"Berätta för mig om när du var liten pappa!" sa jag ofta när jag var barn och la mig till rätta på hans arm. Pappa öppnade sin minnesbok och delade med sig av sin barndom. Om allt var sant kan jag inte orda om, så här i efterhand går det att fundera över om han verkligen hade varit med om alla bravader, men jag lapade i mig vart enda ord utan att ifrågasätta sanningshalten i hans berättelser.
Som vuxen tänkte jag många gånger att jag skulle be min pappa berätta mer om sin uppväxt. Om sina föräldrar och deras föräldrar. Men jag slarvade bort tiden och så blev det för sent. Plötsligt sviktade pappas minne, klockslag blandades med dagar och blev en oredig massa utan varken början eller slut. Djupt och bittert ångrar jag att jag inte tog mig tid, lade undan vardagen och sköt upp det jag kunde göra då till en annan dag. Pappas ord har han tagit med sig dit han nu är och de kommer för alltid att bli osagda. Jag kan inte längre fråga och få några svar.
Idag har jag träffat en släktforskare. Hans rötter sträcker sig ända till 1500-talet. Gamla skrifter som nedtecknats med en penna för hand i snirkliga, inte fullt lättlästa ord och meningar berättar om hans förfäder, deras liv och leverne. Barn som fötts och namngivits, dödsfall och bouppteckningar som visar om de gamla förfäderna var stadd i kassa eller inte, uppkommen kärlek, svek och bedrägerier, emigranter och återvändare. Alla händelser lika viktiga inför historien.
Är min egen historia viktig för kommande generationer? Blir mina skrifter, fotografier och minnen levande om hundra år? Tanken svindlar.
Många beslutar att få sitt sista vilorum i en minneslund, vill inte besvära den efterföljande generationen om skötsel av en grav. Men när jag vandrar över en kyrkgård och läser namnen över dem som vilar där är det ett sorts kulturarv där namnet och minnet lever kvar och jag tycker personligen att det är en viktig del av livets sekler.
Ett timglas vänds, sanden rinner sakta ner mot botten, bildar en pyramid, tiden kan inte stoppas men tiden går att ta tillvara och förvalta efter bästa förmåga. I tiden finns möjligheten att bli vetgirig och skriva ner släkthistorier som berättats av den som ännu minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar