Polyper bakom näsan och usla kirurger

I går kväll gick jag till sängs redan innan grannarna ens börjat funderat över att ta fram tandborste och pyjamas. Det är trevligt men arbetsamt att umgås med barnbarn som dessutom är i dubbel upplaga. Varje morgon har jag klivit upp i ottan för att transportera stortvillingarna till dagis. Varje eftermiddag har resan gått tillbaka in till staden för att forsla dem åter till hemmets vrå. Så även denna morgon och eftermiddag.

Nåväl. Innan sömnen kom till mig passade jag på att lyssna lite på poden. Kvällens ämne var misslyckade kirurgiska ingrepp. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar till dylika program. Skrämmer upp mig medan jag tackar för att jag är lyckligt lottad som endast legat under skalpellen ytterst få gånger. Tre närmare bestämt. Och då har det inte varit några större operativa åtgärder. Inget som skulle intressera och hetsa upp min omgivning. Förutom mig själv vill säga.

Värre var det för mannen i poden. Han skulle ta bort polyper bakom näsan och kirugen stack in kniv och tång lite på måfå. Hamnade i den stackars mannens hjärna och orsakade en stor hjärnblödning.
Jag rös lite extra och började tänka på när jag var tolv år gammal. Mina föräldrar märkte att jag snarkade och snörvlade å det grövsta om nätterna samt dragit på mig ett grötigt tal. En snabb undersökning och det konstaterades att jag fått polyper bakom näsan.
Lätt åtgärdat lovade läkaren och jag höll min mamma i handen när jag tog plats i väntrummet på Öron-näs- och hals i Karlstad Centralsjukhus. Där satt andra barn med bleka nosar och svettiga händer.
Jag blev uppropad först av alla. Fick en kopp med något starkt att dricka sedan var det dags för bedövning. Sex topsliknade föremål av metall stacks in i varje näsborre. Det var en form av förbedövning förklarades det. Sedan skulle bara bedövningen ta innan det var dags för den stora bedövningssprutan. Under tiden fick jag sitta hos mamma i väntrummet. Samt bland alla andra barn. När jag trädde in i väntrummet med bakåtlutat huvud och tolv spröten ut näsan svimmade nästan mamma och barnen skrek av förfäran. En pojke i femtonårsåldern reste sig och gick hem. Jag ville följa med honom men blev stoppad i dörren.
Bedövningen tog och det var dags för nästa. Sittande i en gammaldags tandläkarstol bands jag fast i händer, fötter och huvud. Det var tur för även om jag hade en liten lekamen var jag stark och smidig.
Sprutan stacks in i halsen och sedan gjorde sig kirurgen beredd.  Halsvägen skrapades polyperna bort med en liten osthyvel. Blodet sprutade åt alla håll och kanter och jag skrek så gott det var möjligt. Mamma satt kvar i väntrummet och åt naglar.

Tiderna har förändrats. Dock vill läkare gärna fortfarande operera under lokalbedövning. Det sägs att det finns risker med narkos men den risken tar jag om det skulle vara så. Jag må vara gammal men jag har en stark vilja. Viljan att själv bestämma över min kropp och min smärttröskel.

Det som satt sina spår efter den traumatiska näsoperationen är att jag trivs väldigt illa i sjukhusmiljö.
Tack näsdoktorn på Centralsjukhuset i Karlstad!