Kändisvarning och vår soffa

För några år sedan satt jag på ett tåg, jag tror mig minnas att jag skulle till Borås. Satt och bläddrade förstrött i en veckotidning medan omgivningarna susade förbi fönstret i ett tempo som knappt går att hänga med i. Tittar man ut genom ett tågfönster är det mest sig själv som avspeglas eller medresenärer på motsatt sida av stolsradernas mittengång. Är man av den nyfikna sorten kan man ganska länge sitta och studera andra passagerare utan att de lägger märke till det, tittar någon upp så går det bra att fortsätta låtsas att det är små stugor, betande djur och landskapet som granskas.

I Mjölby gjorde tåget ett stopp och till min glädje kom en bekant  in i kupén och tog plats mitt emot mig. Hon var i sällskap med en annan kvinna och lade inte märke till mig. Jag lät båda sätta sig tillrätta innan jag böjde mig fram och hälsade glatt, samtidigt som jag kände mig generad över att jag totalt glömt bort hennes namn. Jag påpekade att det var trevligt att ses och att det var ett bra tag sedan sist. Kvinnan log snett med stora förvånade ögon, drog lite på svaret men höll med om att ja det var länge sedan. Så tappade hon intresset för mig och började prata med sin väninna, berättade en episod som hänt hennes pappa och de skrattade i glatt samförstånd. Jag kände mig utanför och fortsatte läsa i min tidning.

Plötsligt slog insikten ner som ett iskallt slagregn vilket gjorde mig besvärad och jag kände mig tillintetgjord. Kvinnan mitt emot var inte alls någon bekant till mig, det var Cecilia Frode, denna underbara skådespelerska som inte ens kände till min existens och antagligen inte ens idag kommer ihåg episoden på det framrusande tåget.

Vi sitter framför tv-apparaten och bjuder in kända ansikten till vår soffa, så gott som varje kväll. Lyssnar till intervjuer där vi får veta om karriärer, familjeliv och vad en kändis helst vill ha på sin tallrik. Ser skådespelare leva ut inövade manus i filmer och tv-serier. Tycker att vi känner personerna bakom skärmens hårda yta. Har åsikter som är både positiva och negativa. Vi tycker att vi har äganderätten till offentliga personer och dras utövande.

På Djurgårdsfärjan stod Mikael Tornving med sin son, intryckt bland sommarturister som såg fram mot en heldag på Gröna Lund, jag befann mig så nära att jag kunde se att han kommit upp i ålder att flera hårstrån i hans mörka kalufs övergått i grått. Han såg besvärad ut, satte upp en osynlig vägg, "titta inte på mig och säg absolut inget till mig, jag är här och nu och det är min privata sfär." Hård i blicken som Patrik Agrell är då han tillsammans med Johan Falk ger sig i kast med banditer i Organizatsija Karayan.
Inne på nöjesfältet fick jag en skymt av Tornving, han såg glad ut, höll sin pojke i handen och satte sig tillrätta i berg och dalbanan. Han var pappa Mikael helt enkelt!

Om jag skulle få bjuda hem två kända tv-profiler till vår soffa skulle det utan tvekan bli Niklas Källner och Henrik Kruusval, tror att vi skulle få ett mycket trevligt samtal.