Tankar i skrift

Så länge jag minns har jag skrivit dagbok. Minns de dagböcker som hade ett litet lås och den lilla nyckeln förvarade jag i en tom chokladask tillsammans med bokmärken. Bokmärksänglarna släppte från sig ett puder av glitter som hamnade på nyckeln och mina fingrar överförde glittret på dagbokens sidor.

Som vuxen började jag skriva i kalendrar, röda kryss på vissa dagar i månaden, de kryssen har för flera år sedan upphört, om det regnade, när våra kor kalvade, vårbruket inleddes, när höskörden var bärgad, tröskan rullade ut på åkrarna och när vi tog fram plogen.

Så småningom avancerade jag till att skriva i inköpta böcker om vårt liv och leverne. Inte bara om väder, vind och kalvande kor.

Mina dagböcker handlar om mitt liv, mina innersta tankar, men till största delen är innehållet baserade på våra barn och deras uppväxt. Resor vi gjort tillsammans, skolstarter och skolavslutningar, jular och påskar, födelsedagar och semestrar.

Tänker ibland om dessa böcker kommer att ha något värde för våra barn. Om de sparas och läses den dag jag är borta. Kanske kommer böckerna med min egenhändiga handstil att bli betydelsefulla för våra barnbarn. Eller så kastas de bort i en behållare på återvinningen och blir till bränsle åt norrköpingsborna.

Så till nästa tanke, jag skriver numera allt på datorn och lagrar i olika mappar på hårddisken. Kanske borde jag göra något åt det, skriva ut och förvara i en pärm. Men texterna blir på något sätt anonyma, det är inte min handstil, lite rund och barnslig, som pryder sidorna. Om nu de handskrivna dagböckerna kommer att ha ett känslomässigt värde kommer även de utskrivna texterna att ha det?

Plockade fram mina dagböcker och satt och läste i dem. Det var rolig läsning men en speciell känsla fyllde mig. En längtan efter det som var och ett vemod spred sig inom mig. Känslan att tiden går alldeles för fort gjorde sig påmind.

Så är det även nu, sedan, om en vecka, om en månad, om ett år, då blir det andra tider. Då ska jag göra det jag inte hinner idag, det jag inte hann i går eller det jag helt enkelt inte orkade.

Ofta är det praktiska saker och ekonomin som sätter gränser för att kunna leva i nuet, att göra det man själv vill, ta en dag i taget. Känner att jag är glad och tacksam över att jag nu har den möjligheten. Att de fina linjer som finns i mitt ansikte sakta men säkert börjar djupna och bli mer påtagliga inte stör mig. Det är livslinjer, helt enkelt, något jag inte kommer undan, men jag ska i alla fall försöka njuta av dagen som är och ta med tacksamhet mot varje ny dag som kommer.