Kanelbullens dag. Vår lokale handlare säljer bullar billigt. Fyra stycken för 15 kronor. I vår frys ligger hembakade bullar, kanske att det räcker fram till det är dags att baka lussekatter.
Gårdagen gick i ett rasande tempo. Skrivbordsjobb, hemmafix och biltvätt. När det blev dags för kvällsmat stirrade jag in i ett ekande kylskåp.
"Borde ta en tur till affären," tänkte jag och smällde igen kylskåpsdörren.
Sedan satte vi oss i den nytvättade bilen och for in till en av stadens restauranger.
Vår servitris var av den glada sorten. Blandade ihop pommes med klyftpotatis och skrattade gott åt sitt misstag. Likaså gjorde vi eftersom det hela löste sig och vi fick det vi beställde.
Höggravid sprang servitrisen fram och tillbaka. Jag tittade på henne medan vi åt vitlöksbröd i väntan på maten. Det såg jobbigt ut, magen putade tungt framför henne och hon kunde lätt ha serverat tre tallrikar åt gången. Använt magen som en extra hylla.
Med svullna ben och typiskt vaggande gång balanserade hon vant våra tallrikar i händerna. Ställde dem framför oss och stannade sedan upp en liten stund. Jag ömkade henne och tyckte hon skulle sitta hemma med fötterna bekvämt upplagda på en pall istället för att springa runt och servera lata gäster.
Hon skrattade med hela ansiktet och berättade att hon snart skulle föda. Det var inte långt kvar. Åtta veckor ungefär. Lika länge som hon vetat om att hon var gravid.
Antagligen såg maken och jag lika förvånade ut som hon gjorde då det gått upp för henne att den begynnande muffinsmagen inte innehöll överflödigt fett utan något helt annat.
Längre hann vi inte i att utveckla hur det hela egentligen gått till. Ett våldsamt brak hördes och det flög glassplitter och skummande öl över restaurangens golv. Servitris nummer två hade tappat brickan som var fullastad med glas till brädden fyllda med öl. Hennes gäster såg förvirrat på varandra.
Tystnaden blev därefter total. Restaurangägaren dök upp från restaurangens innandöme och han såg bister ut.
Den stackars servitrisen glodde på de sorgliga resterna av det som skulle rinna genom gästernas strupar. Hon skämdes mitt i offentligheten och mitt hjärta blödde för hennes skull.
När ordningen var återställd, golvet rent och vi ätit upp vår förträffligt goda mat betalade vi (maken!) och tackade för oss.
Vår servitris vinkade farväl, tittade på mig och fällde en snäll kommentar om att hon tyckte jag var smal och snygg.
"Det blir du också, om så där en åtta veckor" svarade jag och klappade på min egen muffinsmage som endast innehöll plankstek där kocken bytt ut köttet mot lax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar