Vi har ett stenparti i vår trädgård. Varje vår beslutar jag mig för att den ska hållas fri från sommarens ogräs. Varje vår tuttar jag på allt torrt ogräs som blivit eftersatt. Tycker det är lika spännande varje gång att repa eld på tändstickan och sätta den mot det torra. Det knastrar till och tar fart. Med räfsan i högsta beredskap står jag färdig att kväva elden om den hittar på att sprida sig åt ett annat håll än jag tänkt mig. Jag blir nervös men kan inte låta bli att tända på. En vårpyroman på den egna tomten är vad jag är.
Och idag har jag eldat. Extra spännande var det eftersom maken åkt till staden för att köpa svart takplåt till uthustaken. Han brukar annars hålla ett öga på mig och elden men idag utförde jag handlingen helt på egen hand. Med lyckat resultat även i år.
Tänkte vidga mina vyer och elda det torra gräset mot grannen men något i mig satte stopp. Kanske lika bra var väl det.
Vatten och eld har jag stor respekt för. Därför simmar jag aldrig på djupt vatten. Inte på grunt heller för den delen eftersom jag inte tycker om att bada i någon sjö. Det är alltid för kallt. Oavsett temperatur.
Både eld och vatten kan döda om det vill sig riktigt illa. Ibland kan jag tycka att det luktar bränt och måste gå och se efter vad det kan vara. Förklaringen brukar vara vår förbränningstoalett Cinderella. Det är en spännande pjäs som vid för flitigt användande kan morra och slå upp lågor mot besökaren. Har vi gäster så kan de vackla ut bleka och skärrade från toalettrummet, obekväma inför den nya bekantskapen. Men nu har alla papper från myndigheterna kommit så Cinderella ska få semester och bli ersatt av en vattenklosett.Inte lika exotiskt men mycket mer praktiskt.
På tal om döden. Ett känsligt ämne som vi inte så gärna vill orda om. Inte sin egen död i alla fall.
Idag har jag läst en krönika skriven av min vän Kerstin. Vi är vänner rent fysiskt men även på Facebook. Hon har en tanke om att vilja vara kvar på Facebook även efter sin död. Att människor kan gå in på sidan och läsa tankar och se på bilder. Skriva några ord och lägga ut en egen bild.
Det finns sådana sidor. Jag tänker på John. Pojken som ofta var hemma hos oss när han var liten. Lekte med våra barn. Livet som hastigt tog slut precis när han var mitt uppe i det. Ibland går jag in på Johns sida. Ser hur hans mamma, pappa och syskon skriver om sin längtan efter honom. Berättar saker eller bara sätter dit ett hjärta. Kamrater som gratulerar på födelsedagen, bilder på John som liten och som stor.
Det är vackert och mycket sorgligt. Väcker tankar och känslor. Minnen blandat med glädje över att han funnits.
Jag har aldrig själv tänk på att låta mina sociala nätverk vara kvar efter min död. Måste nog fundera ett varv till innan jag bestämmer mig. Eller så låter jag andra bestämma den dag det blir aktuellt.
Tror det blir bäst så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar