Hårda ord och mjuka barn

I ett väntrum på staden sjukhus. En liten flicka ska sövas för att en undersökning ska utföras.

Mamma och pappa, bonusmamma och bonuspappa.

Så som många familjer ser ut idag.

Mitt i centrum finns barnet. Eller borde finnas.

En resa är planerad. Pappa och bonusmamma. Faster, farbror och kusiner. Farmor och farfar. Och så barnen. De som har en pappa och en mamma och en bonusmamma och en bonuspappa.

Resans mål blir aldrig av. Mamman, den "riktiga" mamman har bestämmanderätten. Hon bestämde att resan inte ska bli av.

I gemensam eller delad vårdad bestämmer mamman. Så som det alltid varit och så som det alltid kommer att vara.

I ett väntrum på stadens sjukhus.

Där får väntrummets besökande patienter, föräldrar med barn samt personal höra bonuspappan kalla bonusmamman för "djävla fitta." Han säger det inte en gång, han säger det två gånger. Han säger det högt så alla hör.

Mitt i centrum finns den lilla flickan. Hon som ska sövas för att en undersökning ska ske.

Hon hör vad bonuspappan kallar bonusmamman.

Ord kan vara hårda men barnen är mjuka.

Vi som är vuxna formar de mjuka barnen. Vi lär dem vad vi ska kalla varandra.