Cirkus i köket och stela ben

Nu har det mörknat utanför min skrivarbod. Själv känner jag mig slak efter dagens bedrifter som helt gått i stortvillingarnas tecken.
De anlände redan tidigt i morse och bänkade sig vid frukostbordet. Fil, müsli, ägg och rostat bröd. Samt mitt lager av skorpor som inte längre är något skorplager utan endast en ekande tom skorpburk.
Blomkålssoppa till lunch och en tävlan om vem som fick den största soppmustaschen.

Därefter har vi bedrivit cirkusverksamhet i köket. Lånehunden som tillhör stortvillingarnas hushåll var det enda cirkusdjur vi kunde uppbringa. Hon ville dock ej vara med i leken utan låg mest under köksbordet och såg på hundars vis bekymrad ut.

Fruktstund i det glödheta cirkustältet som näst intill framkallade svimningsanfall hos mig innan det var dags att bege sig till stadens sjukhus för att träna stela ben i den uppvärmda vattenbassängen.

Mina ben är inte stela, däremot en av stortvillingarnas. För att träna styrka och mjukhet har hon blivit ordinerad bad tillsammans med andra små barn med allehanda medfödda krämpor. Idag fick jag vara den som följde med flickebarnet och det kändes som en stor ära.
En tydlig skylt med illustrationer manade till renlighet innan badet. Speciellt fötter, armhålor och de mest intima ställen skulle skrubbas noga. Vi följde slaviskt skylten och huttrande stod vi sedan utanför bassängen och väntade på vår tur.

Det var de vuxnas pass innan oss. Gamla som unga guppade runt i det varma vattnet medan en instruktör gav order om träningen. När de sedan var klara och skulle in i duscharna för att förbättra den redan förbättrade hygienen kände jag mig en smula obekväm. Jag har inga som helst problem inför olika sorters handikapp men idag blev det på något sätt övermäktigt. Kanske berodde det på att jag insåg att många av de som var där råkat ut för olyckor och hastigt påkomna sjukdomar. En gång fullt friska människor som plötsligt kommit att hamna i beroendeställning. Som inte längre kan gå, inte klä av sig och klä på sig utan assistans.
Plötsligt blev stortvillingen med sina stela ben kissnödig. Vi gick in i omklädningsrummet för att uppsöka toaletten.
Då såg jag en kvinna som blev duschad av två assistenter, intvålad och schamponerad. Torkad med ett stort badlakan. Påklädd och sminkad. Håret fixad med en medhavd hårfön.

Jag blev plötsligt rädd. Lyfte upp mitt lilla barnbarn. Höll henne tätt intill mig. Kände hennes hjärta pumpa mot mitt bröst. Vi dinglar i en mycket skör tråd. Livet kan ändras under en mils färd med bil. Den där blodproppen som vi inte visste att vi hade kan hitta på att sticka iväg och orsaka stor skada.

Jag vill fortsätta att sitta svettig och varm i ett cirkustält i vårt kök. Äta blomkålssoppa och få en vit mustasch. Ligga på vår stora säng och ha små händer som tar på mig medan jag läster högt om gubben Pettson och hans knasiga katt.

Jag vill inte åka färdtjänst till stadens sjukhus och plaska runt i en bassäng med varmt vatten medan någon assistent väntar på att få duscha mig i armhålorna, mina fötter och mina mest intima ställen.