Telefonsamtal och facebook

För många år sedan på en annan plats. Jag var på ett föräldramöte som gällde hela den skola våra barn gick på. Minns inte idag vad det hela handlade om, däremot minns jag mycket väl den episod som utspelades där och då.
Vi väntade vårt yngsta barn och magen hade antagit en ganska så rund form. Så pass rund att mina vanliga byxor hamnat i garderoben och ersatts av ett par som kunde regleras allt eftersom volymen ökade.
Jag kände direkt blickarna som ordlöst konstaterade att fru Larsson var i ett grossess tillstånd. Ett ärende ut i köket där några av damerna var samlade, jag hörde mitt namn nämnas och jag hörde även att den blivande pappans ålder stöttes och blöttes bland kanelbullar och medhavda kaffetermosar. Jag stannade till och lyssnade, och då nämndes även att vi utmanade ödet eftersom vi hade en handikappad flicka. När jag och magen inträde i tystnade rösterna och en viss genans uppstod. Jag kände mig både ledsen och kränkt, beslutet att utöka familjen var vårt , vi hade inte bett någon annan om varken råd eller lov.

Mötet satte igång och sedan var det dags för den efterlängtade kaffepausen. Jag tuggade bulle och svalde. Inte vet jag vad som flög i mig men jag reste på mig och förkunnade med hög röst att vi väntade barn och att nedkomsten var beräknad någon gång i januari-februari. Tror till och med att jag klev upp på stolen så alla kunde se och höra. Jag uttryckte glädjen över detta väntade barn, om det skulle få ögon som inte såg så bra hade mindre betydelse. Tystnaden blev total, efter några sekunder kom det några svaga gratulationer från några håll.

Föga anade jag då att jag gick händelserna flera år i förväg. Jag kan faktiskt stoltsera med att jag introducerade facebook fast ingen av oss visste det då. För idag delar vi ogenerat med oss om allt vi företar oss i våra liv. Bilder på runda magar läggs upp där kända och okända vänner kan se vad som väntas. Vi vet vad som serveras till middag, vi delar varandras glädje och sorg, nya förhållanden som bildas men även förhållanden som spräckts. Vi står huttrande i busskurer och berättar att vi fryser och att bussen är försenad, håller ordning på varandra när vi är på bio eller solar på en sandstrand många mil hemifrån. Vi trycker på gillaknappen för att ge meddelaren bekräftelse och blir förfärade när vi inte själva får tillräckligt många gillamarkeringar. Känslan att var betydelselös och ointressant kan lätt smyga sig på.

Även jag är med i detta ekorrhjul, delar villigt och glatt med mig av mina livshändelser. Ibland känner jag mig skamsen och bedrövad över att jag missat någon väns födelsedag. Femtioåtta grattishälsningar och jag, den femtionionde, har totalt missat detta högtidliga tillfälle.
Vi kan även välja bort eller ännu värre blockera en vän som vi inte längre vill ha i våra liv. Men vi kan ändå hålla kollen, googla på varandra för att se efter vad som händer eller inte händer. Vi kan aldrig göra oss osynliga för varandra om vi en gång trätt in i internets värld.

Jag saknar faktiskt att inte längre skriva ett fint kort och posta till jubilarer som står mig nära, saknar telefonens ringsignal där några minuters tid tas i anspråk och livet dryftas om både stort och smått. Saknar att lyfta på postlådans lock och hitta andra brev än de som belastar mitt konto.

Bekvämligheten med att enkelt och smidigt få iväg hälsningar och få snabba svar har tagit överhanden, vi sms:ar, mms:ar, twittrar och facebookar, mejlar och skypar med varandra och det händer ibland att jag känner mig isolerad i en värld omgiven av så många.