Idag fick vi äran att följa med vårt treåriga barnbarn på skogspromenad. Hon till häst och vi till fot. Hästar hör inte till mitt favoritdjur, jag är rent ut sagt rädd för de högbenta djuren, jag känner att jag inte kan ha kontroll över dem.
När vår dotter för några år sedan var med om en förfärlig ridolycka som kunde ha kostat henne livet blev min rädsla befogad och skräcken rejält påspädd. Skadorna läkte och dottern köpte sig två egna hästar för att återuppta ungdomens passion för åkturer i sadeln.
Och jag fortsatte att ängslas lika mycket som när hon i ungdomens dagar for runt i Europa bakpå en motorcykel. I min tycke spelar det ingen större roll, häst eller motorcykel, jag anser att både åkdonen går hand i hand på min farlighetsskala.
Nu har i alla fall vårt barnbarn börjat på ridskola och det är bara att gilla läget, stå bredvid med muntra tillrop och applåder.
Enligt Jordbruksverkets räknemaskiner finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Misstänker att siffrorna inte stämmer riktigt överens med verkligheten, i alla fall kan man med blotta ögat se att på nära nog varje gård i vårt avlånga land går det hästar i olika storlekar och kulörer och betar.
Vart tar alla hästar vägen när de av någon anledning dör? Vi har fått erfara att en del har vi glufsat i oss när vi köpt färdiglagad lasagne, rubrikerna blandades med rabaldret och människor kände sig spyfärdiga och lurade.
När jag var liten kunde vi helt öppet och utan dold innehållsförteckning köpa hästkött och lägga på smörgåsen. Rökt fint kött med lagom sälta. Sen döptes det hederliga pålägget om till hamburgerkött för att förminska fördomarna omkring uppätandet av dessa rid- och arbetsdjur.
Vi kan idag köpa hamburgerkött gjort på nötkött. Hästarna från Mexiko och Argentina behöver kanske inte längre släppa till av sitt kött för att säljas i våra charkdiskar. Men vart tar de svenska hästarna vägen när de lämnat jordelivet? När det finns så mycket hästar med ett utmärkt kött är det ändå slöseri med resurser att inte använda sig av de djur som betat i svenska hagar och stoppa helt importen kan man tycka.
Det var i alla fall en mycket trevlig söndagsförmiddag, barnbarnet satt säker och stolt i sadeln på sin ridskolehäst. När vi sedan skrapade bort hästskiten från våra skosulor kom en flyktig tanke över mig. Tänk om jag skulle ta och bemästra fruktan och anmäla mig själv till ridskolan istället för att vara en åskådare som gärna tar en macka toppat med kött som gnäggat färdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar