Smågruset knastrade under de grova sulorna och jag hörde mina andetag, rytmiskt och nästan i takt med stegen jag tog. Fjolårslöven prasslade och vinden lyfte upp de lätta eklöven som naturen har svårt att bryta ner.
Skymningen hade lagt sig och i människornas boningar släppte fönstren
ut ett gulvitt sken och siluetter rörde sig fram och tillbaka.
Huset låg ganska ensligt, bredvid verandan sträckte sig en jättelik cypress mot den svarta himlen. Fruktträdens kala grenar spretade ut som smala armar och längtade efter våren då knopparna som låg dolda skulle sprängas och träden översållas med svagt rosa blommor.
Jag stannade till framför huset, om jag vågat skulle jag ha öppnat grinden och kliva in på grusgången. Men stegen skulle kanske avslöja mig och jag hade inget att göra innanför den stängda grinden.
Den gamla mannen och hans kvinna satt mitt för varandra. Kaffekoppar med ett otydligt mönster höjdes och sänktes. Ljuset som stod mitt på bordet lät lågan fladdra av luftströmmen från deras munnar då de talade till varandra. Det såg varmt och hemtrevligt ut. Kvinnan log åt något mannen sa, kanske delade de minnen med varandra.
Jag vände bort blicken under några sekunder, när jag tittade tillbaka mot fönstret var det mörkt. Nakna spröjs som en gång dolts från insidan av nystrukna gardiner lös vita mot den kalla glasrutan.
Det var många år sedan det gamla paret satt vid bordet, drack kaffe och lät minnen strömma mot varandra som fick kvinnan att le.
En vårdag vid sjön. Barnbarnet kastade pinnar i vattnet som föll i med ett plumsande och efterlämnade ringar där vattenytan spräcktes. Barnets glada röst färdades över vattnet där doppingar sträckte sina långa halsar mot varandra i en enda stor kärleksförklaring.
Vi vandrade längst strandkanten då flickan stannade och blev allvarlig. Det låg en drake i vattnet med huvudet vilande mot en sten. Draken hade munnen öppen, tungan syntes mellan käkarna och den stirrade stelt bort mot den den andra sidan av sjön.
En liten hand sökte morfars stora och grova, den stora handen slöt sig om den lilla och överförde trygghet.
Stannar vi upp en stund kan vi alla uppleva händelser och känslor som finns där och som kan omvandlas till olika synintryck. Glädje, tröst, spänning, lösryckta fragment ur livet som är eller livet som passerat och inte vänder tillbaka.
I somras gick jag till den plats där draken hade legat. Den var borta, kvar fanns bara några grova fjäll som den lämnat efter sig på stenen som ett bevis på dess existens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar