En klockad kotlett och en välstekt trikin

 Vår diskmaskin har gått sönder. I väntan på den nya sker disken på gammaldags manér. 

Jag har inte direkt något att invända utan förhåller mig ganska neutral till att behöva hantera diskborste och en skvätt diskmedel. Diskmedel som utlovar skinande rent resultat. Till och med i kallt vatten enligt reklamen.

I mitt barndomshem var det alltid pappa som skötte disken efter middagen. Två baljor krävdes för att utföra sysslan. En balja för diskvatten och en balja för sköljvatten. Innan porslin, glas och bestick hamnade i diskbaljan skulle allt sköljas noga under rinnande hett vatten. Baljornas varande bidrog till onödigt vattenspill och lägre elförbrukning. Då räknades inte det som rann ut genom kranen i försköljningen in i kalkylen. 

Om mamma eller jag råkade ställa ihop tallrikarna när bordet dukades av blev det ett fasligt liv på pappa. Då behövde han diska både undersidan och ovansidan, i hans tycke ett onödigt tidskrävande moment.

Något som följt med mig under hela mitt vuxna liv. Är vi bortbjudna på middag och jag är behjälplig med avdukningen efter avslutad måltid frågar jag alltid värdparet om jag får ställa ihop tallrikarna. Något som brukar bemötas med höjda ögonbryn. Alla ställer väl ihop tallrikarna. Nej inte enligt den uppfostran min pappa gett mig gällande besudlade tallrikar. 

För övrig var pappa en jäkel på att steka fläskkotletter. Enligt egen utsago. Han plockade fram tidtagaruret som vanligtvis användes när han tittade på sportsliga event på teveapparaten. Han litade aldrig till fullo på speakern utan ville själv klocka måltagarna. 

Nu skulle även fläskkotletterna klockas där de låg i stekpannan och fräste sig till en vacker stekyta. 25 minuter i pannan. Varken mer eller mindre var pappas devis. Resultatet blev därefter. Hårt, torrt och segt. Mamma berömde. Lättad över att inga trikiner överlevt på grund av slarvigt tillredd fläskkött,  jag tuggade och pappa slog sig för bröstet. Ingen kunde steka kotletter som han. 

Om några dagar kommer vår nya diskmaskin. Dagens disk utförs tyst, energisnålt och om alla ägde en modern diskmaskin skulle det spara 11 miljarder liter vatten per år. Allt sedan den första handdrivna diskmaskinen uppfanns år 1886 har utvecklingen gått framåt. Inte många hushåll saknar diskmaskin, den har kommit att bli en självklarhet i köksregionerna. Om den går sönder blir det jobbigt för ingen diskmaskinsägare vill ödsla bort tid med att handdiska efter varje måltid. 

Ett grisigt samtal och en vinst med knorr

 Jag har aldrig haft tur i lotterier. De gånger jag vunnit något är lätträknade. Men så plötsligt hände det. Året var 1982. Tidningen Land utlyste tävlingen SM i inälvsmat. 

När jag träffade maken var han inte helt bekväm med stekt lever eller leverstuvning. Men övning ger färdighet och han lärde sig uppskatta att äta det organ som tar hand om och bryter ner bakterier som blodet fört med via tarmen. 

I mitt huvud komponerade jag ett recept. Råvarorna bestod av kalvlever, annans, grädde och lite annat smått och gott. Jag skrev ner allt på ett ark och skickade iväg den förhoppningsvis smakrika kompositionen.

Dagar, veckor och månader gick. Det blev vårbruk och jag var med maken ute på åkrarna. SM i inälvsmat föll i glömska mitt i den hektiska tiden med sådd.

En dag kom maken hem före mig. Jag harvade klart, ställde in traktorn i logen och gick hem. Där mötte jag en fundersam make som berättade att tidningen Land sökt mig. Jag förstod inte varför men blev helt klart nyfiken. Detta var före mobiltelefonernas tid så det blev till att passa den väggfasta telefonen.

”Grattis, du har vunnit andra pris i SM i inälvsmat. En halv gris är din vinst och vi kommer hem till er så du får tillaga rätten”.

Gud hjälpe mig! Det egenhändigt komponerade receptet var som bortblåst och nu gällde det att rädda situationen och inte tappa fattningen inför två från Stockholm tillresta matskribenten ur en enhällig jury. 

Levern blev perfekt stekt. Såsen krämig och ananasen lyste som solar. Jag slängde med lite färska champinjoner, gröna ärtor, skivade upp ett par tomater och strödde persilja över anrättningen.

Damerna såg fundersamma ut. Detta stämde inte överens med provkökets tillredning. 

”Nej mitt recept är lite flytande, ibland blir det så här och ibland på annat sätt”, förklarade jag. 

Damerna jublade och förutom den där halva grisen fick jag ett extrapris för den vackraste maträtten i hela SM tävlingen. Kokboken Förförande franskt.

Jag berättade om min bedrift för sonsambon. Sa att jag nog hade artikeln om tilldragelsen undanstoppad i en låda. Intresses från hennes sida var så pass stort att jag omgående rotade igenom mina gömmor.

Och se där, publikationen i Land från den 30 april 1982 hittades.

Då bodde vi i Värmland. Övriga lyckliga vinnare var utspridda lite varstans. Bland annat i Linghem. En kort sträcka från där vi nu bor. På den tiden hade vi ingen aning om var Linghem låg. 

Karin från Stratomta i Linghem hade minsann vunnit en halv gris hon också. Jag beslutade mig för att sammanfoga delarna till en hel gris och letade upp Karin på hitta.se. 

Hon blev mycket förvånad när jag ringde och frågade om hon vunnit en halv gris år 1982 och att den andra halvan tillhört mig. Vi fick en lång pratstund och enades om en gemensamhetsfika framöver.

Båda har förändrats under året. Jag kan inte längre klä mig i  röd slimmad polotröja och har inte heller permanentat mörk hår och Karin lagar inte längre sitt bidrag till tävlingen vilket var lungkorv. Jag däremot tillreder fortfarande kalvlever.

För oss båda mynnade det hela ut i en 42 års lång tillbakablick med knorr. 

En makalös röra och ett uteblivet hjärta

 Häromdagen kom maken hem med en påse i näven, i den låg var sin bit smörgåstårta. Köpt hos vår eminenta bagare på vårt lika eminenta hembageri. Det är en ynnest att ha ett hembageri av världsklass i vår by.

För övrigt är jag en hängiven smörgåstårtsätare. Första tuggan ger mig rysningar av välbehag. Så vad passar då bättre än att tillhöra gruppen Smörgåstårtans vänner på Facebook. Där läggs det upp bilder på fantastiska skapelser och olika modeller av smörgåstårtor som smörgåstårtsfantaster tillverkat hemma i sina kök. I gruppen är vi alla vänner med en gemensam nämnare, röror som sammanfogats mellan lager av bröd och fantasifulla garneringar på toppen.

Men, som i alla sociala sammanhang finns det åsiktsyttringar som kan ge upphov till svallande känslor. Smörgåstårtans vänner är inget undantag. Som att leverpastej, eller leferpastej som skribenten uttryckte sig, borde vara bannlyst i en väl tillredd smörgåstårta. Det räckte för att sätta fart på den hätska diskussionen gällande leverpastejs vara eller icke vara i sammanhanget. 

Eller som när en dam och hennes barnbarn med gemensamma krafter gjort en smörgåstårta som de med stolthet visade upp. Det föll icke väl ut. Några av vänskapsgruppens medlemmar kontrade med nedvärderade kommentarer kring skapelsens utseende. Den vänskapliga tonen försvann och någon hotade till och med att kliva ur gruppen. Oklart varför men säkerligen kände personen sig kränkt. Trots att hon inte lagt sin hand vid den aktuella smörgåstårtan. 

Sociala medier är ett bra verktyg där man inte behöver mötas öga mot öga med sina motståndare. Följare och följares vänner och vänner till dem kan på avstånd bevittna friktioner och stridigheter människor emellan. För att sedan ta ställning lite som det behagar. Vänner på sociala medier kan även ignorera varandra för att på så sätt visa hur betydelselösa vänner de egentligen är. 

Fyrtionio vänner på sociala medier kan få röda hjärtan medan den femtionde vännen blir utan. Jag är en av dem som blev utan hjärta. Anar att det kan bero på solidaritet till en person som anser sig vara min ovän. 

Jag blev varken kränkt, ledsen eller upprörd över det röda hjärtat som lyste med sin frånvaro bland alla de andra hjärtan. Jag tog helt enkelt bort min hälsning gällande en lyckönskning med insikten om att vänskap på sociala medier inte behöver betyda äkta vänskap. 

Frusen vänskap kan enkelt och ordlöst raderas tack vare moderna verktyg. Med förhoppning om att det ska svida till riktigt rejält eftersom det värsta tänkbara är att offentligt  bli raderad från en vänskapslista. Eller bli utan ett rött hjärta. 

Personligen skulle jag tycka det vore mycket värre att bli fråntagen en stor bit smörgåstårta …

En traumatisk procedur och en generande lukt

 Roger i Voxnabruk har problem. Fjällturisterna nyttjar han domäner som toalett. En sanitär olägenhet som gör honom arg och maktlös. Fullt förståeligt för ingen vill ha andras skit precis utanför stugknuten.

Som barn följde jag ofta med min pappa virkesmätaren till jobbet. Långa dagar ute i det fria. Efter någon enslig skogsväg lade skogsbönderna upp timmervältorna och varje stock skulle mätas in och prickas av. Jag rände runt i skogarna med en enda förmaning från pappa. 

”Akta dig för rotvältor för slår den ihop är det adjöss”.

Ibland hände det att naturbehov nummer två gjorde sig gällande. 

”Gör e grop å huk dej å sen tôrk dej mä môssa eller nôe annat du hetter sôm ä bra”, sa pappa obekymrat.

Jag vet sedan barnsben hur en naturbajsare beter sig utan att det skapar otrevligheter för någon annan.

I höstas lämnade jag tillfälligt min plats som receptionist i trädgårdsfirman för att vara med och dra ris  hos en kund ute på landsbygden som behövde få sin trädgård befriad från en massa gamla fruktträd. Sonen körde motorsåg och vi övriga släpade ris och kapade stammar. Ett mödosamt arbete som inte gick lättare när tvåan plötsligt gjorde sig gällande. Jag försökte hålla mig till dess att arbetsdagen var slut så jag kunde få sätta mig till hemma på vår egen porslinstron. Men naturkrafter rår ingen på så jag rusade till skogs för att göra så som min pappa lärt mig. Skogen bestod endast av en liten remsa som inte ens kan kallas för skog utan mest ett bälte av sly men som ändå kunde ge mig ett visst skydd. Jag klättrade över ett stängsel och hittade för ändamålet en lämplig plats i en liten glänt. På marken växte grönmossa med perfekt fuktighet.

Precis i det avgörande skedet såg jag en flock hästar och insåg med fasa att mellan djuren och mig fanns ingen skyddande barriär. Hästarna fick syn på mig när jag satt på huk med byxorna nere vid fotknölarna. De föll in i vild galopp och plötsligt hade fyra hästar omringat mig. Jag var skräckslagen ty jag är rädd för hästar även om de befinner sig på långt avstånd med stängsel mellan oss. 

I den dubbla bemärkelsen obekväma positionen jag befann mig i försökte jag skynda på proceduren och tacksamheten jag kände över att inte vara hård i magen visste inga gränser. Tvärt om, skräck och fasa hade satt fart på systemet. 

På darrande ben och med kvarvarande mossa i röven kravlade  jag mig över stängslet och lämnade fyra nyfikna hästar som på hästars vis antagligen undrade vad de varit med om.

”Varför bad du inte kunden om att få låna deras toalett istället för det där omaket”? frågade dottern när jag berättade för henne om den traumatiska upplevelsen. 

Mitt enda svar var att jag skulle ha bli generad över att behöva lämna ett avslöjande luktspår efter mig. Jag är ju ingen fjällturist hos Roger utan mer hänsynsfull än så när det gäller mitt matsmältningssystem med tillhörande slutprodukt. 

En uppretad pensionärsgrupp och en dans med smocka

 Precis när vi trodde att ja nu är det över drabbade det oss. Snösmockan. Snökaos. Extremväder. Katastrofväder. 3 april 2024, minns du? Det var då det snöade så förfärligt, kommer vi säga till varandra. 

En buss med femtio pensionärer som rest från Stockholm till Hornborgasjön för att beskåda trandansen fastnade någon stans på E4:an under hemfärden. Fly förbannade över att så gamla människor som bortemot 69 år lämnats åt sitt öde. 

”Nu jävlar måste nån göra något. Det är för lite aktion,” skrek 69 åringarna till kvällstidningens i ovädrets utsände reporter. 

”Det här är väl inget,” sa maken som handskottat snö längst med en landsväg i Värmland som 15 åring. Plogbilen tog sig inte fram och i dåtiden tog befolkningen själva tag i problemet utan att skylla på andra som Trafikverket, räddningstjänsten, militären eller regeringen. 

År 1850 rasade den värsta snöstormen som kom att beskrivas som yrväderstisdagen. Visserligen i januari månad och inte i april. Bland de landskap som blev drabbade var Östergötland. Över hundra personer fick sätta livet till, trettioen i Östergötland. Lättklädda och vilse i stormen frös de enligt historikerna ihjäl. 

Den 2 mars 1888 var det dags igen. Hela landet lamslogs. Tåg och båtar stannade, telefonstolpar föll omkull och människor dog.

Allt detta skedde innan det pratats om klimatförändringar, innan eldrivna fordon och mobiltelefonernas tid. Då när de flesta var beredda på vad vädret kunde ställa till med. 

Snöstormar har drabbat vårt rike flertalet gånger i modern tid. Svarta rubriker, instänga människor och hemtjänstpersonal som inte tar sig fram till de nödställda. Hela infrastrukturen lamslagen. 

Och nu är det dags igen. Efter den förra snösmockan som Trafikverket för stå till svars för med hård kritik.

Ånyo hård kritik. Inte minst från en gäng pensionärer som varit på trandans.