De samlas i stora flockar ute på sjön. Så med ett skrikande trampar fötterna genom vattenytan, vingar flaxar och på ett ögonblick har en v-formation bildats med himlen som bakgrund. En lång väg ligger framför dem men även en lång väg tillbaka. Det är nu det märks att hösten är här, gässen ger sig av på resa.
I morse efter frukost vände jag blad på vår väggalmanacka. Två små glada flickebarn i vår zinkbalja tittade rakt på mig. Förra sommarens badande barnbarn. Ett år har förflutit mellan dags dato och då bilden togs. Småbarnsknubbigheten har försvunnit. Deras medvetenhet om sig själva och omgivningen har stärkts och de kan uttrycka sig i både ord och handling.
Det är på barnbarnen jag numera kan se hur fort tiden egentligen går. Småtvillingarnas sätt som ändrats, deras systers kunskaper om livet som förstärkts och stortvillingarnas numera helt förstående verbala berättelser. Mycket har skett med dem på bara ett år.
När jag så vände bladet på almanackan konstaterade jag att det just idag är den 1 september. För precis 1 år sedan lämnade jag ifrån mig nycklarna till det företag maken och jag startade för flera år sedan.
Blev det första året som jag tänkt mig? Ja faktiskt. Ingen oro, ingen stress, inga måsten. Det jag inte gör i dag kan vänta till i morgon....
Efter några månader då vi sålt företaget fick jag frågan om jag inte kände att jag tappat min identitet. Jag funderade en liten stund, lät frågan smälta in och kunde konstatera att så var inte fallet. Livet är föränderligt på många olika sätt. Det bästa är att försöka svepas med, göra förändringen till det positiva förändringen var ämnad till. Annars skulle jag ju ha stannat kvar där jag var, då för 1 år sedan.
När jag skulle fylla i en personhandling för en tid sedan fanns där en linje där mitt yrke skulle skrivas dit. Då stannade jag upp för ett kort ögonblick. Funderade. Pensionär kunde jag ju inte ge mig till att skriva. För det är ett påstående som inte stämmer. Så skrev jag Frilansjournalist. Det kändes riktigt bra. Kunde ha skrivit livsnjutare men det kanske inte var helt enligt blankettens riktlinjer så det vågade jag inte.
När jag åkte hem från staden efter att alla formaliteter var avklarade funderade jag lite omkring min identitet. Dagarna innan hade jag talat med en person i telefonen. Under samtalets gång hörde jag hur denne person fick frågan vem som var i andra änden av luren: "Carina på begravningsbyrån." Jag avbröt, protesterade. "Jag är Carina!"
Det är andra som sätter min identitet. Motar in mig tillbaka till det fack där jag varit under lång tid. Förknippar mig med det jag var en gång. Det går nog aldrig att undkomma. Jag var klädd i begravningsentrepenörens kostym under så många år att andra har svårt att hänga undan den.
Jag är Carina. Hustru, mamma, mormor, farmor, svärmor och dotter. Och frilansjournalist lite då och då. Men framför allt är jag min egen med min egen personlighet. Faktiskt så trivs jag väldigt bra med allt ihop!
Och den gamla kostymen, den har jag hängt undan. Längst in i garderoben i vårt uteförråd. Där kan den få hänga i fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar