Fladdrande ljus och ett borttappat liv

Helgen är till ända, en helg då vi tänkt extra på alla de som inte finns med oss annat än i våra minnen.
Kyrkor och kapell har haft öppet och vi har suttit där, sida vid sida i tyst samförstånd. Delat sorgen och saknaden med varandra, ordlöst, var och en med sina egna tankar. Sammanflätade i en osynlig väv där mönstren bildat tårat, skratt och livshistorier.

I slutet av förra seklet var jag med och ordnade den sista resan för en man, han och frun var bosatta på västkusten. Graven finns här i vår grannsocken, makan bor fortfarande kvar i det hus de tillsammans byggt, precis vid det salta havsbandet. Vi reste hit tillsammans, jag körde först med kistan dekorerad med kvistar av utslagen äppelblom från deras trädgård. Efter kom makan och deras gemensamma son. Genom den resan knöts vänskapsband som håller än idag.
Varje Alla Helgons dag sedan dess åker jag till graven, tänder ett ljus och ringer till västkusten för att ge en hälsning från Josef.

På vår yttertrappa brinner ett ljus, när det brunnit ner tänder vi ett nytt. Hela vintern får lågan fladdra och lysa upp för alla dem vi har stått nära, men även för dem som finns med oss här och nu på ett eller annat sätt.

Träffade en person idag som tappat bort sitt liv. Identiteten finns inte längre kvar och jag blev modfälld efter mötet. Kände en sorts skam och skuld över mitt eget välbefinnande och jag kunde inte riktigt sortera mina tankar. Maktlösheten över att inte kunna eller ens orka vara behjälplig rev i mitt inre som en skarp klo och lämnade svidande ränder. Mötet var kort men mycket påverkbart. Ett stelt leende och tomma fraser med ett löfte om återseende.

I morgon vaknar vi alla upp till en ny dag. Hösten ligger som ett tungt grått täcke över oss.  Halloweenkostymer stoppas undan, och barnen får vänta ett helt år innan de åter hotar med bus om inte deras utsträckta påsar fylls med godis. Pumpor, urgröpta med tomma ögonhålor och grinande gaddar faller naturligt sönder och kastas bort. Traditionen som importerats hit och som köpmännen slår mynt av.

Men ljusen brinner fortfarande för alla som ligger i de sista vilorummen, ljusen får även brinna för dem som tappat sina identiteter. Ljusen med sina klara lågor som är till hjälp vid förböner, för att minnas eller skapa stämning både i vardag och fest.