokslösa kvinnas äkta hälfts telefonnummer. Inget svar. På en liten ort känner vi flesta av oss varandra så jag ringde deras dotter. Inget svar. Då ringde jag dotterns kompis. ” Är hon hos dig”? ” Ja hon är här”! Och dottern i sin tur ringde sina föräldrar. Inget svar så dottern ringde tillbaka till mig och bad mig lämna in plånboken i affärens förbutik. Bakom disken stod Erik som sa att plånbokens ägare precis lämnat affären. Mannen som sin vana trogen sitter vid förbutiken och säljer Bingolotter uppmanade mig att springa. Utanför butiken satt en man på en bänk och åt glass. Han viftade med handen, däråt, spring däråt! Då ropade ett barn, ”nej hon sitter där i den röda bilen. Skynda dig”! 

Jag fick stopp på fordonet och kunde överräcka den röda plånboken innehållande allt av dagens nödvändigheter till en mycket lättad ägare.

Det är vid sådana här tillfällen som jag känner en oerhörd tacksamhet över att vi som bor här känner varandra mer eller mindre och kan vara varandra behjälpliga i de flesta situationer som kan uppstå. 

     

En dödlig dryck och en sur skvallrande granne

På vår gård i Värmland växte något som liknade fläder. Min svärmor hävdade att det var äkta fläder och då okunskapen hos mig gällande fläder, äkta som oäkta, var obefintlig litade jag på svärmors omdöme. 

Det enda jag riktigt kände till var att blommorna hos äkta fläder avger en svag doft av kattpiss, vilket vår fläder inte gjorde.

Svärmor ville gör flädersaft. Läskande och svalkande heta sommardagar. En flaska saft kunde dessutom släcka törsten när vi bärgade hö till våra kossor. 

För att vara på den säkra sidan hämtade jag en expert inom området fläder. Hon konstaterade krasst, koka saft, drick och sedan dö.

Jag vidarebefordrade expertutlåtandet till min svärmor och tystnaden som följde kring egentillverkad  flädersaft talade sitt tydliga språk. 

Vi sålde värmlandsgården och köpte en annan gård ute på Vikbolandet. Inte i närheten av Östgötaslättens böljande sädesfält men där fanns ett gigantiskt fläderträd. Som luktade kattpiss när det blommade. 

Det där trädet gav oss otaliga flaskor fläderblomssaft. Jag älskade trädet så till den milda grad att jag näst intill utvecklade trädkramartendenser. Sorgen och saknaden efter mitt älskade fläderträd höll i sig under tre långa sorgeår efter det att vi sålt gården och flyttat till Kolmården. När vi  hamnade på Bäckstugevägen  i Kullerstad, Skärblacka planterade vi bland det första vi gjorde ett fläderträd.

Tyvärr brukar fläderblommorna bli fulla med svarta löss redan dagarna efter det att de slagit ut. Lössen går att bekämpa skapligt om man är tålmodig och ägare av en vattenslang. 

För några år sedan stod jag och spolade vårt fläders blommor med kraftig stråle från trädgårdsslangens munstycke. Grannen kom och frågade efter min make som han behövde växla några ord med. Jag hänvisade honom i vilken riktning maken befann sig. När grannen vände ryggen åt mig och gick kunde jag inte låta bli. Blöt och med hängande mungipor gick kan hem till sin fru och skvallrade. Hon tog hela händelsen med ro och skickade tillbaka sin gubbe till mig med en inbjudan om middag och ett glas vin. 

Vi har inte enkom en äkta fläder. Vi har även en falsk. Min mamma envisades under sin levnad att det var en knarkbuske. Varje gång hon satt under den lilla falska flädern flackade hon oroligt med blicken i väntan på uppdykandet av Norrköpingspolisen. Det hjälpte inte att jag påpekade, knarkplantor får inte röda bär om hösten, hon höll fast vid sitt eget botaniska kunnande. 

Idag har jag silat och hällt flädersaft på flaskor. Kommer väl till pass på midsommaraftons dukade bord. Barnbarnen kommer och då häller vi aldrig upp något annat än saft i allas våra glas. 

 

En bräda av bambu och ett rött tjuvlarm

 Så kom det då äntligen, gårdagens välsignade regn. Idag känns luften lättare att andas och doftpionerna håller på att slå ut i vår trädgård. Snart är det midsommar. Då vänder det. Nästan exakt sex månader kvar till jul.

Med vindrutetorkarna på snabbt läge for vi fram på motorvägen mot det svenskaste av svenskt. Shoppingrunda på IKEA. För vad passar bättre en regnig söndag än att ta på spenderbyxorna och strosa runt på möbelvaruhus? På inköpslistan stod skärbrädan Blandsallad, för alla som älskar bröd. Tillverkad av äkta bambu. Det enda störande med skärbrädan för bröd är namnet. Hade jag varit inblandad från skiss till verklighet hade jag satsat på Brödsmulan eller Russinbullen eller något annat som associerar till skärbrädan för bröd. 

Ganska snabbt hittade vi det som föranledde besöket på IKEA. Att det slank ner lite annat smått och gott i kassen av bara farten är helt normalt. Närmare bestämt sju artiklar fick frotteras ihop med Blandsallad. 

Jag klargjorde för maken redan i bilen mot Linköping att jag ville fika på IKEAs restaurang. Önskemålet mottogs inte med någon större entusiasm men accepterades.

När vi plockat klart våra åtta artiklar befann vi oss plötsligt vid plockhyllorna och utgångskassorna. Återstod bara att vända. Makens anlete skvallrade om vad han tänkte men nu skulle vi fika på IKEA ty så var det bestämt. Vi travade motströms och nådde den ringlande kön av människor som ville äta sommarlunch för IKEA Familypris. 

Småttingar grinade och kinkade, föräldrar höll ångan uppe med nöd och näppe och jag svettades ymnigt.

Men cheesecake med jordgubbar överskuggade allt.

Väl på plats vid ett ledigt bord började jag känna hur irritationen sakta kom krypande. En unge satt och sparkade mot underdelen av soffan, ett ihåligt monotont dunkande som aldrig gav sig. En tant vid bordet mitt emot spottade ut snusen i en servett och det bildades en glittrig salivsträng mellan hennes underläpp och IKEAS tunna servett. Vid ett annat bord satt ett medelålders par och tittade kärleksfullt på varandra, totalt avskärmade från odörer av lax, oljiga pommes frites, oljud och andra störande moment som vi medmänniskor utsätter varandra för i den allmänna bespisningslokalen på IKEA.

Vi åt snabbt våra cheesecakes och hastade därifrån. Maken muttrade något om ett riktigt café utan Familypris medan vi rörde oss mot utgångskassorna.

Där vi kunder skannar våra varor och väljer betalningssätt med ett fingertryck på en skärm.

Jag skannade in varorna och tryckte på betala. Och den röda lampan lyste ilsket som bevisade att den här kunden har gjort något fuffens med skannern.

Mycket riktigt. ”Sju du sa åtta det va, bulleri bulleri bock”. 

Personalen har säkert fått lära sig att inte med munnen uttala ”tjuv” men vad ögonen säger kan ingen sätta stopp för. 

Jag är mycket nöjd med vår nya skärbräda Blandsallad, ämnad för bröd och med inbyggd smullåda. 

Och idag har jag köpt fikabröd hos Camilla med personal. Skärblacka hembageri och café, det är på riktigt och där bakas det med äkta smör i degen.