Hemligheter och hårda karameller

Att bli anförtrodd en hemlighet är ungefär som att suga på en söt och hård karamell. Sötman sprider sig runt i munnen. Smaken blandas med saliven och det är njutningsfullt att svälja. Men ju längre karamellen ligger där på tungan och sakta försvinner så är avtar det där behagfulla.
Nymodigheten över att bevara en hemlighet smälter precis som en smältande karamell. Det kan bli oerhört svårt att hålla munnen stängd. Små ord sipprar lätt ut.
"Tyst min tunga och du får en ny karamell!" Ibland hjälper det inte att locka tungan med sötsaker. Den vevar runt i den svarta munhålan och bildar ord. Ord som sipprar ut och hemligheten är inte längre någon hemlighet.

Maken och jag har blivit anförtrodda en stor hemlighet. Vi blev det för någon vecka sedan och det är behagfullt att vi kan tala med varandra om den. Få lätta på det hemlighetsfulla trycket. Vi känner oss även mycket hedrade över att blivit involverad, trots att hemligheten inte på något vis gagnar oss eller någon annan familjemedlem. Vi har helt enkelt blivit utvalda!

Nu vet vi att våra munkavlar är hårt tillsnörda. Därför kommer vi inte att lossa på dessa innan vi får löftet om att göra det. Känner dock att det inte är några problem. Blir vi lösmynta så råkar vi illa ut och eget skinn brukar svida mest av alla skinn.

Jag har brutit regeln om ett tysthetslöfte jag avlagt. Mer än en gång. Sagt det hemliga till någon jag litat på. Som i sin tur berättat för den han eller hon är förtrogen med. Som sedan fört det vidare. Det hemliga letar sig fram på vägar allt längre bort från sitt ursprung.

Sen har jag skämts. Känt mig som den dåliga människa jag förtjänar att kallas för. Tänkt att det inte finns någon det går att lita på. Inte ens på mig själv. Det har gnagt på mina inälvor som en råtta som gnager på en fläsksvål.

Så kan jag få frågor på uttalanden jag hört. Sånt som inte är hemligt. Då är det plötsligt lite knepigare. Ska jag säga som det är eller inte? Då ska jag ställas inför lojalitet åt två håll. Med allt vad det innebär. Ska jag ljuga ihop en hel egen historia? Vad händer när den lögnen uppdagas?

Men det finns  hemligheter som jag är riktigt bra på att hålla för mig själv. Precis som om en hemlighet har en hemlighetsskala. Den lägsta graden på skalan går att sladdra om men ju högre gradantalet är desto viktigare är det att hålla munnen stängd. Så är det naturligtvis inte. Ett förtroende är ett förtroende och ska så förbli.
"Jag säger det här bara till dig för jag litar på dig." Precis. Jag litar på dig.

Nu har vi blivit utvalda maken och jag. En stor hemlighet bär vi på. Som vi pratar om. Varje dag. Med varandra. Det är så spännande att jag vill berätta för alla jag möter. Men det gör jag inte. För det är hemligt!